Andrum, på vems bekostnad?

Den senaste tidens politiska utveckling har nog varit den tyngsta på länge för många socialdemokrater. Att "vinna" regeringsmakten för att sen komma rätt in i en instabil politisk majoritet och ett migrationspolitiskt läge som är svårare än på oerhört länge i Sverige, det var det ingen av oss som önskade såklart. Den nya vägen som Sverige tar nu när det gäller migrationsfrågor är, vågar jag påstå, oerhört slitsamt för oss som organisation. Några utav de personer som jag har störst politiskt förtroende för i Sverige tvingas fatta oerhört svåra beslut nu. Beslut som ingen socialdemokrat vill fatta.
Samtidigt fylls mitt Facebook-flöde av frustrerade partivänner som antingen är besvikna på regeringens beslut eller som försvarar dem. Det som har gjort mig allra mest beklämd är alla mästrande inlägg om att: "gör det bättre själv då" eller "kom och prova en vardag som kommunpolitiker hos mig ska du få se hur lätt det är" och de allra värsta "om du bara hade kunskap om Sveriges ekonomi skulle du förstå".

Mitt motstånd handlar inte om okunskap, brist på erfarenhet eller en naiv idé om att det är lätt att styra Sverige. Tvärtom. Jag har en del kunskap om både kommunal och nationell ekonomi, jag har erfarenheter inte bara som kommunpolitiker utan även som professionell socialarbetare som verkar i utkanten av en del i migrationsprocessen och jag är allt utom naiv över den politiska situation som råder idag. Trots det, eller tack vare det är jag så in i hjärtat övertygad om att flera av de beslut som fattats är direkt skadliga, och de går så på tvärs med mina grundläggande politiska värderingar att det lämnar ett stort hål i själen på mig. I min socialdemokratiska själ.

Jag har den största respekt för att det är kostsamt och svårt att inledningsvis ge många människor ett bra välkomnande till Sverige. Jag har den största respekt för att det är ännu svårare att på sikt ge många människor bra möjligheter till ett kvalitativt liv, tro mig. Jag är socialsekreterare, vi om några vet hur det ser ut på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den kommunala ekonomin.

Men trots detta, trots de svårigheter vi gemensamt ser menar jag att, att rucka på den grundläggande asylrätten, att försvåra för människor att ta sig till Sverige, att inte ge barn permanenta uppehållstillstånd i Sverige och att göra det omöjligt för familjer att återförenas - det är ovärdigt Sverige. Och det kan inte ens försvaras med att vi behöver andrum.

Jag delar såklart Stefan Löfvens analys att övriga EU måste göra mer. Många kommuner i Sverige måste också börja ta ett större ansvar. Men det är inte värt att skapa otrygghet för barn, och att potentiellt utsätta människor för livsfara för att signalera till övriga EU att de behöver ta ett större ansvar. Jag tror på framgång i det vi i Sverige har satt en ära i tidigare, att gå före och vara en positiv förebild snarare än att tävla ner till botten. Det är min bergfasta övertygelse även i denna svåra situation. För hur vi kommer att beskrivas i historieböckerna säger något om vilka vi var. Det här är inte den jag vill vara.

Mer hat kan aldrig vara en lösning

Jag är så trött. Många av oss är det. Utmattande av samhällsklimatet. Överväldiga av den plötsliga vågen av homofobi, kvinnohat och rasism som fullständigt sköljt över den politiska debatten i sociala medier.

Jag hör det och ser det på mina vänner. Tröttheten, uppgivenheten och oron. Vad är egentligen vägen fram? Vad ska vi göra? Plötsligt befinner vi oss i ett politiskt klimat där antirasism inte längre är en självklarhet, där kvinnoförakt vädras högt och lågt och där det plötsligt är okej att hetsa till våld.

Och nej, jag pratar inte om åsikter kring asylrätt, synpunkter på migrationspolitiken eller på svensk integrationspolitik. Jag pratar om hat. Plötsligt är det okej att hetsa om våld mot asylboenden, att sätta eld på boende med sovande barn i och på att hetsa om våld mot kvinnor med slöja eller män med skägg.

Jag pratar också om hets om våld mot den sk "Hagamannen". Inte för att jag på något sätt vill förminska det han har gjort, tvärtom, jag spenderar den stora delen av mitt liv åt att kämpa för kvinnors rätt till frihet från våld och förtryck. Att däremot ta lagen i egna händer, att angripa honom med våld eller att uppmuntra det är inte okej. Inte om en tror på rättsstaten. Tror en på principen om att brott bestraffas inom ramen för rättsväsendet måste det gälla honom också. För gäller det inte honom så gäller det inte mig eller dig heller. Då är vi alla rättslösa.

Är det något vårt samhällsklimat behöver nu är det mindre hat. Mindre hat och mindre rädsla. Vi behöver sansade samtal och diskussioner om de svåra utmaningar vi lever med, diskussioner som bygger på värderingar och fakta - inte hat och rädsla.

För vägen vi vandrar nu, den är farlig. Den skapar rädsla, hat och apati. En del kommer ägna sig åt mer hat och andra slutar bry sig, det är kanske den farligaste utvecklingen ett samhälle kan ta.