Andrum, på vems bekostnad?

Den senaste tidens politiska utveckling har nog varit den tyngsta på länge för många socialdemokrater. Att "vinna" regeringsmakten för att sen komma rätt in i en instabil politisk majoritet och ett migrationspolitiskt läge som är svårare än på oerhört länge i Sverige, det var det ingen av oss som önskade såklart. Den nya vägen som Sverige tar nu när det gäller migrationsfrågor är, vågar jag påstå, oerhört slitsamt för oss som organisation. Några utav de personer som jag har störst politiskt förtroende för i Sverige tvingas fatta oerhört svåra beslut nu. Beslut som ingen socialdemokrat vill fatta.
Samtidigt fylls mitt Facebook-flöde av frustrerade partivänner som antingen är besvikna på regeringens beslut eller som försvarar dem. Det som har gjort mig allra mest beklämd är alla mästrande inlägg om att: "gör det bättre själv då" eller "kom och prova en vardag som kommunpolitiker hos mig ska du få se hur lätt det är" och de allra värsta "om du bara hade kunskap om Sveriges ekonomi skulle du förstå".

Mitt motstånd handlar inte om okunskap, brist på erfarenhet eller en naiv idé om att det är lätt att styra Sverige. Tvärtom. Jag har en del kunskap om både kommunal och nationell ekonomi, jag har erfarenheter inte bara som kommunpolitiker utan även som professionell socialarbetare som verkar i utkanten av en del i migrationsprocessen och jag är allt utom naiv över den politiska situation som råder idag. Trots det, eller tack vare det är jag så in i hjärtat övertygad om att flera av de beslut som fattats är direkt skadliga, och de går så på tvärs med mina grundläggande politiska värderingar att det lämnar ett stort hål i själen på mig. I min socialdemokratiska själ.

Jag har den största respekt för att det är kostsamt och svårt att inledningsvis ge många människor ett bra välkomnande till Sverige. Jag har den största respekt för att det är ännu svårare att på sikt ge många människor bra möjligheter till ett kvalitativt liv, tro mig. Jag är socialsekreterare, vi om några vet hur det ser ut på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den kommunala ekonomin.

Men trots detta, trots de svårigheter vi gemensamt ser menar jag att, att rucka på den grundläggande asylrätten, att försvåra för människor att ta sig till Sverige, att inte ge barn permanenta uppehållstillstånd i Sverige och att göra det omöjligt för familjer att återförenas - det är ovärdigt Sverige. Och det kan inte ens försvaras med att vi behöver andrum.

Jag delar såklart Stefan Löfvens analys att övriga EU måste göra mer. Många kommuner i Sverige måste också börja ta ett större ansvar. Men det är inte värt att skapa otrygghet för barn, och att potentiellt utsätta människor för livsfara för att signalera till övriga EU att de behöver ta ett större ansvar. Jag tror på framgång i det vi i Sverige har satt en ära i tidigare, att gå före och vara en positiv förebild snarare än att tävla ner till botten. Det är min bergfasta övertygelse även i denna svåra situation. För hur vi kommer att beskrivas i historieböckerna säger något om vilka vi var. Det här är inte den jag vill vara.

Mer hat kan aldrig vara en lösning

Jag är så trött. Många av oss är det. Utmattande av samhällsklimatet. Överväldiga av den plötsliga vågen av homofobi, kvinnohat och rasism som fullständigt sköljt över den politiska debatten i sociala medier.

Jag hör det och ser det på mina vänner. Tröttheten, uppgivenheten och oron. Vad är egentligen vägen fram? Vad ska vi göra? Plötsligt befinner vi oss i ett politiskt klimat där antirasism inte längre är en självklarhet, där kvinnoförakt vädras högt och lågt och där det plötsligt är okej att hetsa till våld.

Och nej, jag pratar inte om åsikter kring asylrätt, synpunkter på migrationspolitiken eller på svensk integrationspolitik. Jag pratar om hat. Plötsligt är det okej att hetsa om våld mot asylboenden, att sätta eld på boende med sovande barn i och på att hetsa om våld mot kvinnor med slöja eller män med skägg.

Jag pratar också om hets om våld mot den sk "Hagamannen". Inte för att jag på något sätt vill förminska det han har gjort, tvärtom, jag spenderar den stora delen av mitt liv åt att kämpa för kvinnors rätt till frihet från våld och förtryck. Att däremot ta lagen i egna händer, att angripa honom med våld eller att uppmuntra det är inte okej. Inte om en tror på rättsstaten. Tror en på principen om att brott bestraffas inom ramen för rättsväsendet måste det gälla honom också. För gäller det inte honom så gäller det inte mig eller dig heller. Då är vi alla rättslösa.

Är det något vårt samhällsklimat behöver nu är det mindre hat. Mindre hat och mindre rädsla. Vi behöver sansade samtal och diskussioner om de svåra utmaningar vi lever med, diskussioner som bygger på värderingar och fakta - inte hat och rädsla.

För vägen vi vandrar nu, den är farlig. Den skapar rädsla, hat och apati. En del kommer ägna sig åt mer hat och andra slutar bry sig, det är kanske den farligaste utvecklingen ett samhälle kan ta.

Är lesbiska lyckligare än heterosexuella kvinnor?

Chanserna är i alla fall större om man får tro Mian Lodalen och Matilda Tudor som skrivit boken "Liten handbok i konsten att bli lesbisk". Boken tar sin utgångspunkt i att heterosexuella relationer är mer ojämställda än lesbiska relationer. I en lesbisk relation delas ansvaret i hemmet, båda har tid att göra mer utanför hemmet vilket leder till att lesbiska kvinnor tjänar mer och i högre utsträckning har ledarpositioner i yrkeslivet. Vidare diskuteras skillnaden på heterosexuellt och homosexuellt sex. Det hänvisas till undersökningar som visar att kvinnor i heterosexuella relationer mer sällan får orgasm än lesbiska kvinnor (eller kvinnor som masturberar för den delen). För tjejer är all form av sex bättre, än den med män om en ser till möjligheterna att få orgasm.

Självklart behöver vi problematisera allt detta. Författarna är båda etablerade i Stockholms gayvärld. De flesta (om inte alla) som intervjuas i boken bor i Stockholm. Visst är det skillnad att vara i flata i Stockholm mot att vara det i andra delar av landet. Som också nämns i boken är den psykiska ohälsan kraftigt utbredd i hela HBTQ-kollektivet. Troligtvis är detta ett resultat av den heteronormativitet och den homofobi som samhället genomsyras av.

Men ändå, kan jag inte låta bli att känna tillfredsställelse och lite känslan av revansch när jag läser boken. Det är så mycket kvinnlig frigörelse, så mycket feminism att jag blir alldeles till mig. Det är också HBTQ-kamp. Att få säga, vi är lesbiska och jävligt nöjda med det. Det är något alldeles ljuvligt befriande tycker jag med kvinnor som helt vågar frigöra sig från den manliga bekräftelsen vi blir upplärda att söka. Och som vågar ta avstånd från heteronormativitet. Och i den här boken görs det med en stor portion humor.

För visst är det så att kvinnor statistiskt är förlorare på den heterosexuella kärleksrelationen, det visste vi redan. För att få jämställda relationer krävs ett hårt arbete. Ett hårt arbete som ofta leds av kvinnan. Även i relationer med en hög jämställdhetsambition är det svårt att få till det, de här strukturerna går helt enkelt så djupt i var och en av oss.

Ett tydligt exempel är de undersökningar som visar att 28 % av kvinnorna och 71 % av männen uppger att de alltid får orgasm vid samlag. Samtidigt uppger 49 % av kvinnorna att de ligger med sin man för husfridens skull och tre av tio kvinnor att de fejkar orgasm. Det här är ju sanslösa siffror i en tid när vi är väl upplysta och relativt fria i vårt utövande av vår sexualitet. Men fortfarande är det uppenbart mannens behov som är i fokus vid heterosexuellt sex. Något som lesbiska kvinnor såklart slipper. Fokus på det manliga könet. Fokuset hamnar istället på att båda ska få njuta. Kvinnans (bådas) orgasm blir plötsligt fokus. Det heterosexuella samlaget betraktas ju i regel som avslutat i och med mannens orgasm. Om kvinnan har kommit då betraktas det som en bonus. Så säger i alla fall statistiken.

Jag tror inte att kvinnor behöver leva för evigt separatistiskt för att få uppleva jämställdhet. Det krävs bara lite mer jobb för kvinnor i heterosexuella relationer.
Men visst är det en kittlande tanke att genom att leva i en homosexuell relation finns flera positiva effekter än "bara" den att få leva med den en älskar? För är det någonting vi har lärt oss genom livet är det att heterosexuella relationer trots allt är att föredra. Det är nog den behållningen jag allra mest får med mig av boken. Glädjen och peppen över att ha en HBTQ-identitet.

Mitt konfirmationstal 11/6 2014

Jag hittade Gud innan jag hittade kyrkan. Jag hittade Gud i en tid i livet då min egen kraft inte längre bar. Jag hade inget annat val än att lita till en kraft utanför mig själv. Det tog emot för en som länge intalat sig att ensam är stark. Men jag kunde inte längre tänka så när jag fann mig själv, precis som vi sjöng i början, alldeles vilsen och blind.

För mig kom nåden när jag hade öppnat mitt hjärta för den. När jag var som allra mest vilsen, visade han mig vägen hem.

Det var ingen religiös tro jag kom till. Det var mer en odefinierad andlig tro på att det finns en starkare kraft än min egen. Men jag kunde inte ta till mig Bibelns budskap om Jesus. Jag ville, jag hade en längtan. Jag var kallad att tro. Men jag förmådde inte.

Min längtan efter att kalla mig kristen, min längtan efter att följa Jesus blev bara starkare, men samtidigt fanns där ett motstånd som jag inte riktigt kunde sätta ord på. Jag sökte mig till olika kristna församlingar och lyssnade in olika tolkningar. Jag började så småningom samtala med präster i Svenska kyrkan, jag började gå på Gudtjänster och jag bad. Jag bad till Jesus.

Jag började inse att mitt motstånd handlade om rädsla. Rädsla för att ge mig hän. Rädsla för att helt och fullt lita på någon annan och rädsla för det förpliktigande det ändå innebär att säga ja till en specifik religion. Kanske också rädsla för hur omgivningen skulle se på mig.
Rädsla är behandlingsbart, och med hjälp av böner och samtal släppte det där. När rädslan släppte fylldes mitt hjärta.

När jag hade kommit dit var det ett självklart val för mig att fråga efter konfirmation. Om jag inte redan hade varit döpt hade jag velat döpa mig på nytt. För jag hade ju lämnat det gamla bakom mig och i en mening blivit en ny människa.

I mina samtal med Johan har jag lärt mig mycket om Jesus, om kristen tro och om Svenska kyrkan. Mitt hjärta är fortfarande fullt av kärleken jag fylls av men nu är också mina kunskaper större.

Så idag, när jag tar klivet till att bekräfta (konfimera) mitt inträde i Svenska kyrkan, min tro på Jesus Kristus och min önskan att leva i den kristna gemenskapen gör jag det med hjärtat fullt av kärlek och huvudet lastat med mycket större kunskaper.

Är plötsligt utmattad

Min kollegas kaffekopp ställdes ned på skrivbordet och i mitt huvud lät det som att någon slog med en hammare i skrivbordet. Varje litet ljud borrade sig in i min hjärna. Irritationen växte och jag satte på mig hörselkåporna vi har fått för att hålla ljudnivån nere.

När jag kom hem var det som om all yttre stimuli var för mycket. Jag var för trött för att göra något. Jag lade mig i sängen och tänkte att om jag får sova en stund blir jag nog piggare. Jag somnade inte, kände mig istället märkligt rastlös. Jag gick till soffan och satte på TV:n, ljudet borrade sig in igen. Det gick inte. Ingen TV, ingen katt som ville kela, ingen bok eller tidning. Ingenting orkar jag.

Till slut brast det och tårarna kom. Jag grät och grät. Grät på grund av tröttheten, på grund av saker jag inte har hunnit med på jobbet, för att mitt första år efter examen så fullständigt har tröttat ut mig, för att jag älskar mitt jobb men inte tror att jag kommer att bli så långvarig.

Hjälp Taher!

Taher Khazendar 17 år gammal och systerson till min vän Hanin har blivit bortförd från sitt hem av Israeliska soldater. klockan 02 natten till fredag kom beväpnad Israelisk militär och väckte Taher och familjen. I hemmet bor förutom Taher också hans tre yngre systrar och deras föräldrar.

Familjen vet inte var Taher är och Israeliska armén förnekar att de är inblandade. Tahers sista ord till sin mamma var "jag har inte gjort något, jag är hemma om två dagar igen".

I en rättsstat för man inte bort människor (barn!) mitt i natten utan att meddela anhöriga var.

Så här berättade de jag mötte under min resa 2010 att Israelerna agerar i Nablus. De kommer på natten. Nu förstår jag det mer.

Gör det ni kan, sprid informationen. Om inte annat minskar det risken för att Taher ska utsättas för våld.

Tahers familj är oerhört starka nu men de behöver vårt stöd. När jag frågar vad jag kan göra svarar de att jag kan sprida informationen. Så det tänker jag göra. Gör det du med!

Här finns länkar till artiklar:
http://www.expressen.se/nyheter/svensk-pojke-gripen-pa-vastbanken/

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article17513800.ab

Kryssa Johanna!

Nu är vi igång. Förtidsröstningen har börjat och det är mindre än två veckor kvar. Jag har verkligen ett riktigt sug efter att få sätta igång med kyrkopolitiken. Jag älskar kyrkan och jag älskar de socialdemokratiska värderingarna, vilken vinst att få kombinera de två!

På listan till kyrkomötet står jag inte på det som vi brukar kalla valbar, det antal mandat vi har idag. För att jag ska komma in i kyrkomötet krävs en av två saker, antingen att många fler i Västerås stift röstar (S) så att vi får fler mandat eller att så pass många sätter ett kryss vid mitt namn att jag personröstas in. Eftersom att jag inte finns i kyrkomötet idag inser jag att jag har mycket att lära. Men några saker vet jag redan att jag vill driva om jag får möjligheten:

1. Utrota löneskillnaderna mellan kvinnor och män inom Svenska kyrkan
Fackförbundet Vision visade nyss en kartläggning över kraftiga löneskillnader inom Svenska kyrkan. Om jag blir vald till kyrkomötet kommer jag att skriva en motion om att en fullständig kartläggning ska göras samt att en handlingsplan upprättas för att komma till bukt med löneskillnader som inte har någon annan förklaring än könstillhörighet.

2. Inga likkönade par ska nekas vigsel
Tack vare socialdemokraterna i Svenska kyrkan är vigselakten öppen för likkönade par. Det finns dock fortfarande ett stort arbete kvar att göra för att sprida kunskap så att alla anställda inom kyrkan arbetar åt samma håll.

3. Svenska kyrkan ska aktivt motverka islamofobin i Sverige
Svenska kyrkan behöver med sin ställning aktivt motverka den utbredda islamofobin. Vi troende har mer gemensamt än olikt, även om vår tro manifesteras olika tjänar vi på att värna varandras rätt till sin tro.

Socialdemokraternas valmanifest står samtliga S-kandidater för, det hittar du här: www.valloftet.se

Jag behöver din hjälp för att i kyrkomötet få driva socialdemokratisk politik. Kryssa Johanna!

Johanna Pettersson nummer nio på listan till kyrkofullmäktige i Västerås och nummer nio på kyrkomöteslistan.