Jag scrollade för en stund sen, i vanlig ordning, genom mitt Facebook-flöde. Såg ett inlägg i gruppen jag är med i för oss som lider av PMS/PMDS. Som så ofta är det någon som skriver i sin mörkaste period att hon inte orkar längre. Hon vill inte dö, bara inte leva med PMDS.
Jag tänkte att det var på tiden för mig att skriva om det. För det är helt vansinnigt faktiskt. Jag har haft svår PMDS i ett par år nu. När den kom förstod jag ingenting, men plötsligt hade jag självmordstankar. Jag har varit deprimerad tidigare i livet och för mig är det enormt allvarligt med självmordstankar. Jag minns hur ställd jag var, jag funderade vad i mitt liv som förde mig till de här mörka tankarna och kunde inte hitta någonting. Jag mådde bra, hade det mesta jag ville på plats i livet men ville inte längre leva. Dagen efter kom mensen och med det försvann självmordstankarna. Jag förstod ingenting.
Detta upprepade sig och jag insåg att jag fått PMS. Jag pratade med min mamma som berättade att hon också fått det i 30-årsåldern. Hon mindes något naturläkemedel som hade fungerat för henne så jag började googla. Jag provade flera olika (svindyra) naturpreparat men inget funkade. Jag mådde bara sämre. Så jag ringde min vårdcentral. Jag är så himla glad över att jag hamnade hos en fantastiskt förstående och vänlig sjuksköterska som sa: "men du, det låter som att du har fått svår PMS. Det finns hjälp att få för det. Vad bra att du ringde!"
Jag fick träffa läkare och började medicinera med antidepressiv medicin. Först cykliskt, alltså jag började när PMS:en kom och slutade när mensen kom. Men för mig var det inte så enkelt för att jag har en hormonvariation som heter PCOS. Den innebär att jag inte har ägglossning och därmed ingen regelbunden cykel. Så jag fick PMS lite när som helst. En period hade jag PMS flera gånger på en månad. Jag höll på att bli galen. Jag visste ju inte heller att det var PMS förrän det plötsligt kom mens. Så jag spenderade mycket tid med att be om ursäkt i efterhand. Hemsk period. Jag började äta antidepressivt regelbundet men med sexuella biverkningar som var oerhört jobbiga. Det gick ann att sakna sexlust och orgasmförmåga två veckor i månaden men inte jämt.
Jag kontaktade kvinnosjukvården och sa att jag måste få mer hjälp. ”Det finns inte” sa läkaren. Men efter lite trugande erbjöd hon mig att testa Primolut Nor som skulle ge mig regelbunden mens. Jag testade och den fungerade super. Så nu har jag regelbunden mens och kan börja ta mina antidepressiva vid ägglossning (eller när det är tänkt att jag ska ha ägglossning) och äta i två veckor. Det fungerar och jag slipper de värsta svackorna. Jag är fortfarande påverkad och mår inte bra de dagarna, men oftast slipper jag självmordstankar.
Jag tycker att det är vansinnigt att det inte finns mer hjälp att få och att vi som lider av PMDS får så olika bemötande. Att Facebook finns och vi kan träffa andra med samma svårigheter är en enorm hjälp, men sjukvården måste bli bättre. Det är inte rimligt att så många av oss ska spendera halva månaden med att må så oerhört dåligt och ha stora svårigheter att fungera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar