Idag är lite som förut. Då när livet snurrade på som allra mest. Idag har jag fått uppleva det roliga i att vara i farten, träffa mycket folk och ha många bollar i luften. Men jag skulle inte fixa att leva så igen, ha så mycket i min kalender jämt. Men ibland fungerar det. Och då är det riktigt kul.

Det är två dagar kvar på min VFU. Tiden har gått så himla snabbt. Nu börjar jag verkligen komma in i det (lite av det i alla fall) och trivas med teamet. Jag får hoppas att jag får komma tillbaka till lokalerna i sommar, inshallah!

Nu ska jag ta en dusch och sedan sova.

När mitt liv var som allra mörkast. Fick jag en låttext till mig:

"Stilla driver du från land
Ut i bottenlösa blå
Och jag vet hur du är ensam
Hur ingen annan kan förstå

Jag försöker gå bredvid dig
Jag har krafter kvar att blåsa mod
Och som ett outtalat löfte
Så mycket starkare än ord"

Det är viktigt att känna på kärleken som finns i livet. Tack mamma. Jag älskar dig också.

Vilken dag! Jag är helt utpumpad. Jag gick från praktiken vid lunch för att lyssna på en av AKademikerförbundet SSR:s föreläsningar för beteendevetarna på Mdh. Min chef höll föreläsningen och han är så himla duktig. Det ska bli en fröjd att höra hans socionomföreläsning om två veckor.

Jag kom på idag att jag inte alls var så sugen att söka jobbet på Akademikerförbundet SSR men att jag tänkte äh jag chansar. Nu är jag så himla glad och tacksam för att jag gjorde det, det är verkligen ett så himla roligt jobb. Jag är taggad att få börja ordentligt själv efter VFU:n.

Dagen fortsatte sedan med shopping med min älskade mamma. Jag har numer en riktigt varm och fin vinterjacka samt lite kläder till ett festligare tillfälle som äger rum på ett bibliotek i december.

Nu ska kvällen ägnas åt lugn och ro och vila. Det är fint det.

Idag känner jag mig ganska nöjd med livet. Jag inser att livet består av känslor av alla dess slag och att det är rätt okej. Jag har praktiserat, varit i samtal, jobbat lite och ikväll blir det styrkepass + zumba med svägerskan. Hemma är det helt okej städat och jag ligger inte efter med något speciellt. Hör ni vilken bra dag jag har? Bara så där.

För att Gud har sagt det.
Endast detta återstår i mig; att lita på ditt löfte, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp.
Du har uppfyllt natten med din närvaro, gjort min ångest till din ångest, min ensamhet till din ensamhet, mitt rop till ditt rop.
Jag tror det, inte därför att det känns så, utan för att du har sagt det.

Jag sov middag en stund idag och vaknade med panikångest. Jag tror kanske de senaste dagarnas känslomässiga turbulens handlat om något annat än vad jag trott att det handlat om. Vad vet jag inte riktigt. Men ångesten var värre än på länge idag. Jag kunde inte tänka bort den som jag kunnat tidigare. Jag fick ringa Camilla och andas ordentligt några gånger. Ångesten släppte, men kvar finns någon känsla i magen som jag inte riktigt kan definiera.

Den här ångesten har jag haft sen jag var barn. Längre än jag minns själv. Mamma har berättat att jag vaknade och var rädd för döden första gången i fyra-femårsåldern. Sen har den kommit till och från i livet, när jag drack som mest hade jag den inte alls. Att den kommer nu känns logiskt, jag börjar bearbeta det som varit. Men i stunden när jag har den känns det som att jag hellre dör en lever med rädslan.

Jag har verktyg idag, och hjälp. Jag berättar inte för att bli ett offer. För det är jag inte. Jag berättar nog mest för att visa att det finns både och i mitt liv. Och att det finns vägar ur ångest och mörker. För jag är långt ifrån det mörker jag har levat i förut. Mmmm så är det.

Har spenderat en stund i telefon med Hanin. Jag behöver hjälp att analysera mina egna beteenden och tankar ibland. En del av er känner mig bättre än jag själv, eller ser mig med klarare blick kanske. Jag lägger i alla fall ner pannkakan igen. Jag vill ju inte vara där, letar fel på alla jag kommer i kontakt med och blir bara mer bitter.

Jag måste helt enkelt bli mer modig och våga prova i det verkliga livet. Det är nog där skon klämmer kanske.