Jag ligger och gråter tyst i sängen för jag vet inte vilken kväll i ordningen. Jag kan inte stoppa tårarna men jag vill inte att han ska höra. Plötsligt kommer en hulkning som jag inte kan stoppa och så hör jag ”mamma?” med hans fina, mjuka stämma. ”Det är ingen fara älskling, jag är lite ledsen bara. Det går över” säger jag och sväljer en hulkning. ”Ingen fara” upprepar han som för att trösta oss båda. Älskade barn. Det sista jag vill är att du ska växa upp med en trasig mamma. En mamma som gråter sig till sömns om kvällarna och som är helt slut. Jag vill att du ska växa upp med en glad och trygg mamma. Inte det här vraket jag har förvandlats till. Jag vet inte ens när det hände, det känns som att jag har varit ett vrak de senaste 5-6 åren i alla fall. Det är som att det är ändlöst. I början hade jag hopp om att mörkret skulle släppa. Jag trodde att det snart var min tur att få lite flyt. Jag har fått det allra vackraste som finns, mitt barn. Det är min stora lycka och glädje. Men utöver honom har det inte varit många dagar av flyt de senaste åren. Äsch, jag behöver inte förminska det. Jag har levt i ett helvete. Jag kämpar mot en otroligt svår pmds varje månad, jag har levt med en dödssjuk mamma och kämpat slut på mig själv för att hon skulle få en okej sista tid i livet och jag förlorade henne. Livet utan mamma är så otroligt tomt och mörkt. Jag trodde att jag hade förberett mig under hennes långa sjukdom men så var det inte. När mamma dog förlorade jag flera nära vänner och min bror bestämde sig för att vara jordens största rövhål och lämnade mig ensam med allt. Jag är så otroligt, otroligt trött nu. Trött och ledsen. Jag får inte ihop livet. Det är så mycket tuffare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Värst av allt är känslan att jag sviker mitt barn. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli så här ensam. Jag som lagt så stor del av min energi på att hjälpa mina nära, för jag trodde det var så man gjorde. Så alla gjorde. Men nu står jag här ensam med ett liv i spillror, det enda som är helt är mitt barn. Resten kämpar jag med, ensam. Så ensam.
