När kommer förslaget om förbud mot asfaltsläggning?

I Svenska dagbladet kan vi idag läsa Per Gudmundssons ledare om hans barns tråkiga upplevelse av nedsmutsade lekparker. Per Gudmundssons barn skulle göra en utflykt med förskolan till en stor lekpark och när alla barn kom dit visade det sig att lekparken agerat boende åt vad Gudmundsson hänvisar till som "tiggare". Någon referens till hur Gudmundsson visste att det var just tiggare som bott i lekparken återfinns inte. Inte oväntat avslutas ledaren med slutsatsen att tiggeri måste förbjudas.

Att Per Gudmundsson med sina återkommande invandringskritiska resonemang vill förbjuda tiggeri förvånar mig inte. Det är naturligtvis helt orimligt att förbjuda tiggeri men det tror jag inte Gudmundsson och alla andra som driver frågan bryr sig om. Med all tydlighet visar Gudmundsson med sin ledare att bakgrunden till förslaget om förbud inte handlar så mycket om att bli av med tiggeriet, utan mer om att bli av med tiggarna. Vad är det som säger att fattiga östeuropéer slutar sova i lekparker för att det blir förbjudet med tiggeri i Sverige? Är det inte mer troligt att de kommer hitta andra sätt att få in pengar på? Själva tiggandet har väldigt lite med lekparkerna att göra, faktiskt.

Jag undrar när Per Gudmundsson kommer kräva förbud mot asfaltsläggning? För det vet ni väl? Att Sverige har stora problem med oseriös asfaltsläggare från Irland och Storbritannien? Om inte kan jag berätta. Under halvåret det är möjligt att jobba utomhus kommer det irländare och engelsmän till Sverige för att jobba med asfaltsläggning och en del andra hantverksyrken, de är här på samma villkor som de som kommer från rumänien och bulgarien, EU:s fria rörlighet. Det finns naturligtvis massor av seriösa hantverkare från dessa länder (jag jobbar inte alla-över-en-kam-grejen), men flera markägare/campingägare osv har upplevt stora problem med stora grupper av människor som bosätter sig olovligt, skräpar ner, förstör egendom och mark samt är våldsamma. Rapporter har också kommit om att det förekommer att jobben inte blir gjorda men att de hotar och trakasserar för att få mer betalt. Kan läsas bland annat här, här, och här.

Självklart fattar jag att det är skillnad på tiggeri och asfaltsläggning. Däremot är de problem som Gudmundsson och andra lyfter handlar sällan om själva tiggeriet och oftare om de som tigger. Mot bakgrund av det är det helt ologiskt att det inte finns någon folkstorm mot att myndigheterna inte lyckas avhysa de störande asfaltsläggarna. Där finns rapporter om hot, våld och trakasserier. Jag tror inte att det är en slump att den ena gruppen upprör människor som Per Gudmundsson mer än den andra. Känslorna kring romer är så starka att de liksom tar över. Föraktet för folkgruppen överskuggar all logik. Med det spelar Per Gudmundsson på allas vårt engagemang för barn. Självklart ska barn inte utsättas för lekparker som stinker avföring och urin. Men lösningen kan inte vara ett förbud mot tiggeri. Lösningen kan bara vara att hjälpa människor ur fattigdom.

Majorietetsfeminismen behöver uppdatera sin analys

Den här texten har, som så många andra, legat på jäsning länge. Jag brukar kalla det så. Ofta har jag tankar, icke formulerade texter som ligger och gror. Så plötsligt är de redo att skrivas ned. Förresten var det länge sedan något var redo att skrivas ned. Eller texterna kan ha varit redo men inte jag. Nu är jag redo att skriva igen.

Den här är svårt att skriva därför att jag kommer att kritisera delar av en rörelse som ständigt är under attack. Samma rörelse som har givit mig så mycket kraft, styrka och pepp genom åren. Rörelsen som en gång visade mig var jag hör hemma, nämligen feminismen.

Ingen samhällsengagerad har missat de senaste årens diskussion om "identitetspolitik", ett extremt föraktfullt begrepp som ger mig rysningar och som jag inte tänker ge mer uppmärksamhet på den här bloggen. Det som däremot är viktigt för mig är att diskutera det jag ser, nämligen att majoritetsfeminismen har gått från att vara en rörelse med den skarpaste analysförmågan till att plötsligt bli en del av förtryckande maktstrukturer. Jag ser en utveckling som jag inte riktigt tidigare kunde ana. När vita, heterosexuella, cis-kvinnors makt ökade - minskade förmågan till analys av andra gruppers förtryck.

Allra tydligast är detta i de stora feministiska facebook-grupperna. Många av oss som upplever fler förtryck än det könsbaserade lämnar de stora grupperna. Vi orkar helt enkelt inte längre slåss mot alla fronter. Det som ska vara trygga feministiska rum blir istället ytterligare ett forum där vi behöver upplysa, diskutera och försvara. Som om inte hela samhällets normer vore ansträngande nog att kämpa emot.

Allra tydligast tycker jag att detta är när det gäller personer som rasifieras. Jag rasifieras inte, jag är vit och kan därför inte med stöd av egna erfarenheter redogöra för det förtryck som drabbar rasifierade. Jag gör dock en antirasistisk analys när jag betraktar samhället och när jag gör det ser jag strukturer som negativt drabbar personer som inte passar in i normen om vithet. Ett lysande exempel på det jag försöker belysa är den kritik som lyftes mot fotbollslandslaget efter OS (ja, det fotbollslandslag som tog medalj, det riktiga landslaget). Några rasifierade personer skrev artiklar som beskrev svårigheten för unga kvinnor med invandrarbakgrund att ta plats inom svensk damfotboll. Plötsligt hamnade jag i flera facebook-diskussioner där det bärande argumentet återkommande var: landslaget tas ut på grundval av kompetens, inte hudfärg.

Vänta lite nu.

"Landslaget tas ut på grundval av kompetens, inte hudfärg".

Plötsligt drogs jag tillbaka till alla de gånger jag diskuterat mäns dominans i politiken, på arbetsplatser, inom näringslivet och inom media. Alltid var svaret: de med bäst kompetens tas ut. Alltid var vårt feministiska svar, kompetensen sitter inte i könet. Det finns manliga maktstrukturer som håller tillbaka kvinnor och de vill vi ändra på.

Hur kan det bli så att den vanligast förekommande analysen när kritiken rör vithetsnormen blir en helt annan? Det är precis samma resonemang men det gäller en annan grupp.

Jag, fotbollsnörd som älskar damfotboll förstår det initiala behovet av att försvara när sporten kritiseras. Vi kämpar för att få en liten, liten del av det utrymme som männen får. Männen som dessutom presterar mycket sämre. Kampen går trögt och stunder som i somras, när vi tar plats i den absoluta världseliten ges vi för en sekund ett okej utrymme. Sen glöms vi bort. Den kampen är inte slut på långa vägar.
Vi har dessutom en mycket högre representativitet när det gäller homosexuella personer än vad männen kommer i närheten av.

Visst känner jag också behovet av att försvara när idrotten jag älskar kritiseras. Men när jag andas, tar ett steg tillbaka och reflekterar ser jag ju att det de här debattörerna beskriver stämmer. Det finns mycket färre rasifierade svenskar i damallsvenskan än i herrallsvenskan. De flesta people of colours som finns hör hemma i andra nationer och spelar för andra landslag.

Självklart måste damfotbollen fråga sig; vad kan vi göra bättre?

För mig är det viktigt att uttrycka att detta är en analys som har vuxit över tid. Jag tycker att de här företeelserna har blivit mycket vanligare och att de främst drabbar rasifierade och hbtq:s. På något sätt är det så att vi inte längre självklart ges utrymme inom feminismen.

Jag tror att den psykologiska förklaringsmodellen inte är så svår. Vita, heterosexuella, medelklass-, ciskvinnor har givits ett ökat utrymme. På många sätt har vår kamp varit oerhört framgångsrik. Det är lätt då att sluta sig och med all kraft vilja försvara den maktposition man har fått. Idag upplever jag dock att det sker på bekostnad av systrar som drabbas av fler förtryck.

Därför är det så himla viktigt att vi alla fortsätter att uppdatera våra analyser. Att använda samma glasögon som gjorde att vi en gång uppmärksammade patriarkatet, för det är samma mekanismer som drabbar olika grupper. Svårare än så är det inte. Även om jag själv inte är personligt berörd av alla förtryck.

Varför bara invandrade män, Bocander?

Hanna Bocander, Moderat kommunstyrelseledamot i Danderyd skriver i Dagens samhälle om att nyanlända flyktingar bör undervisas i frågor som rör jämställdhet och HBTQ.

Jag har aldrig bott i Syrien. Händelserna Bocander beskriver är ohyggliga. Intressant nog drar de mina tankar tillbaka till min uppväxt, som inte var i Damaskus, Syrien utan i Västerås i Sverige.

Jag ska berätta om något som jag inte pratar så ofta om. Jag har nog aldrig berättat om de här händelserna öppet och beskrivit deras relevans för min feministiska analys. Men faktum är att de har präglat mig, såklart. Därför tänker jag berätta om de sexuella övergrepp som har kantat min uppväxt.
Jag vet att det låter osannolikt för en del att det kan vara så, i Sverige. För mig som feminist och vänster är det inte konstigare att sexuella övergrepp sker i Sverige än i Syrien. Min analys landar i att de patriarkala strukturerna genomsyrar världens alla länder, och att Sverige inte är undantaget.

Jag var tror jag 10-11 år när jag började förstå att min kropp fick män att reagera. Jag fick mens tidigt och min kropp förändrades mycket redan under mellanstadiet. Mina bröst började växa långt före de andra tjejernas och det gjorde att mina mellanstadieår är kantade av sexuella närmanden, från vuxna män.

Läraren i min parallellklass i mellanstadiet var en medelålders man med dåligt rykte. Jag gillade honom aldrig och jag låtsades inte som något annat, det har aldrig legat för mig att låtsats.
Jag minns första gången han tog på mina bröst, då stod vi i ett trångt utrymme tillsammans med en kompis till mig.
"Nisse", som läraren kallades, skulle stäcka sig efter ett papper på hyllan bredvid mig och tog "vägen förbi" mina nymogna små men ändå utstickande bröst. Jag var alldeles paff och det var min kompis också. "Nisse" nekade förstås och förklarade sig med att det var trångt och jag stod i vägen.

Vid nästa tillfälle var jag ensam med honom. I ett förråd på skolan gjorde han ingen hemlighet av att han tyckte att mina 10-åriga bröst fascinerade honom. Då stod han rakt framför mig och kupade sina båda händer om var och ett av mina bröst. Jag sa inget där men använde resten av min tid på den skolan med att prata med rektor, min klasslärare och berättade till och med vad som hade hänt inför hela skolan på ett stormöte. De enda svaren jag fick var att jag var högljudd, bråkig och en lärare sa till och med att "du nog tryckte upp brösten i ansiktet på honom". Ja ni förstår, mina 10-åriga bröst var såklart i vägen för den stackars medelålders mannen.

Den andra vuxna mannen som begick övergrepp mot mig var en kompis till min pappa. Han var hemma hos oss en kväll och efter att jag hade kommit ut ur duschen tyckte han att det var en kul grej att leka med min brors leksakspistol, alldeles i närheten av mitt underliv. Även det här var i 10-11 årsåldern.

Förutom de här händelserna fick jag lära mig tidigt att gömma min kropp. Så fort jag och min familj åkte på semester och jag hade badkläder på mig utsattes jag för kommentarer om min kropp. Det gick så långt en gång att min mamma inte vågade mig låta röra mig fritt på en strand på en Ålandssemester efter att ett gäng äldre killar spenderat sin dag med att trampa runt i trampbåt och ropa kommentarer som: "Titta bruden, hon är ju skitliten men fy fan vilka lökar!".

Alla de vuxna män som sedan tagit sig friheter med mig i tonåren orkar jag inte ens rada upp faktiskt. Alla kommentarer, blickar, och fysiska närmanden.

Jag är helt för att undervisa män om kvinnosyn och jämställdhet, HBTQ och alla människors okränkbara värde. Jag bara förstår inte varför det ska begränsas till de män som flyr till Sverige.

Moderaten Hanna Bocander går så långt att hon skriver att ingen som inte kan skriva på alla människors lika värde borde få bli svenska medborgare. Jag önskar också såklart en frizon med individer som alla är för jämställdhet och frihet för flickor och kvinnor, jag bara undrar i så fall vad lösningen är för "Nisse" och alla andra svenska män som tar sig friheter och begår övergrepp mot flickor och kvinnor varje dag?

Jag tror inte på att begränsa medborgarskap eller att dela upp befolkningen i olika grupper och tro att den ena gruppen är värre än den andra. Jag tror på ett genomgripande omfattande feministiskt arbete som behöver genomsyra hela samhället, för alla.

Andrum, på vems bekostnad?

Den senaste tidens politiska utveckling har nog varit den tyngsta på länge för många socialdemokrater. Att "vinna" regeringsmakten för att sen komma rätt in i en instabil politisk majoritet och ett migrationspolitiskt läge som är svårare än på oerhört länge i Sverige, det var det ingen av oss som önskade såklart. Den nya vägen som Sverige tar nu när det gäller migrationsfrågor är, vågar jag påstå, oerhört slitsamt för oss som organisation. Några utav de personer som jag har störst politiskt förtroende för i Sverige tvingas fatta oerhört svåra beslut nu. Beslut som ingen socialdemokrat vill fatta.
Samtidigt fylls mitt Facebook-flöde av frustrerade partivänner som antingen är besvikna på regeringens beslut eller som försvarar dem. Det som har gjort mig allra mest beklämd är alla mästrande inlägg om att: "gör det bättre själv då" eller "kom och prova en vardag som kommunpolitiker hos mig ska du få se hur lätt det är" och de allra värsta "om du bara hade kunskap om Sveriges ekonomi skulle du förstå".

Mitt motstånd handlar inte om okunskap, brist på erfarenhet eller en naiv idé om att det är lätt att styra Sverige. Tvärtom. Jag har en del kunskap om både kommunal och nationell ekonomi, jag har erfarenheter inte bara som kommunpolitiker utan även som professionell socialarbetare som verkar i utkanten av en del i migrationsprocessen och jag är allt utom naiv över den politiska situation som råder idag. Trots det, eller tack vare det är jag så in i hjärtat övertygad om att flera av de beslut som fattats är direkt skadliga, och de går så på tvärs med mina grundläggande politiska värderingar att det lämnar ett stort hål i själen på mig. I min socialdemokratiska själ.

Jag har den största respekt för att det är kostsamt och svårt att inledningsvis ge många människor ett bra välkomnande till Sverige. Jag har den största respekt för att det är ännu svårare att på sikt ge många människor bra möjligheter till ett kvalitativt liv, tro mig. Jag är socialsekreterare, vi om några vet hur det ser ut på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den kommunala ekonomin.

Men trots detta, trots de svårigheter vi gemensamt ser menar jag att, att rucka på den grundläggande asylrätten, att försvåra för människor att ta sig till Sverige, att inte ge barn permanenta uppehållstillstånd i Sverige och att göra det omöjligt för familjer att återförenas - det är ovärdigt Sverige. Och det kan inte ens försvaras med att vi behöver andrum.

Jag delar såklart Stefan Löfvens analys att övriga EU måste göra mer. Många kommuner i Sverige måste också börja ta ett större ansvar. Men det är inte värt att skapa otrygghet för barn, och att potentiellt utsätta människor för livsfara för att signalera till övriga EU att de behöver ta ett större ansvar. Jag tror på framgång i det vi i Sverige har satt en ära i tidigare, att gå före och vara en positiv förebild snarare än att tävla ner till botten. Det är min bergfasta övertygelse även i denna svåra situation. För hur vi kommer att beskrivas i historieböckerna säger något om vilka vi var. Det här är inte den jag vill vara.

Mer hat kan aldrig vara en lösning

Jag är så trött. Många av oss är det. Utmattande av samhällsklimatet. Överväldiga av den plötsliga vågen av homofobi, kvinnohat och rasism som fullständigt sköljt över den politiska debatten i sociala medier.

Jag hör det och ser det på mina vänner. Tröttheten, uppgivenheten och oron. Vad är egentligen vägen fram? Vad ska vi göra? Plötsligt befinner vi oss i ett politiskt klimat där antirasism inte längre är en självklarhet, där kvinnoförakt vädras högt och lågt och där det plötsligt är okej att hetsa till våld.

Och nej, jag pratar inte om åsikter kring asylrätt, synpunkter på migrationspolitiken eller på svensk integrationspolitik. Jag pratar om hat. Plötsligt är det okej att hetsa om våld mot asylboenden, att sätta eld på boende med sovande barn i och på att hetsa om våld mot kvinnor med slöja eller män med skägg.

Jag pratar också om hets om våld mot den sk "Hagamannen". Inte för att jag på något sätt vill förminska det han har gjort, tvärtom, jag spenderar den stora delen av mitt liv åt att kämpa för kvinnors rätt till frihet från våld och förtryck. Att däremot ta lagen i egna händer, att angripa honom med våld eller att uppmuntra det är inte okej. Inte om en tror på rättsstaten. Tror en på principen om att brott bestraffas inom ramen för rättsväsendet måste det gälla honom också. För gäller det inte honom så gäller det inte mig eller dig heller. Då är vi alla rättslösa.

Är det något vårt samhällsklimat behöver nu är det mindre hat. Mindre hat och mindre rädsla. Vi behöver sansade samtal och diskussioner om de svåra utmaningar vi lever med, diskussioner som bygger på värderingar och fakta - inte hat och rädsla.

För vägen vi vandrar nu, den är farlig. Den skapar rädsla, hat och apati. En del kommer ägna sig åt mer hat och andra slutar bry sig, det är kanske den farligaste utvecklingen ett samhälle kan ta.

Är lesbiska lyckligare än heterosexuella kvinnor?

Chanserna är i alla fall större om man får tro Mian Lodalen och Matilda Tudor som skrivit boken "Liten handbok i konsten att bli lesbisk". Boken tar sin utgångspunkt i att heterosexuella relationer är mer ojämställda än lesbiska relationer. I en lesbisk relation delas ansvaret i hemmet, båda har tid att göra mer utanför hemmet vilket leder till att lesbiska kvinnor tjänar mer och i högre utsträckning har ledarpositioner i yrkeslivet. Vidare diskuteras skillnaden på heterosexuellt och homosexuellt sex. Det hänvisas till undersökningar som visar att kvinnor i heterosexuella relationer mer sällan får orgasm än lesbiska kvinnor (eller kvinnor som masturberar för den delen). För tjejer är all form av sex bättre, än den med män om en ser till möjligheterna att få orgasm.

Självklart behöver vi problematisera allt detta. Författarna är båda etablerade i Stockholms gayvärld. De flesta (om inte alla) som intervjuas i boken bor i Stockholm. Visst är det skillnad att vara i flata i Stockholm mot att vara det i andra delar av landet. Som också nämns i boken är den psykiska ohälsan kraftigt utbredd i hela HBTQ-kollektivet. Troligtvis är detta ett resultat av den heteronormativitet och den homofobi som samhället genomsyras av.

Men ändå, kan jag inte låta bli att känna tillfredsställelse och lite känslan av revansch när jag läser boken. Det är så mycket kvinnlig frigörelse, så mycket feminism att jag blir alldeles till mig. Det är också HBTQ-kamp. Att få säga, vi är lesbiska och jävligt nöjda med det. Det är något alldeles ljuvligt befriande tycker jag med kvinnor som helt vågar frigöra sig från den manliga bekräftelsen vi blir upplärda att söka. Och som vågar ta avstånd från heteronormativitet. Och i den här boken görs det med en stor portion humor.

För visst är det så att kvinnor statistiskt är förlorare på den heterosexuella kärleksrelationen, det visste vi redan. För att få jämställda relationer krävs ett hårt arbete. Ett hårt arbete som ofta leds av kvinnan. Även i relationer med en hög jämställdhetsambition är det svårt att få till det, de här strukturerna går helt enkelt så djupt i var och en av oss.

Ett tydligt exempel är de undersökningar som visar att 28 % av kvinnorna och 71 % av männen uppger att de alltid får orgasm vid samlag. Samtidigt uppger 49 % av kvinnorna att de ligger med sin man för husfridens skull och tre av tio kvinnor att de fejkar orgasm. Det här är ju sanslösa siffror i en tid när vi är väl upplysta och relativt fria i vårt utövande av vår sexualitet. Men fortfarande är det uppenbart mannens behov som är i fokus vid heterosexuellt sex. Något som lesbiska kvinnor såklart slipper. Fokus på det manliga könet. Fokuset hamnar istället på att båda ska få njuta. Kvinnans (bådas) orgasm blir plötsligt fokus. Det heterosexuella samlaget betraktas ju i regel som avslutat i och med mannens orgasm. Om kvinnan har kommit då betraktas det som en bonus. Så säger i alla fall statistiken.

Jag tror inte att kvinnor behöver leva för evigt separatistiskt för att få uppleva jämställdhet. Det krävs bara lite mer jobb för kvinnor i heterosexuella relationer.
Men visst är det en kittlande tanke att genom att leva i en homosexuell relation finns flera positiva effekter än "bara" den att få leva med den en älskar? För är det någonting vi har lärt oss genom livet är det att heterosexuella relationer trots allt är att föredra. Det är nog den behållningen jag allra mest får med mig av boken. Glädjen och peppen över att ha en HBTQ-identitet.

Mitt konfirmationstal 11/6 2014

Jag hittade Gud innan jag hittade kyrkan. Jag hittade Gud i en tid i livet då min egen kraft inte längre bar. Jag hade inget annat val än att lita till en kraft utanför mig själv. Det tog emot för en som länge intalat sig att ensam är stark. Men jag kunde inte längre tänka så när jag fann mig själv, precis som vi sjöng i början, alldeles vilsen och blind.

För mig kom nåden när jag hade öppnat mitt hjärta för den. När jag var som allra mest vilsen, visade han mig vägen hem.

Det var ingen religiös tro jag kom till. Det var mer en odefinierad andlig tro på att det finns en starkare kraft än min egen. Men jag kunde inte ta till mig Bibelns budskap om Jesus. Jag ville, jag hade en längtan. Jag var kallad att tro. Men jag förmådde inte.

Min längtan efter att kalla mig kristen, min längtan efter att följa Jesus blev bara starkare, men samtidigt fanns där ett motstånd som jag inte riktigt kunde sätta ord på. Jag sökte mig till olika kristna församlingar och lyssnade in olika tolkningar. Jag började så småningom samtala med präster i Svenska kyrkan, jag började gå på Gudtjänster och jag bad. Jag bad till Jesus.

Jag började inse att mitt motstånd handlade om rädsla. Rädsla för att ge mig hän. Rädsla för att helt och fullt lita på någon annan och rädsla för det förpliktigande det ändå innebär att säga ja till en specifik religion. Kanske också rädsla för hur omgivningen skulle se på mig.
Rädsla är behandlingsbart, och med hjälp av böner och samtal släppte det där. När rädslan släppte fylldes mitt hjärta.

När jag hade kommit dit var det ett självklart val för mig att fråga efter konfirmation. Om jag inte redan hade varit döpt hade jag velat döpa mig på nytt. För jag hade ju lämnat det gamla bakom mig och i en mening blivit en ny människa.

I mina samtal med Johan har jag lärt mig mycket om Jesus, om kristen tro och om Svenska kyrkan. Mitt hjärta är fortfarande fullt av kärleken jag fylls av men nu är också mina kunskaper större.

Så idag, när jag tar klivet till att bekräfta (konfimera) mitt inträde i Svenska kyrkan, min tro på Jesus Kristus och min önskan att leva i den kristna gemenskapen gör jag det med hjärtat fullt av kärlek och huvudet lastat med mycket större kunskaper.