Om en vecka är Västerås Pride i full gång. Pridefestivalen är politiskt viktig manifestation för alla människors rätt till sin sexualitet. Det är i princip bara i Sverige som det är näst intill okontroversiellt att anordna Pride, det säger mycket om dess betydelse.
Men Pride är också en viktig händelse ur ett mer individnära perspektiv.
"På Regnbågstorget kan du vandra omkring och vara dig själv, och träffa likasinnade. Besöka utställare eller besöka någon av de spännande programpunkterna - lyssna på debatter, njuta av sköna artister, delta på härliga workshop och mycket mera. Välkomna!"
Så beskriver Västerås Pride Regnbågstorget, området där det mesta Prideandet kommer att ske. "Vandra omkring och vara dig själv för en stund". Det ligger så mycket längtan, sanning och verklighet i det för mig. För det är precis det jag längtar efter.
Vi lever i en jävligt heterosexuell värld, vänner. Den heterosexuella kärleken är den som beskrivs i litteraturen och på film. Det är den vi fostras in i och det är den vi har runt omkring oss.
Jag har beskrivit det ibland som att jag dör heterodöden. Med det menar jag att det ibland känns som att jag förtvinar av bristen på lesbisk kärlek. För när homosexuell kärlek beskrivs är den oftast manlig. Även i HBTQ-sammanhang är manligheten norm.
När filmen "Kyss mig!" kom blev jag alldeles till mig. Äntligen en populärkulturell film som gestaltade lesbisk kärlek. Och en svensk sådan! Det säger något om torkan jag upplever. Filmen är ju inte särskilt bra.
Gayrörelsen har gjort oerhört mycket för att skapa mötesplatser, av just det här skälet. För att icke-heterosexuella ska få träffa andra likasinnade. Det finns cafékvällar, pubkvällar och det finns Pridefestivaler.
Jag försökte härom kvällen förklara för en kompis varför min längtan efter en Pridefestival är så stark. Det är svårt. Det är säkert så att jag har vänner som inte identifierar sig som heterosexuella, eller som inte könsdefinierar sig, som jag inte känner till. Det troliga är att det är så. Men verkligheten är att samhället är så jäkla heterosexuellt att inte spelar någon avgörande roll. Jag kan inte gå ut en kväll och flirta med en attraktiv kvinna. Jag kan inte bara slappna av och, i de här delarna, vara mig själv.
Och alldeles oavsett hur lite vi vill könsdefiniera, hur lite en del av oss vill kategorisera i kön och sexuell läggning, finns en norm. Och när det finns en norm finns det de som avviker mot den. Och för oss finns nu tre dagar. Tre dagar att vara oss själva på. Tacka tusan för att jag längtar. För att jag längtar till att vandra runt på Regnbågstorget och vara mig själv, och träffa likasinnade.
fredag 21 juni 2013
torsdag 13 juni 2013
Kostnad, till vilket pris?
Flera vänner på Facebook och på Twitter har idag delat DN:s artikel som uppmärksammar en OECD-rapport som presenterar statistik, de har beräknat resultatet från skatteintäkter som personer födda i ett annat land betalar och sedan drar av kostnader för offentliga system och annat. Resultatet är enligt många glädjande, Sverige tjänar på invandringen! Personer födda i andra länder betalar mer skatt än de ersättningen får i bidrag och annat. Härligt, SD:s ekonomisk analys faller och allt är frid och fröjd!
Eller inte. För SD:s utgångspunkt är inte ekonomisk. Deras analys är inte en fråga om samhällsekonomi. De gör en analys som går ut på att vi människor är väsentligt olika varandra. Vi är olika, tänker olika, lever olika och kan därför inte leva tillsammans. Att de sedan bekläder det i ekonomiska termer, det är en annan sak.
Vad händer då när OECD räknar på invandringen? Jo, vi flyttar debatten. Vi flyttar debatten till en planhalva där diskursen särarter råder. "De" kostar inte "oss" så mycket. Vi har råd att ta emot dem! Tjohoo!
Plötsligt är det legitimt att resonera om gruppen "invandrare" som vore det en klump människor vi har att hantera.
Sverigedemokraternas ekonomiska politik ska granskas, men det gör vi redan. Vi vet att de inte kan räkna, vi vet att de tolkar statistik som de själva vill. Det behöver inte en OECD-rapport meddela oss.
Vi ska dock inte falla in i fällan att diskutera priset på människor. Inte priset på några människor. Sverige ska ha ett generöst välfärdssystem för alla. Och vi ska alla bidra efter förmåga genom att betala skatt. Punkt. Det räcker så.
När vi sen diskuterar invandring gör vi det utifrån termer som solidaritet, medmänsklighet och alla människors rätt att leva i frihet från förtryck. För det är nämligen där jag tar min utgångspunkt. Jag bryr mig inte om det blir en extra kostnad eller inte. Jag är beredd att betala den kostnaden. För så fungerar solidaritet.
Eller inte. För SD:s utgångspunkt är inte ekonomisk. Deras analys är inte en fråga om samhällsekonomi. De gör en analys som går ut på att vi människor är väsentligt olika varandra. Vi är olika, tänker olika, lever olika och kan därför inte leva tillsammans. Att de sedan bekläder det i ekonomiska termer, det är en annan sak.
Vad händer då när OECD räknar på invandringen? Jo, vi flyttar debatten. Vi flyttar debatten till en planhalva där diskursen särarter råder. "De" kostar inte "oss" så mycket. Vi har råd att ta emot dem! Tjohoo!
Plötsligt är det legitimt att resonera om gruppen "invandrare" som vore det en klump människor vi har att hantera.
Sverigedemokraternas ekonomiska politik ska granskas, men det gör vi redan. Vi vet att de inte kan räkna, vi vet att de tolkar statistik som de själva vill. Det behöver inte en OECD-rapport meddela oss.
Vi ska dock inte falla in i fällan att diskutera priset på människor. Inte priset på några människor. Sverige ska ha ett generöst välfärdssystem för alla. Och vi ska alla bidra efter förmåga genom att betala skatt. Punkt. Det räcker så.
När vi sen diskuterar invandring gör vi det utifrån termer som solidaritet, medmänsklighet och alla människors rätt att leva i frihet från förtryck. För det är nämligen där jag tar min utgångspunkt. Jag bryr mig inte om det blir en extra kostnad eller inte. Jag är beredd att betala den kostnaden. För så fungerar solidaritet.
onsdag 12 juni 2013
Svaret på komplex missbruksproblematik är inte så enkel, LUF och CUF
Representanter för Liberala ungdomsförbundet (LUF) och Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) skriver på SVT debatt 10 juni om en avkriminalisering av cannabis. Enligt debattörerna skulle en avkriminalisering av cannabis innebära att färre narkomaner i Sverige skulle dö.
Enligt debattörerna har länder med en skademinimerande politik lägre dödstal än Sverige. Det är också så, menar debattörerna, att de polisiära insatserna tränger undan vårdinsatser. Korten blandas hej vilt och allt med den starkt emotionella varningsskylten ”svensk narkotikapolitik dödar”.
Detta är så klart felaktigt.
Narkotika dödar. Så är det. I Sverige, i Nederländerna och i USA. Att leva i ett narkotikamissbruk är att utsättas för livsfara. Om inte av själva preparatet så av de omständigheter som medförs av ett missbruk.
Sverige tar nya steg när det gäller skademinimering, försiktiga steg med respekt för det svåra och komplexa ämne som missbruksproblematik innebär. Det finns moraliska, medicinska och sociala aspekter som är viktiga att ta hänsyn till när det gäller skademinimering. Substitutionsbehandling, sprutbyten och boenden för personer i aktivt missbruk är exempel på tre frågor när det gäller skademinimering som har diskuterats och helt eller delvis införlivats i missbruksvården i Sverige.
Som socialsekreterare som dagligen träffar personer i ett aktivt missbruk inser jag att de enkla svaren inte finns när det gäller missbruk. De flesta jag möter har börjat med cannabis, få har slutat där. De som har slutat vid cannabis har ofta helt tappat viktiga kognitiva förmågor. Forskningen gällande skadeverkningarna av cannabis är tvetydig, det är fakta. Att hävda annat är att fara med osanning.
Det som legaliseringsdiskussionen egentligen kokar ner till, är det som debattörerna nämner i förbifarten, ideologisk grundinställning. För centerpartiets ungdomsförbund och för liberala ungdomsförbundet är det en frihetsfråga. En fråga om rättigheten att nyttja narkotika. Jag har respekt för den uppfattningen. Jag har respekt för den liberala ideologin som ligger till grund för uppfattningen. Men jag delar den inte. Därför att jag betraktar narkotika som precis motsatsen till frihet, det är få personer som befinner sig i ett missbruk som upplever någon frihet. I alla fall i relation till sin drog. Det är ju precis det beroende är, oförmåga att kunna välja. Jag möter klienter som begår brott för att få en chans att pausa från sitt missbruk. Var finns friheten i det?
Att använda polisiära insatser är sällan motiverande. De är heller inte behandlande. Och de är inte ultimata. Men genom den narkotikalagstiftning som finns idag kommer socialtjänsten i kontakt med unga människor i ett tidigt skede av deras narkotikaanvändande. Genom lagstiftningen och samarbete med polisen finns i alla fall möjligheten att påbörja en dialog med cannabisrökande ungdomar. Det är också ofta via lagstiftningen som känslan av att ett missbruk har gått för långt infinner sig. Vem kan förneka att de har problem när de hamnar hos polisen?
Vägen ur ett missbruk är inte enkel. Lösningarna är inte enkla. Sverige har mycket kvar att göra, men ett stort och viktigt arbete görs varje dag. Inom sjukvården, socialtjänst och polis. Att helt ta bort ett av dessa verktyg tror jag skulle innebära att vägen till insikten om att ett beroende föreligger skulle bli längre, och tiden innan en del söker hjälp också. Vem vinner egentligen på det?
Jag tycker att Sverige har en ansvarsfull inställning till missbruksvård som präglas av försiktig pragmatism. Precis så tror jag att detta enormt svåra och komplexa problem ska mötas. För när man ångrar för stora steg är de ofta svåra att ta tillbaka.
Enligt debattörerna har länder med en skademinimerande politik lägre dödstal än Sverige. Det är också så, menar debattörerna, att de polisiära insatserna tränger undan vårdinsatser. Korten blandas hej vilt och allt med den starkt emotionella varningsskylten ”svensk narkotikapolitik dödar”.
Detta är så klart felaktigt.
Narkotika dödar. Så är det. I Sverige, i Nederländerna och i USA. Att leva i ett narkotikamissbruk är att utsättas för livsfara. Om inte av själva preparatet så av de omständigheter som medförs av ett missbruk.
Sverige tar nya steg när det gäller skademinimering, försiktiga steg med respekt för det svåra och komplexa ämne som missbruksproblematik innebär. Det finns moraliska, medicinska och sociala aspekter som är viktiga att ta hänsyn till när det gäller skademinimering. Substitutionsbehandling, sprutbyten och boenden för personer i aktivt missbruk är exempel på tre frågor när det gäller skademinimering som har diskuterats och helt eller delvis införlivats i missbruksvården i Sverige.
Som socialsekreterare som dagligen träffar personer i ett aktivt missbruk inser jag att de enkla svaren inte finns när det gäller missbruk. De flesta jag möter har börjat med cannabis, få har slutat där. De som har slutat vid cannabis har ofta helt tappat viktiga kognitiva förmågor. Forskningen gällande skadeverkningarna av cannabis är tvetydig, det är fakta. Att hävda annat är att fara med osanning.
Det som legaliseringsdiskussionen egentligen kokar ner till, är det som debattörerna nämner i förbifarten, ideologisk grundinställning. För centerpartiets ungdomsförbund och för liberala ungdomsförbundet är det en frihetsfråga. En fråga om rättigheten att nyttja narkotika. Jag har respekt för den uppfattningen. Jag har respekt för den liberala ideologin som ligger till grund för uppfattningen. Men jag delar den inte. Därför att jag betraktar narkotika som precis motsatsen till frihet, det är få personer som befinner sig i ett missbruk som upplever någon frihet. I alla fall i relation till sin drog. Det är ju precis det beroende är, oförmåga att kunna välja. Jag möter klienter som begår brott för att få en chans att pausa från sitt missbruk. Var finns friheten i det?
Att använda polisiära insatser är sällan motiverande. De är heller inte behandlande. Och de är inte ultimata. Men genom den narkotikalagstiftning som finns idag kommer socialtjänsten i kontakt med unga människor i ett tidigt skede av deras narkotikaanvändande. Genom lagstiftningen och samarbete med polisen finns i alla fall möjligheten att påbörja en dialog med cannabisrökande ungdomar. Det är också ofta via lagstiftningen som känslan av att ett missbruk har gått för långt infinner sig. Vem kan förneka att de har problem när de hamnar hos polisen?
Vägen ur ett missbruk är inte enkel. Lösningarna är inte enkla. Sverige har mycket kvar att göra, men ett stort och viktigt arbete görs varje dag. Inom sjukvården, socialtjänst och polis. Att helt ta bort ett av dessa verktyg tror jag skulle innebära att vägen till insikten om att ett beroende föreligger skulle bli längre, och tiden innan en del söker hjälp också. Vem vinner egentligen på det?
Jag tycker att Sverige har en ansvarsfull inställning till missbruksvård som präglas av försiktig pragmatism. Precis så tror jag att detta enormt svåra och komplexa problem ska mötas. För när man ångrar för stora steg är de ofta svåra att ta tillbaka.
lördag 20 april 2013
Jag har inte givit er rätten
Jag är ingen bantare. Jag har inte gått av och på dieter eller upp och ner i vikt. Jag har mest gått stadigt uppåt faktiskt. I alla fall fram tills för några år sedan när jag insåg hur mycket jag vägde. När jag vägde som mest stod vågen på mer än 100 kg. Då insåg jag att jag behöver göra något. Inte för min skönhets skull, det hade jag liksom givit upp för länge sen. Att vara snygg alltså.
Jag vet inte riktigt när, men någonstans under uppväxten lärde jag mig att det där med att vara snygg inte var min grej. Jag var rolig, smart och massor av andra saker men jag var inte snygg. Jag fick sällan uppmuntrande komplimanger om mitt utseende, det var liksom inte där min begåvning låg.
Hur sjukt det är med fokuset på kvinnligt utseende är en annan fråga. Ett annat blogginlägg.
Så, skälet till att jag ville gå ner i vikt var ett annat, jag hade förstått att jag behövde tänka på min hälsa. Fler generationer före mig har gått bort för tidigt på grund av hjärtproblem. Jag började förstå att om jag ville leva längre än de hade gjort var jag tvungen att tänka på min hälsa.
När jag hittade LCHF insåg jag att jag var sockerberoende. Helt plötsligt förstod jag hur andra hade det när de åt. Jag förstod varför jag har haft svårt att sluta äta när jag väl börjat och varför jag aldrig hade varit nöjd efter en portion. Jag förstod plötsligt på riktigt varför jag var överviktig.
Jag gick ner ca 16 kg i ett svep och förstår att jag rent utseendemässigt förändrades mycket. Jag har aldrig tidigare varit med om att så många har tyckt så mycket om mitt utseende. Det är som att det faktum att jag gav mig på att åstadkomma kroppsliga förändringar gav alla tillåtelse att tycka, tänka och kommentera.
Det är dubbelt såklart. Att få komplimanger peppar och stärker förstås. Jag tror ju att vi formas mycket i relation till andra och såklart blev jag nöjdare och gladare när jag fick höra att jag var fin!
Problemet är att i varje kommentar finns också en antydan att jag inte var fin i alla kilon. Och nu när jag har gått upp lite igen fortsätter kommentarerna. "Du var ju så duktig ett tag!"
Det och det sjuka fokuset på utseende får mig att må illa ibland.
Då vill jag bara skrika, låt mig vara! Min kropp är min, du behöver inte recensera, kritisera eller bedöma. Jag har inte givit dig den rätten!
För det är svårt som det är. Det räcker med att mitt fokus när jag står framför spegeln är min mage. Det är det första och nästan det enda jag ser. Det räcker med att jag har ångest när jag ska välja kläder och för att jag sällan känner mig riktigt fin (trots många ansträngningar sitter det djupt i mig, det uppväxten lärde mig). Jag behöver inte hjälp med att känna mig missnöjd i min vikt.
Jag vill avsluta med något fint om hur jag, i mina 29 år, plötsligt kan känna mig mindre berörd och påverkad. Om hur det faktum att jag blir äldre också bidrar till att jag blir mindre bekymrad. Men det enda som är viktigt egentligen är att fokuset på utseende är sjukt.
Vi är de vi är, vi ser olika ut. Vi är olika. Det är bara genom att fatta det som vi kommer någonstans.
Och genom att fatta att min kropp är min. Bara min. Inte din att bedöma.
Jag vet inte riktigt när, men någonstans under uppväxten lärde jag mig att det där med att vara snygg inte var min grej. Jag var rolig, smart och massor av andra saker men jag var inte snygg. Jag fick sällan uppmuntrande komplimanger om mitt utseende, det var liksom inte där min begåvning låg.
Hur sjukt det är med fokuset på kvinnligt utseende är en annan fråga. Ett annat blogginlägg.
Så, skälet till att jag ville gå ner i vikt var ett annat, jag hade förstått att jag behövde tänka på min hälsa. Fler generationer före mig har gått bort för tidigt på grund av hjärtproblem. Jag började förstå att om jag ville leva längre än de hade gjort var jag tvungen att tänka på min hälsa.
När jag hittade LCHF insåg jag att jag var sockerberoende. Helt plötsligt förstod jag hur andra hade det när de åt. Jag förstod varför jag har haft svårt att sluta äta när jag väl börjat och varför jag aldrig hade varit nöjd efter en portion. Jag förstod plötsligt på riktigt varför jag var överviktig.
Jag gick ner ca 16 kg i ett svep och förstår att jag rent utseendemässigt förändrades mycket. Jag har aldrig tidigare varit med om att så många har tyckt så mycket om mitt utseende. Det är som att det faktum att jag gav mig på att åstadkomma kroppsliga förändringar gav alla tillåtelse att tycka, tänka och kommentera.
Det är dubbelt såklart. Att få komplimanger peppar och stärker förstås. Jag tror ju att vi formas mycket i relation till andra och såklart blev jag nöjdare och gladare när jag fick höra att jag var fin!
Problemet är att i varje kommentar finns också en antydan att jag inte var fin i alla kilon. Och nu när jag har gått upp lite igen fortsätter kommentarerna. "Du var ju så duktig ett tag!"
Det och det sjuka fokuset på utseende får mig att må illa ibland.
Då vill jag bara skrika, låt mig vara! Min kropp är min, du behöver inte recensera, kritisera eller bedöma. Jag har inte givit dig den rätten!
För det är svårt som det är. Det räcker med att mitt fokus när jag står framför spegeln är min mage. Det är det första och nästan det enda jag ser. Det räcker med att jag har ångest när jag ska välja kläder och för att jag sällan känner mig riktigt fin (trots många ansträngningar sitter det djupt i mig, det uppväxten lärde mig). Jag behöver inte hjälp med att känna mig missnöjd i min vikt.
Jag vill avsluta med något fint om hur jag, i mina 29 år, plötsligt kan känna mig mindre berörd och påverkad. Om hur det faktum att jag blir äldre också bidrar till att jag blir mindre bekymrad. Men det enda som är viktigt egentligen är att fokuset på utseende är sjukt.
Vi är de vi är, vi ser olika ut. Vi är olika. Det är bara genom att fatta det som vi kommer någonstans.
Och genom att fatta att min kropp är min. Bara min. Inte din att bedöma.
söndag 10 mars 2013
Pinnen igen då
Vad svårt det är att börja blogga efter så lång tids bortavaro. Livet efter examen börjar forma sig. Jag jobbar, trivs fint med det. Jag utvecklas varje dag i min roll som socialsekreterare. Jag har sovit, tränat, läst, trivts med kosten och umgåtts med de fina vännerna. Jag har också kunnat ägna mer energi åt de politiska bitarna jag tagit år mig.
Jag fortsätter att utvecklas också i det andra, det som inte är runt om utan inuti i. Det är det svåra. Det viktiga.
Kort sagt, livet.
Jag fortsätter att utvecklas också i det andra, det som inte är runt om utan inuti i. Det är det svåra. Det viktiga.
Kort sagt, livet.
onsdag 13 februari 2013
Varför väljer du bort feminismen, Mia?
Hej Mia Skäringer.
Jag sitter just nu och tittar på ditt underbara program "Mia på Grötö". Programmet är precis så där ärligt, naket och verkligt som jag upplever dig. Jag vill tacka dig för den insats du gör. Genom att du är den du är, och genom din öppenhet kring livets svårigheter har du nog hjälpt en hel del människor att landa i att livet nog är rätt bra som det är, trots allt. Du har nog hjälpt många att tänka att man som kvinna kan duga som man är. Med bilringar, lortiga barn och med frånvarande kåthet.
Jag har en fråga, Mia. Jag blev ledsen, lite beklämd och framför allt fundersam när du och Maria Lundqvist pratade och när ni enades i att ni båda dissar feminismen.
Varför gör du det?
Jag har stängt av programmet nu, så jag ber om ursäkt om jag missar en fördjupad diskussion i ämnet. Men jag blev så engagerad av ert samtal att jag ville skriva till dig på en gång.
Du drog parallellen till feminismen efter att ha pratat om att du känner dig slut ibland. Att du inte räcker till, du ska liksom både amma och jobba (jag hoppas att jag minns rätt?).
Det är baksidan av jämställdheten sa du?
Jag förstår inte riktigt vad du menar?
Jag tänker nämligen tvärtom, att vi kvinnor känner oss fullständigt slut på grund av bristen på jämställdhet. För vore det inte logiskt, om jämställdheten var orsaken, att också pappor känner sig fullständigt slut av kombinationen hemarbete/jobb. Eller i alla fall att båda kände så?
Att kraven på kvinnors och mäns prestation var lika höga, och därmed borde utmattningen av prestationerna också vara jämställt fördelat?
Kan det vara så istället att problemet är att kvinnor klivit ut i arbetslivet, medan männen inte klivit in i hemmen?
Och att det därför lagts en tung börda på kvinnorna?
Kan det vara så också att kvinnor behöver prestera mer än män för att deras insatser ska värderas lika högt?
Är utmattningen då ett pris vi får betala för jämställdhet eller är det en konsekvens av ojämställdheten? Egentligen?
Du sa också att du inte tror på feminismen för att du tror att alla har både manliga och kvinnliga sidor. Står den teorin i motsatsförhållande till feminismen verkligen? Personligen är jag av uppfattningen att män och kvinnor är mer lika än olika. Dock finns det så klart alla möjligheter att hävda könsspecifika olikheter och ändå verka för jämställdhet.
Vad tänker du att feminism innebär?
I kommentarerna nämnde du något om kroppsbehåring också. Det var lite oväntat måste jag säga. Mest för att jag har upplevt dig som en person som vågat prata om att det är svårt som kvinna att leva upp till samhällets förväntningar på utseende. Frågan om kroppsbehåring tycker jag personligen är rätt ointressant, hår har vi alla liksom. En del tar bort det en del låter bli. Det i sig avgör väl inte vilka tankar man har om relationen kvinnor-män?
Däremot tror jag att vi återskapar skönhetsideal varje gång vi bekräftar dem. Är det inte bättre att vi ger oss själva färre pekpinnar vad gäller utseende? Vad tänker du?
Jag tror att du och jag betraktar feminismen väldigt olika, och jag skulle vilja erbjuda dig att fundera över mitt förhållningssätt. För mig är feminismen analysverktyget för att se och identifiera ojämlikhet. Men det är också ett kraftgivande verktyg som ger mig styrka att agera annorlunda. Tack vare feminismen vågar jag frigöra mig från alla könsbetingade måsten. Feminismen ger mig friheten att välja. Välja utifrån min person och inte mitt kön. Visst låter det pirrande härligt? Det gör det i mina öron i alla fall!
Det sista jag vill är att överföra skuld på dig, Mia. Kvinnor i offentligheten får nog med sånt. Det menar jag verkligen. Du är så klart fri att tänka och tycka som du gör.
Men jag vill i alla fall ställa mina frågor. Och jag vill förklara hur jag som feminist resonerar. För det är långt ifrån det du kallade politisk korrekthet. Det är mer en bergfast tro att samhället blir bättre för oss alla om förutsättningarna är mer jämlika mellan könen. Det tror jag att du också skriver under på?
Jag sitter just nu och tittar på ditt underbara program "Mia på Grötö". Programmet är precis så där ärligt, naket och verkligt som jag upplever dig. Jag vill tacka dig för den insats du gör. Genom att du är den du är, och genom din öppenhet kring livets svårigheter har du nog hjälpt en hel del människor att landa i att livet nog är rätt bra som det är, trots allt. Du har nog hjälpt många att tänka att man som kvinna kan duga som man är. Med bilringar, lortiga barn och med frånvarande kåthet.
Jag har en fråga, Mia. Jag blev ledsen, lite beklämd och framför allt fundersam när du och Maria Lundqvist pratade och när ni enades i att ni båda dissar feminismen.
Varför gör du det?
Jag har stängt av programmet nu, så jag ber om ursäkt om jag missar en fördjupad diskussion i ämnet. Men jag blev så engagerad av ert samtal att jag ville skriva till dig på en gång.
Du drog parallellen till feminismen efter att ha pratat om att du känner dig slut ibland. Att du inte räcker till, du ska liksom både amma och jobba (jag hoppas att jag minns rätt?).
Det är baksidan av jämställdheten sa du?
Jag förstår inte riktigt vad du menar?
Jag tänker nämligen tvärtom, att vi kvinnor känner oss fullständigt slut på grund av bristen på jämställdhet. För vore det inte logiskt, om jämställdheten var orsaken, att också pappor känner sig fullständigt slut av kombinationen hemarbete/jobb. Eller i alla fall att båda kände så?
Att kraven på kvinnors och mäns prestation var lika höga, och därmed borde utmattningen av prestationerna också vara jämställt fördelat?
Kan det vara så istället att problemet är att kvinnor klivit ut i arbetslivet, medan männen inte klivit in i hemmen?
Och att det därför lagts en tung börda på kvinnorna?
Kan det vara så också att kvinnor behöver prestera mer än män för att deras insatser ska värderas lika högt?
Är utmattningen då ett pris vi får betala för jämställdhet eller är det en konsekvens av ojämställdheten? Egentligen?
Du sa också att du inte tror på feminismen för att du tror att alla har både manliga och kvinnliga sidor. Står den teorin i motsatsförhållande till feminismen verkligen? Personligen är jag av uppfattningen att män och kvinnor är mer lika än olika. Dock finns det så klart alla möjligheter att hävda könsspecifika olikheter och ändå verka för jämställdhet.
Vad tänker du att feminism innebär?
I kommentarerna nämnde du något om kroppsbehåring också. Det var lite oväntat måste jag säga. Mest för att jag har upplevt dig som en person som vågat prata om att det är svårt som kvinna att leva upp till samhällets förväntningar på utseende. Frågan om kroppsbehåring tycker jag personligen är rätt ointressant, hår har vi alla liksom. En del tar bort det en del låter bli. Det i sig avgör väl inte vilka tankar man har om relationen kvinnor-män?
Däremot tror jag att vi återskapar skönhetsideal varje gång vi bekräftar dem. Är det inte bättre att vi ger oss själva färre pekpinnar vad gäller utseende? Vad tänker du?
Jag tror att du och jag betraktar feminismen väldigt olika, och jag skulle vilja erbjuda dig att fundera över mitt förhållningssätt. För mig är feminismen analysverktyget för att se och identifiera ojämlikhet. Men det är också ett kraftgivande verktyg som ger mig styrka att agera annorlunda. Tack vare feminismen vågar jag frigöra mig från alla könsbetingade måsten. Feminismen ger mig friheten att välja. Välja utifrån min person och inte mitt kön. Visst låter det pirrande härligt? Det gör det i mina öron i alla fall!
Det sista jag vill är att överföra skuld på dig, Mia. Kvinnor i offentligheten får nog med sånt. Det menar jag verkligen. Du är så klart fri att tänka och tycka som du gör.
Men jag vill i alla fall ställa mina frågor. Och jag vill förklara hur jag som feminist resonerar. För det är långt ifrån det du kallade politisk korrekthet. Det är mer en bergfast tro att samhället blir bättre för oss alla om förutsättningarna är mer jämlika mellan könen. Det tror jag att du också skriver under på?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
