Heldagar i skolan = ingen energi för blogg. Imorgon är ytterligare en heldag. Sen kanske vi hörs igen.

Skönhet

Just det. När demonstrationerna brakade loss som värst i Egypten och det blev som mest våldsamt på Tahirtorget, samlades de kristna egyptierna i en stor ring runt de muslimska när de skulle be.

Det finns skönhet också.

Och beslutsvånda

Idag valde jag mellan att gå på sossemöte eller ett sånt där annat möte jag går på. Det andra mötet vann ikväll. Rätt beslut men när jag kom hem kände jag att nog gärna varit på sossemötet också. Det är, om inte annat, för väl att det finns lust till engagemang.

Jag mår ganska bra. Det är trevligt.

Snacka om att det svänger fort i humör och känslor nu. Ibland tänker jag att det kanske inte alls är en bra idé med terapi. Men sen kommer jag på att det behöver få vara tungt och jobbigt om det ska kunna bli bra.

Jag säger som Mora Träsk: Man kan inte gå runt det, man måste gå igenom det.

Att gå i terapi är fantastiskt, nödvändigt och bäst. Men jag blir trött. Så himla himla trött.

Egentligen tycker jag att det är fantastiskt fascinerande att två människor någonsin kan mötas. Vi är påverkade av så många olika omedvetna strategier och inneboende uppfattningar om oss själva och världen att det är ett under att vi någonsin kan kommunicera.

Det är ett av livets alla mirakel.

Carema

Jag har inte vetat hur jag ska förhålla mig på bloggen till en sak, så jag har valt att avvakta. Nu är det offentliga uppgifter tror jag så nu kan jag lika gärna skriva om det här.

Jag har haft möte med äldrenämndens ordförande i Västerås och två tjänstemän på sociala nämndernas stab för att lämna klagomål angående min tidigare arbetsplats.

Att göra det har verkligen inte varit ett enkelt beslut. Att skriva om det är inte heller enkelt. Jag har jobbat där i tre år. Där har jag lärt mig vad demensvård är. Fantastiska arbetskamrater har tagit mig under sina vingar och lärt mig sitt yrke. Jag är så himla tacksam för den erfarenheten och jag tycker så himla mycket om många som jobbar där, så av rädsla för att de ska känna sig angripna var beslutet svårt att ta.

Dock valde jag att lita på min magkänsla och min rättspatos. Egentligen hade jag redan väntat för länge. Men när skandaler inom Carema rullades upp som värst i media rann droppen över. Jag var tvungen att berätta att vissa saker som det skrivs om i media, har även jag upplevt här. Inte allt. Men en del.

Det jag har berättat om är:
Att det tre timmar per natt på boendet är en ensam personal på 18 boenden och tre våningar.
Att om "springturen" blir sjuk får vi i perioder helst inte ringa in vikarie, vilket innebär att vi ska hjälpas åt mellan våningarna och då lämna en våning (med sex dementa) utan personal för en stund.
Att det inte tas in extra personal när det flyttar in nya boenden med speciella behov.
Att jag när jag gjorde en rapport enligt lex Sara fick höra att jag var känslig och inte passade att arbeta med dementa. Att jag inte kunde ta deras ord på allvar.
Att enhetschefen inte uppmuntrar (snarare motarbetar) fackligt engagemang.
Att vi för länge sedan inte skulle få byta blöjor efter egen bedömning utan fick ett maxantal per dygn på grund av den ekonomiska situationen boendet befann sig i.

Jag har också berättat att på grund av den fantastiska personalens engagemang drabbar inte det ovan beskrivna de äldre. Det pågår absolut ingen vanvård på boendet. Dock tror jag att de boende skulle få det bättre om personalen fick bli fler så att man hann göra mer.

Jag har också berättat att det har hänt mycket under tiden som jag jobbat där som varit positivt, man har infört en tjänst vars jobb är att aktivera de äldre, det är ett steg i rätt riktning. Jag berättade också om att maten är bra, och att de äldre får vara med och bestämma vad de vill äta i den mån de kan.

Det var väl det tror jag.