Pinnen igen då

Vad svårt det är att börja blogga efter så lång tids bortavaro. Livet efter examen börjar forma sig. Jag jobbar, trivs fint med det. Jag utvecklas varje dag i min roll som socialsekreterare. Jag har sovit, tränat, läst, trivts med kosten och umgåtts med de fina vännerna. Jag har också kunnat ägna mer energi åt de politiska bitarna jag tagit år mig.

Jag fortsätter att utvecklas också i det andra, det som inte är runt om utan inuti i. Det är det svåra. Det viktiga.

Kort sagt, livet.

William ville fota. Motivet som beställdes var en Amelia-Fasterpuss.

Varför väljer du bort feminismen, Mia?

Hej Mia Skäringer.

Jag sitter just nu och tittar på ditt underbara program "Mia på Grötö". Programmet är precis så där ärligt, naket och verkligt som jag upplever dig. Jag vill tacka dig för den insats du gör. Genom att du är den du är, och genom din öppenhet kring livets svårigheter har du nog hjälpt en hel del människor att landa i att livet nog är rätt bra som det är, trots allt. Du har nog hjälpt många att tänka att man som kvinna kan duga som man är. Med bilringar, lortiga barn och med frånvarande kåthet.

Jag har en fråga, Mia. Jag blev ledsen, lite beklämd och framför allt fundersam när du och Maria Lundqvist pratade och när ni enades i att ni båda dissar feminismen.

Varför gör du det?

Jag har stängt av programmet nu, så jag ber om ursäkt om jag missar en fördjupad diskussion i ämnet. Men jag blev så engagerad av ert samtal att jag ville skriva till dig på en gång.

Du drog parallellen till feminismen efter att ha pratat om att du känner dig slut ibland. Att du inte räcker till, du ska liksom både amma och jobba (jag hoppas att jag minns rätt?).

Det är baksidan av jämställdheten sa du?

Jag förstår inte riktigt vad du menar?
Jag tänker nämligen tvärtom, att vi kvinnor känner oss fullständigt slut på grund av bristen på jämställdhet. För vore det inte logiskt, om jämställdheten var orsaken, att också pappor känner sig fullständigt slut av kombinationen hemarbete/jobb. Eller i alla fall att båda kände så?

Att kraven på kvinnors och mäns prestation var lika höga, och därmed borde utmattningen av prestationerna också vara jämställt fördelat?

Kan det vara så istället att problemet är att kvinnor klivit ut i arbetslivet, medan männen inte klivit in i hemmen?
Och att det därför lagts en tung börda på kvinnorna?
Kan det vara så också att kvinnor behöver prestera mer än män för att deras insatser ska värderas lika högt?

Är utmattningen då ett pris vi får betala för jämställdhet eller är det en konsekvens av ojämställdheten? Egentligen?

Du sa också att du inte tror på feminismen för att du tror att alla har både manliga och kvinnliga sidor. Står den teorin i motsatsförhållande till feminismen verkligen? Personligen är jag av uppfattningen att män och kvinnor är mer lika än olika. Dock finns det så klart alla möjligheter att hävda könsspecifika olikheter och ändå verka för jämställdhet.
Vad tänker du att feminism innebär?

I kommentarerna nämnde du något om kroppsbehåring också. Det var lite oväntat måste jag säga. Mest för att jag har upplevt dig som en person som vågat prata om att det är svårt som kvinna att leva upp till samhällets förväntningar på utseende. Frågan om kroppsbehåring tycker jag personligen är rätt ointressant, hår har vi alla liksom. En del tar bort det en del låter bli. Det i sig avgör väl inte vilka tankar man har om relationen kvinnor-män?

Däremot tror jag att vi återskapar skönhetsideal varje gång vi bekräftar dem. Är det inte bättre att vi ger oss själva färre pekpinnar vad gäller utseende? Vad tänker du?

Jag tror att du och jag betraktar feminismen väldigt olika, och jag skulle vilja erbjuda dig att fundera över mitt förhållningssätt. För mig är feminismen analysverktyget för att se och identifiera ojämlikhet. Men det är också ett kraftgivande verktyg som ger mig styrka att agera annorlunda. Tack vare feminismen vågar jag frigöra mig från alla könsbetingade måsten. Feminismen ger mig friheten att välja. Välja utifrån min person och inte mitt kön. Visst låter det pirrande härligt? Det gör det i mina öron i alla fall!

Det sista jag vill är att överföra skuld på dig, Mia. Kvinnor i offentligheten får nog med sånt. Det menar jag verkligen. Du är så klart fri att tänka och tycka som du gör.

Men jag vill i alla fall ställa mina frågor. Och jag vill förklara hur jag som feminist resonerar. För det är långt ifrån det du kallade politisk korrekthet. Det är mer en bergfast tro att samhället blir bättre för oss alla om förutsättningarna är mer jämlika mellan könen. Det tror jag att du också skriver under på?

Helgmys

Med en älskad unge!

Om kärlek

En alldeles enkel men klockren text om att det visst är kontroversiellt att älska någon av samma kön.

Jag känner igen det. Jag känner igen känslan av att stålsätta mig när jag ska berätta att jag träffat en tjej. Klumpen i magen och de miljoner tankar som föregår. Känslan av att "komma ut" om och om igen. Varje gång öppnar jag liksom för att mitt val och min läggning ska bli värderad. Oavsett om jag givit personen tillåtelse eller inte.

Jag ber inte om lov.. Frågar inte... Men trots det är jag smärtsamt medveten om att risken alltid finns där. Även om personen landar i acceptans, finns alltid processen där: "sa hon tjej? Är hon gay? Bisexuell? Spelar det någon roll? Nej det tycker jag inte".

Ibland är det kanske mest i mig. Men trots allt, händer det. Varje gång.

Jag kategoriserar också och placerar in i fack. Jag frågar också. Men jag önskar att jag någon gång kunde prata om en kvinnlig flirt eller kärlek med en person för första gången, och inte behöver stålsätta mig inför en eventuell negativ reaktion.

Berättelsen om Pi

För andra gången fick jag se den. Denna fantastiskt vackra film om kärlek, mod, vänskap och om Gud.

"- Låt mig fråga en sak, du har hört två olika berättelser. I båda lider jag och förlorar min familj. Ingen kan styrka vilken som är sann, vilken väljer du att tro på?

- Den med tigern

- Ja, likadant är det med Gud"

Den vackra osannolika berättelsen, den tror jag på. Men den innehåller inte bara smärta utan också mod, kärlek, styrka och tillit. Den berättelsen väljer även jag.

En sagolik dag!

Examensceremoni, lunch med de nära och middag med klassen, jag kunde inte önska mig mer!