Sedan jag avslutade min anställning som socialsekreterare i kommunal socialtjänst och blev anställd som konsult i bemanningsföretag har jag fått många frågor om hur jag kan välja att bidra till den urholkning av personal som pågår i socialtjänsten. Frågan är starkt laddad och jag är, även om det låter märkligt, glad för frågorna. Jag är glad eftersom att det betyder att jag av mina vänner och kollegor uppfattas som en person som har ett engagemang för socialtjänsten, som inte ser oproblematiskt på att privata företag allt mer står för personalförsörjningen inom socialtjänsten. Precis så är det. Jag tycker inte att det är alldeles oproblematiskt att bemanningsföretag står för bemanningen i så stor utsträckning som idag. Jag vill gärna ha ett resonemang om hur kompetensförsörjningen inom socialtjänsten ska kunna lösas inom kommunerna. Jag är inte emot inslag av privata företag, men ser inte positivt på en utveckling där kommunerna inte klarar av att på egen hand rekrytera eller behålla personal överhuvudtaget.
För mig har den här frågan många dimensioner. Rollen som konsult är oerhört givande tycker jag. När jag kommer till en arbetsplats är jag oftast efterlängtad, chefer och kollegor uppskattar i regel min kompetens och jag är frikopplad från mycket av det som sker internt på arbetsplatsen vilket innebär att jag har mer tid att ägna mig åt det jag är där för, arbetet med klienterna.
När man läser det tänker nog de flesta att det borde en anställning i kommunen också kunna generera. Ingen tycker det mer än jag. Men jag kan konstatera att den kommunala socialtjänsten är långt därifrån. När jag började arbeta inom socialtjänsten för bara fyra år sedan var det svårt att få en anställning. Vi var ett fåtal som började arbeta under utbildningen och det kändes för mig som att jag hade vunnit högsta vinsten, att få börja arbeta inom socialtjänsten redan innan jag var klar socionom. Jag fick en lång och bra introduktion först genom två perioder med verksamhetsförlagda studier och därefter genom en timanställning under mitt sista år på utbildningen. Jag fick en möjlighet att börja med ”lättare” ärenden för att sedan få mer förtroende i takt med att min trygghet växte.
Jag hade handledare och kollegor som arbetat länge inom socialtjänsten och som var väldigt kompetenta. Jag var som en svamp under mina praktikperioder och när jag började arbeta. Jag sög åt mig alla diskussioner, alla svåra resonemang och utvecklades massor av att vara i en miljö med så mycket erfarenhet och kompetens.
Detta var fyra år sedan. Bara fyra år.
Tyvärr är det få nyutexaminerade socionomer som får den introduktionen idag. Jag vet att inte alla fick det för fyra år sedan heller. Redan då var många enheter hårt belastade. Men det fanns mycket mer erfarenhet och kompetens även på de hårt belastade enheterna än det finns idag. Det tycker jag är socialtjänstens största problem, de erfarna handläggarnas flykt.
Idag har många kommuner sjukdomsinsikt. I varierande grad men de flesta erkänner problem. Introduktionsprogram diskuteras, ingångslönerna höjs och socionomstudenter är hett villebråd bland de kommunala arbetsgivarna. Frågan är vem som ska introducera alla dessa nya kollegor? Vem ska med lång erfarenhet av socialtjänstens extremt komplexa uppdrag lära de nyexaminerade det som inte kan läras ut i skolan? Det är frågan kommunerna borde börja ställa sig.
Det är inte okänd kunskap varför erfarna socionomer i stor utsträckning har lämnat anställningar inom den kommunala socialtjänsten. Det finns aktuell forskning (Wanja Astvik, 2016) som påvisar att hög arbetsbelastning är en faktor och den kände vi redan till. Det som däremot framkommit och inte lyfts lika mycket är att erfarna socionomer beskriver att det finns en tystnadskultur inom socialtjänsten. Att påtala kvalitétsbrister uppmuntras inte, organisationen beskrivs som toppstyrd och medarbetare saknar ofta kanaler för dialog med högre chefer. Jag vet att inte alla kollegor upplever alla kommuners socialtjänst på det sättet, och jag har i min roll som konsult arbetat i olika kommuner och kan intyga att det inte är en universell sanning att det är så överallt. Men resultaten av studien behöver tas på allvar.
Jag tror att socialtjänsten skulle behöva erbjuda kompetens på olika nivåer. Chefer och arbetsledare behöver ha en hållbar arbetsmiljö, de är idag ofta de som drar det allra tyngsta lasset och har den mest belastade arbetsmiljön. Enheterna behöver vara små, en chef ska inte ha 30-40 medarbetare, man måste komma ihåg att en enhetschef inom socialtjänsten inte bara är chef. Hen är också beslutsfattare och ansvarig för att handläggarna arbetar rättsäkert och att handläggningen håller hög kvalité. Det är ett svårt uppdrag.
Arbetsledarna med delegation behöver vara fler så att de har tid och engagemang för att arbetsleda. De är också i behov av kollegor och medarbetare med erfarenhet för att kunna resonera med och avslastas av.
Jag tror också att socialtjänsten skulle arbeta med en nivå till. En del enheter/kommuner har börjat och de kallas olika, det kan vara seniorhandläggare, specialistsocionomer eller liknande. Idén är en nivå av arbetsledning som inte har delegation på beslut men som med erfarenhet kan hjälpa till att vägleda nya medarbetare i komplexa ärenden.
Det är ingen slump att socialtjänstens kris kommer samtidigt som många upplever att klyftorna i samhället ökar. Det är så att kraven på socialtjänsten ökar i takt med att problematiken blir allt mer komplex. Psykiatrin saknar resurser att klara sitt uppdrag vilket välter över på socialtjänsten. Skolan har mindre psykosocialt stöd närvarande i elevernas vardag och oavsett i vilken kommun du är idag finns det en påtaglig bostadsbrist.
Allt detta påverkar socialtjänsten. Jag tror att det på sikt kommer att krävas en rejäl politisk strategi för att förbättra hela den offentliga sektorn och stödet till samhällets allra mest utsatta. Att arbeta inom socialtjänsten och mestadels känna frustration över att de vi är satta att hjälpa inte får i närheten av de stöd samhället borde ge tär på en emotionellt.
Men för att överhuvudtaget få en stabil grundbemmaning inom socialtjänsten krävs att villkoren ses över och att de kommunala arbetsgivarna visar att de värdesätter erfarenhet och kompetens. Chefer och arbetsledare behöver avlastas så att de hinner med sitt uppdrag och alla de nyexaminerade som kommer in i verksamheten behöver få arbeta tillsammans med erfarna kollegor för att lära av.
Idag har bemanningsbranschen lyckats med det kommunerna misslyckats med, skapat specialistsocionomer som i stor utsträckning står för en ökad kvalité på handläggningen och som tar ett stort ansvar att sprida kunskap till oerfarna kollegor. Det är nu upp till kommunerna att matcha om man på riktigt är intresserad av att locka tillbaka erfarna kollegor.
