Efter en kväll i SSU-minnens tecken, inser jag att jag har mycket fint att vara tacksam för, många minnen, vänner, kunskaper och erfarenheter att vårda.

Fint!

Efter regn kommer sol

Egentligen var det inte så regnigt igår, men att vakna till ett glatt C-uppsatsbesked och en hel dag att skriva på, gör att det känns lättare än igår. Det är bra.

Still on for skenseparationer ett tag till alltså.

Och så säger sponsorn; vi behöver inte vara några supermänniskor. Det är okej att erkänna att du är rädd. Och det mesta rinner av mig.

Jag vill ofta dölja de sidorna i mig som gör mig till mer än student, politisk maskin eller en välsmord social varelse. Det som också gör mig till människa, mina rädslor och mina tillkortakommanden.

Det hänger förstås ihop med att jag är rädd för vad andra människor tänker om mig. Det handlar nästan bara om det. Så det har återigen med självkänslan att göra. Men faktum är, att om jag någonsin ska känna mig trygg i mig själv måste jag omfamna alla mina sidor. Även de jag är mindre stolt över.

Jag loggade in för att skriva av mig om uppsatsen, och såg mitt förra inlägg. Jag hade glömt att jag hade skrivit det.

Jag har bara mig själv att lita till, som jag skrev, och det är ironiskt eftersom att det jag jobbar med just nu är min självkänsla.

Jag har en svacka, en svacka där jag får lov att träna på att tycka om mig själv bara så där precis som jag är. Där jag får sluta mäta mig med andra personer, utseenden, åsikter och personligheter.

Det enda som kan sätta käppar i hjulet för min uppsats är att jag tappar tron på mig själv. Förmågan har jag, det vet jag.

Men eftersom att jag kämpar med att känna att jag bara passar in, just så som jag är, är det svårt att koppla på pluggsjälvförtroendet.

Hanin sa i telefon idag: du är liksom Johanna.

Bara det.

Det är fint att det, att vara Johanna, innebär att jag fixar uppsatsen. Men samtidigt innebär det också en ständig kamp mot min självkapare.

Att skriva hjälper mig, jag inser att jag har självförtroendet som behövs. Jag inser att jag har erfarenheten på min sida.

Kanske är det bara tilliten som behövs nu.

Jag har ett otroligt spännande uppsatsförslag som jag hoppas på. Det jag skrivit om hittills kanske inte fungerar riktigt. Det nya och engagemanget från min handledare är verkligen peppande.

Så, nu finns ingen återvändo. Nu är det bara att köra.

Helt plötsligt slog den mig. Nervositeten inför uppsatsen. Insikten om att jag egentligen bara har mig själv att lita till.

Handledare är utsedd, studiehandledningen har kommit och jag antar att det egentligen bara är att sätta igång. På måndag kör jag. Ända in i kaklet.

Det här med att jag har rensat min mejlbox? Vardagslyx.

Tillbringar min lediga helg med att, bland annat, fundera över framtiden. Jag skulle gärna vilja kombinera min examen i socialt arbete med någon form av statsvetenskaplig utbildning, gärna förvaltningspolitiskt inriktad. Skälet till det är att jag tror att jag gärna vill arbeta som sakkunnig tjänsteman, kommunalt eller (drömjobbet kanske?) på typ socialdepartementet. Det vore ju att få kombinera mina två stora passioner, socialt arbete och politik.

Jag ska reda ut om det går att baka in i mastern på något sätt.