Jag är så trött. Många av oss är det. Utmattande av samhällsklimatet. Överväldiga av den plötsliga vågen av homofobi, kvinnohat och rasism som fullständigt sköljt över den politiska debatten i sociala medier.
Jag hör det och ser det på mina vänner. Tröttheten, uppgivenheten och oron. Vad är egentligen vägen fram? Vad ska vi göra? Plötsligt befinner vi oss i ett politiskt klimat där antirasism inte längre är en självklarhet, där kvinnoförakt vädras högt och lågt och där det plötsligt är okej att hetsa till våld.
Och nej, jag pratar inte om åsikter kring asylrätt, synpunkter på migrationspolitiken eller på svensk integrationspolitik. Jag pratar om hat. Plötsligt är det okej att hetsa om våld mot asylboenden, att sätta eld på boende med sovande barn i och på att hetsa om våld mot kvinnor med slöja eller män med skägg.
Jag pratar också om hets om våld mot den sk "Hagamannen". Inte för att jag på något sätt vill förminska det han har gjort, tvärtom, jag spenderar den stora delen av mitt liv åt att kämpa för kvinnors rätt till frihet från våld och förtryck. Att däremot ta lagen i egna händer, att angripa honom med våld eller att uppmuntra det är inte okej. Inte om en tror på rättsstaten. Tror en på principen om att brott bestraffas inom ramen för rättsväsendet måste det gälla honom också. För gäller det inte honom så gäller det inte mig eller dig heller. Då är vi alla rättslösa.
Är det något vårt samhällsklimat behöver nu är det mindre hat. Mindre hat och mindre rädsla. Vi behöver sansade samtal och diskussioner om de svåra utmaningar vi lever med, diskussioner som bygger på värderingar och fakta - inte hat och rädsla.
För vägen vi vandrar nu, den är farlig. Den skapar rädsla, hat och apati. En del kommer ägna sig åt mer hat och andra slutar bry sig, det är kanske den farligaste utvecklingen ett samhälle kan ta.
