Så här kan det se ut när man försöker samordna poser.

Stillhet

Ordet är vackert.

Men idén med att använda det ikväll handlade om stillheten på bloggen, inte i livet.

Just nu är bloggen mest en plats för virtuell meditation. För vila och eftertanke.

Så kan ni i alla fall välja att tänka, om ni vill.

För jag gör andra saker än att blogga just nu. Jag jobbar, planerar hur mitt hem ska se ut, tittar igenom alla säsonger av Vita Huset, går på möten, försöker njuta när det är sommarväder, funderar över hur jag vill förändra samhället och tänker att jag nog snart ska börja gå regelbundet i kyrkan.

Jag funderar över socialtjänstlagen och vad jag tänker om samhällets socialtjänst. På ekonomiskt bistånd och tandvård. På fattiga barn och våldsutsatta kvinnor.

Av någon anledning är jag i en period då jag vill processa inombords. Inte som förut, på bloggen.

Mina tankar växer inom mig just nu. Och där får de vara. I stillhet.

Puss på er.

Magi

Blev påmind om vem jag har varit idag. Det är verkligen en sjuk kontrast.

Att vara här är så fint. Liksom en utopi.

Och så har jag jobbat över två timmar idag, det betyder kompledig en väl vald dag. Visst är livet magiskt ibland?

Är sjukt trött men lycklig. Lycklig över att livet har sin gång och jag åker med, sitter still så gott det går.

Nu letar jag kajakuthyrning. Jofflan ska ut i naturen på något sätt, och det snart.

Den otillgängliga sotaren

Ikväll tänker jag göra som Alma i Madicken. Jag tänker vara upp över öronen förälskad i den otillgängliga sotaren i kväll. Imorgon får förnuftet ta över, men ikväll tänker jag bara njuta.

Under hela uppsatsperioden längtade jag till nya lägenheten och hade romantiserande föreställningar om hur mysigt det skulle vara att sitta vid skrivbordet och titta på snedtaket medan jag skrev.

Uppsatsen hann ju bli klar innan flytten, men, idag ska de sista korrigeringarna göras och mästerverket ska skickas in. Det får jag i alla fall göra vid mitt nya skrivbord i nya lägenheten.

Lyxigt.

Filosofie kandidat i socialt arbete

Nu börjar det sjunka in tror jag. Jag har en filosofie kandidatexamen i socialt arbete. Eller i alla fall möjlighet att ansöka om en (det är rent teknisk inte betygsatt eller utfärdat).

Jag gråter i omgångar. Dels är det förstås alla spänningar, all nervositet och stress som släppt. Men också det faktum att jag, JAG, faktiskt har en examen. Det är ingen kvinna tidigare i min familj som har en, vad jag vet är det en man i min släkt (min farbror) som överhuvudtaget läst på högskola tidigare.

Och jag hade själv tappat tron på att jag skulle nå fram. En examen är ingenting i sig egentligen. För mig har det alltid varit en dröm. Så länge jag kan minnas har jag velat bli den första i min släkt att nå fram.

I högstadiet släppte jag de drömmarna. Jag hade inte emotionell ro att satsa på skolan. Mina betyg dalade och min självkänsla med dem.

Inte ens när jag började på komvux trodde jag helt att det var möjligt. Jag hade ju alltid misslyckats.
Inte heller när jag kom in på programmet trodde jag på riktigt att jag skulle nå hela vägen fram till en grundexamen.

Sen har mitt självförtroende vuxit under utbildningens gång när jag insett att jag kan mer än jag tror. Dock, under uppsatsskrivandet har jag vacklat rejält. Helt plötsligt började det känns ouppnåeligt igen.

Därför, döm om min förvåning när examinatorn sa; "som du förstår blir det ett VG".
Jag- eh va? Nej det förstår jag inte..

Men det blev det.

Nu ska jag ta tag i de sista justeringarna innan slutinlämning.

Sedan är jag klar med studierna på grundnivån och tar sommarlov, för att dra igång med studier på avancerad nivå i höst.

Endast genom Guds försyn.