Vi älskar verkligen att hata kvinnor. Inget gör oss så upphetsade som kvinnor som tar plats och som tycker/tänker eller gör fel. Vi älskar att parodisera videobloggerskor, kändisbloggerskor och hollywoodfruar. Frågan är vem det säger mest om, dem eller oss?

Vårdavtalen igen

I VLT idag står att vårdavtalen förlängs med tre månader tills överklagandeprocessen i upphandlingen är klar. Jag var så otroligt glad när mamma ringde i morse. När jag sen läste artikeln förstod jag att det troligen inte gäller min terapeut då hon inte deltog i den här upphandlingen. Hon valde att inte delta på grund av att hon inte hade kompetens för att få ett avtal eftersom att de enbart efterfrågade KBT, vilket hon inte har utbildning i.

Det här är som att kastas mellan hopp och förtvivlan. Min ilska över att puckade felläsningar och övertolkningar i kombination med dålig (eller obefintlig) politisk styrning ska tillåtas få såna här konsekvenser över människors liv går inte att förmedla här. Och nu håller jag tillbaka.

Camilla tycker att jag är dålig på att underhålla mina läsare. Hon har nog rätt. Det har bara varit mycket. Stunderna då jag suttit ner för mig själv för att i lugn och ro reflektera har inte existerat.

Julen har kommit och gått. Det var fantastiskt skönt att åka hem till mamma. Jag kände redan på tåget upp hur stress och oro började rinna av mig. Julafton blev inte helt okomplicerad för mig emotionellt men klart bättre än tidigare år. Jag kände mig så ompysslad och omhändertagen av mammas matplanering och lagning. Bara en sån sak som att hon hade köpt en mörk chokladkaka åt mig. Det är lyxigt.

Nu laddar jag om för nyår hos Emmeli och Magnus i en annan mellansvensk skog. Dagarna här emellan är lugna och sköna. Hänger en del med bästis, har världens mysigaste Irma (hund) på besök och landar lite känslomässigt.

På torsdag har jag nästa tid hos terapeuten. Den sista på frikortet. Då ska vi ha samtalet som ingen av oss har velat ha och som vi därför skjutit upp, samtalet om kostnader för min fortsatta behandling.

Jag hade missat en debattartikel i VLT om landstingets upphandling av psykoterapi. Ni hittar den här.

Det är samma argument som jag har framfört, det är bra att det kommer från många olika håll.

Jag orkar inte skriva egentligen, jag är för trött. Men jag vill skriva om en sak.

För åtta år sedan idag träffade jag min pappa i livet för sista gången. Jag kramade honom och vi pratade. Tre månader senare dog han. Juldagen har sedan dess varit tung. Eftersom att jag har svårt att erkänna och visa sorg har jag gömt mig. Ibland har jag gråtit på toaletten för att sedan le och vara social.

Nu börjar det förändras. Camilla och Ken har börjat med en ny tradition som innebär middag med familjerna. Dagen går inte längre lika tydligt i saknadens tecken. Jag kan idag bara vara medveten om att det är den dagen. Säga det om det känns tungt, men samtidigt se det fina i det nya som kommit till. Det är verkligen fint.

Utoya.

Mamma ringde mig med gråten i halsen här om dagen. Hon hade kommit att tänka på alla de föräldrar i Norge som kommer fira första julen utan sina barn.

Den smärtan är lite för stor för att förstå. Att de skickade sina barn på ett politiskt sommarläger i somras, och nu ska de fira jul utan dem.

Jag kommer att tända ett ljus i morgon till minne av ungdomarna på Utoya. Jag kommer att tänka på de som firar julen med smärtan rivandes i bröstkorgen.

Old times

Jag sprang på en gammal klasskompis idag. Vi gick i samma klass hela mellanstadiet och nästan hela högstadiet. Säkert lågstadiet också när jag tänker efter. Att springa på någon efter ca 12 år och fortfarande bara känna glädje och kärlek är fint. Jag gillar det. Nu planerar några av oss en fika. Det är coolt. Det är så många coola bra människor som jag har haft äran att lära känna genom åren.