Okej, trots halsbakterier (som ännu inte givit med sig) och magkatarr har jag tagit mig till skolan. Handledningen gick liksom inte att skjuta upp längre. Och det var skönt.

Jag är på rätt väg och med en väl avvägd balans mellan pepp och konstruktiv kritik känner jag mig laddad för sista resan nu. Jag har mycket att göra, men jag vet vad jag ska göra vilket känns bra.

Men nu tror jag att jag ska hem och inta viloläge.

Att bli väckt med halsont känns idag inte alls särskilt illa, inte med tanke på att jag idag också vaknade med magkatarr.

Det är inte särskilt konstruktivt att skriva ut alla mina känslor och tankar just nu. Så jag låter bli.

Det finns bara en väg igenom de här sista två veckorna och det är fokus. Fokus och bananer.

Så nu ska jag handla magvänlig mat och sedan ska jag fokusera.

Ibland känner jag att jag håller på att skriva en riktigt bra uppsats. Inte språkligt, metodologiskt eller så, det får andra bedöma, men att jag har undersökt ett spännande område och att mina svar ändå på något sätt är viktiga, för den fortsatta kunskapsutvecklingen.

Det är ball.

Jaha, jorå. Gud tyckte att en halsinfektion var på tiden. Jag har aldrig haft halsfluss men gissar att det är något i den stilen jag drabbats av.

Okej, fördelen: det ger mig vishet att ställa in andra saker, och ger mig tid att plugga.

Nackdelen: det är lite knepigt att plugga när jag helst av allt bara vill sova.

Men men. Sova har jag inte tid med. Så nu skriver jag, det är positivt. Det här är en skrivvecka, endast en arbetsdag och ett kalas på lördag. Teaterföreställning i Hufvudstaden på torsdag kväll också, men annars: skrivvecka. Det är bra. För mest av allt vill jag faktiskt bli klar med uppsatsen nu. Vi är lite less på varandra nu. Faktiskt.

Jag vill ha mitt liv tillbaka. Mest av allt vill jag ha min sinnesro tillbaka. Inshallah!

Jag har så mycket som jag tänker att jag ska skriva om. Inlägg på bakning. Men i bubblan jag är nu får de liksom aldrig utrymme.

Istället delar jag en skrivhemlighet. Det som är min största framgångsfaktor tror jag, är att bara skriva.

Även när det går trögt, att sitta med datorn i knät och skriva. Idag har jag skrivit typ tre stycken, det går så sakta. Men när jag sitter ändå så släpper det till slut.
Så har jag gjort med tentorna hittills i utbildningen och så gör jag nu. Helt plötsligt har jag en text, även om det känns som att krystat fram den otroligt sakta.

Men nu, lunch

Ibland, betraktar jag mig själv utifrån och blir liksom lite rörd. Över den jag är och över allt jag gjort och fått.

Endast genom Guds försyn.

One may wonder

Om Guds plan med mitt liv inte är att jag ska föda egna barn, då kan man undra varför hen inte kunde ge mig mensdispens.

Avdelning; mensvärks-funderingar.