Cissi och jag pluggar tillsammans men själva. Hon sitter i datorsalen och jag sitter utanför i en soffa.

Varje timme har vi pratrast. Däremellan skriver vi.

Just idag känns det hoppfullt.

S.C.U.M

Efter att ha sett Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet igår vill jag skriva några ord.

Jag hörde talas om den när den var uppe som ämne i programmet SVT-debatt. Några debattörer rasade över att skattepengar går till att finansiera "manshat", andra tyckte att det var djupt olämpligt att "tvinga" dit gymnasieelever.

Ingen av debattörerna hade sett föreställningen.

Efter att ha sett den kan jag säga att kritiken är kraftig överdriven.

Att vända på kvinnoförakt på det här sättet mot män ger en rätt bra bild av hur det är att leva som kvinna i vår tid.

Anna, Lisa och jag samtalade i bilen och konstaterade att det var en skön känsla att sitta ner i salongen och veta att vi kommer inte att bli utsatta för något, ingen kommer att bedöma oss, förnedra eller, på annat sätt, utsätta oss för något. Vi är helt säkra.

Jag vet inte hur det är att vara man men jag vet att jag sällan känner mig så avslappnad i det offentliga rummet.

Jag tycker inte att män är biologiska olyckor, jag vill inte utrota män och jag tycker inte att de är överflödiga.

Men jag hatar könsrollerna. Jag hatar de strukturer som slår, förnedrar och våldtar kvinnor. Jag hatar det faktum att jag och mina tjejkompisar kan åka hem från en föreställning om manshat och känna att jo, så där är det nog att vara kvinna.

Inte alltid, inte jämt och inte för alla.

Men, jag tycker inte som statsministern, att de som är arbetslösa inte räknas in i arbetslöshetsstatistiken.

Bara för att inte alla kvinnor upplever patriarkatet alltid, betyder det inte att det inte existerar.

Jag är glad och tacksam för de modiga män och kvinnor som satt upp den här föreställningen, som vågar göra något så provocerande som att visa kvinnoförnedringen fast omvänt. För tydligen är det värre än all den kvinnoförnedring som pågår inom populärkulturen dagligen.

Det är himla mysigt att sitta och pilla på min egna uppsats. Så länge jag lyckas hålla tidspressen ifrån mig.

Visst är den fin? ;)

Okej, trots halsbakterier (som ännu inte givit med sig) och magkatarr har jag tagit mig till skolan. Handledningen gick liksom inte att skjuta upp längre. Och det var skönt.

Jag är på rätt väg och med en väl avvägd balans mellan pepp och konstruktiv kritik känner jag mig laddad för sista resan nu. Jag har mycket att göra, men jag vet vad jag ska göra vilket känns bra.

Men nu tror jag att jag ska hem och inta viloläge.

Att bli väckt med halsont känns idag inte alls särskilt illa, inte med tanke på att jag idag också vaknade med magkatarr.

Det är inte särskilt konstruktivt att skriva ut alla mina känslor och tankar just nu. Så jag låter bli.

Det finns bara en väg igenom de här sista två veckorna och det är fokus. Fokus och bananer.

Så nu ska jag handla magvänlig mat och sedan ska jag fokusera.

Ibland känner jag att jag håller på att skriva en riktigt bra uppsats. Inte språkligt, metodologiskt eller så, det får andra bedöma, men att jag har undersökt ett spännande område och att mina svar ändå på något sätt är viktiga, för den fortsatta kunskapsutvecklingen.

Det är ball.

Jaha, jorå. Gud tyckte att en halsinfektion var på tiden. Jag har aldrig haft halsfluss men gissar att det är något i den stilen jag drabbats av.

Okej, fördelen: det ger mig vishet att ställa in andra saker, och ger mig tid att plugga.

Nackdelen: det är lite knepigt att plugga när jag helst av allt bara vill sova.

Men men. Sova har jag inte tid med. Så nu skriver jag, det är positivt. Det här är en skrivvecka, endast en arbetsdag och ett kalas på lördag. Teaterföreställning i Hufvudstaden på torsdag kväll också, men annars: skrivvecka. Det är bra. För mest av allt vill jag faktiskt bli klar med uppsatsen nu. Vi är lite less på varandra nu. Faktiskt.

Jag vill ha mitt liv tillbaka. Mest av allt vill jag ha min sinnesro tillbaka. Inshallah!