Jag blev liksom lite påmind nyss om att jag har en blogg. Det har varit så galet mycket den senaste veckan att jag liksom inte fått möjlighet att sitta ned och skriva av mig. De tidigare inläggen har mest varit på-språng-bloggande.

Nu är alltså utbildningshelgen avklarad, första skoldagen (rookieintron) likaså, dessutom har jag avklarat första dagen på praktikplatsen. Nu är jag trött. Min praktik kommer att bli bra. Jag trivs superbra med min handledare och jag är där jag vill vara.

Jag känner att landar mer och mer. De två sista veckorna innan skolan började var jobbiga. Jag var tröttare än på länge och kände inte att jag orkade ta mig för mycket alls. Trots det gjorde jag mycket så min känsla stämmer inte helt med verkligheten. Trots det, eftersom att jag har en historia av att vakna på morgonen och inte komma upp ur sängen så blev jag rädd. Nu inser jag att jag inte behöver vara rädd. Jag är inte deprimerad. Min kropp behöver vila ibland och eftersom att jag har ett tokhögt tempo oftast i livet så behöver kroppen stänga av ibland. Helt ok.

Nu den här veckan är ganska intensiv, men sen har jag mest tänkt praktisera, gå på mina möten, träna och ta hand om mig. Det känns fint.

Hanin undrar vad kursdande betyder. Då skulle hon sett innan jag korrläste förra inlägget. Mobilen döpte också om peppad till peppar, bara för att nämna en tokighet. Iphone har något som heter auto correct. När det bli riktigt tokigt så kan det bli som på damnyouautocorrect.com

Jag är hemma. Färdigutbildad för den här gången och färdigjobbad för ikväll. Nu gäller det att sova gott så att jag är utvilad inför veckans roligheter. Skola imorgon, mina två första klasspresentationer, hänga med rookiesar och klasskompisar och sedan praktiken på tisdag och resten av veckan.

Så, godnatt!

Efter tre Laserdome-matcher är jag lite speedad. Efter att ha umgåtts med människor jag inte känner och vågat ta plats är jag också lite uppe i varv. Efter en heldags kursande om SSR och mitt uppdrag är jag peppad för att börja jobba. Jag har lite idéer som jag helst vill sätta till verket nu! genast! Men det går förstås inte. Jag är så känslostyrd för tillfället. Vill ha något och vill ha det nu, eller vill inte och då fixar jag inte. Ingen hejd på tokerierna. Nu ska jag i alla fall läsa igenom infopärmen och börja strukturera upp mina tankar inför morgondagens kurdsande.

Kärlek!

Jag har verkligen en skitstor hög med utgifter den här månaden. Det är planerat så eftersom att jag också har jobbat häcken av mig. Det kan inte hjälpas att det gör ont i magen att skicka i väg så mycket pengar. Det är mer än en normal månadsinkomst för mig. Men när det är över och jag inser att utgifterna är betalda så är det skönt. Som en stor klump som lossnat.

Studentekonomin suger verkligen. Jag tänker inte leka tacksam för att vi bor i Sverige och har det så bra. Det är klart att jag är glad och tacksam för möjligheten att plugga (jag hade inte haft råd i ett system där det kostat pengar) men Sverige kan fan bättre. Vi lever på skitpengar hela året, tvingas jobba bredvid för att klara oss och sedan måste vi slita arslet av oss under sommaren för att ha råd att leva resten av året. Det är ovärdigt Sverige tycker jag. Så det så.

Tre terminsystem och kraftigt höjt studiemedel skulle jag gilla. Studielön och betald semester för studenter är flum. Men ge oss en chans att leva på det vi lånar!

Valde att göra något istället för att sitta i soffan och må dåligt så jag tog mig till gymmet. Nu är jag fortfarande trött men mycket mer tillfreds med livet. Dagen imorgon känns inte alls lika jobbig och jag är gladare. Nu blir det Criminal Minds på nya laptopen. Sweet.

Jag är så trött. Just nu känns dagarna jag har framför mig som ett berg jag ska bestiga. Eller kanske bara morgondagen när jag tänker efter. För sen ska jag på utbildningen som jag ser fram emot.

Nu är jag hemma i alla fall. Hemma där jag kan varva ner i lugn och ro. Det är fint.

Centerpartiet vill se olika kulturella eller etniskt präglade samhällen växa fram i Sverige. DN skriver om det, jag får fortfarande inte länkfuntionen att fungera dock. Det här inlägget kommer i alla fall handla om varför jag tycker att det är en riktigt dålig idé.

Etnicitet och etniska kulturer är sociala konstruktioner. Vi är inte biologiskt olika och etnicitet handlar inte om vilket land du kommer eller vilken religion du väljer att tillhöra. Etnicitet är ingenting annat än en konstruktion, en gemenskap, en vi-tillhörighet. Inom ett land kan det finnas flera olika etniska grupperingar, likväl som det finns etniska grupperingar som spänner över flera olika länder.

Jag tror att det finns en rasistisk maktordning där den "svenska" gruppen vinner fördelar i Sverige. Jag har till exempel inga problem att få lägenhet, jobb, social och kulturell status, baserat på min "etnicitet". Det har däremot människor som avviker från normen om svenskhet. Jag pratar inte om de etniciteter som vi uppfattar som lik oss, exempelvis människor från andra nordeuropeiska länder. Jag pratar om "de" som uppfattas som annorlunda baserat på sitt ursprung, araber, kurder, turkar, afrikaner med mera. De är förlorarna och står längst ner i den rasistiska maktordningen.

Genom att fortsätta dela in oss i olika etniska grupperingar i Sverige ser vi till att vidmakthålla denna rasistiska struktur. Vi - den "svenska" gruppen ser på så sätt till att vi behåller vår hegemoni, vår position i maktordningen. Jag vill inte det. För jag tror att alla tjänar på ett samhälle utan förtryckande strukturer.

Om man gör som Centerpartiet vill, betonar och cementerar man alltså skillnaden mellan oss människor istället för att se att alla är individer och därför unika, men att vi alla är av samma sort. Detta förhållningssätt kommer leda till mer rasism och mer motsättningar i samhället. Ett tydligt exempel är USA, där pratar man inte bara om etnicitet, utan även om ras. USA är ett samhälle med kraftiga motsättningar och en djupt rotad rasism.

Det andra man riskerar med den här modellen är att människor faller offer för kulturellt förtryck baserat på den här etniciteten. Människor föds in i en tillhörighet, men kan uppleva sig tillhöra en annan. Då riskerar man att i den etniska kulturens namn känna sig ofri. Det är sedan tidigare känt att Sverige har varit dålig på att veta skillnaden mellan att visa tolerans och acceptans och att acceptera förtryck.

Där det finns en "vi"-tillhörighet finns det också ett "dem".

Min lösning är att prata om mångfald istället för integration. Sverige ska vara ett land av många färger, former, smaker, lukter och människor. Men vi ska vara ett land där vi betraktar varandra som jämlikar snarare än olikar.