Det händer väldigt mycket just nu. Jag bara åker med.

Om man inte vill känna på jobbiga känslor kan man äta JÄTTEmycket mat. Man kan också äta choklad.

Sen kan man låtsats att det jobbiga inte finns och låta bli att ringa sponsorn. Prison break-maraton är också en bra flykt.

Innan det är för sent

Jag läser en hittills fantastisk biografi om en kvinna som hette Barbro Alving. Om ni vill läsa mer om henne får ni googla vidare. Det här inlägget kommer att handla om något annat.

I boken beskrivs hur Barbro i tidiga år plågades av sitt utseende. Framför allt var det hennes övervikt som plågade henne. I början av boken beskrivs hur en klasskamrat en dag (när de var vuxna) ringde in till Barbros radioprogram och sa: jag förstår att du minns att du inte hade utseendet för dig i skolan. Där har du fel. Jag minns dig som väldigt söt (det är inte den exakta ordalydelsen, men det var andemeningen).

Nu är just det där med utseende ingenting jag bryr mig direkt om. Men jag tänker på hur många av oss som går omkring här i livet om mår dåligt över de vi är. Eller där vi är. Och jag tänker att det är ett himla slöseri.

För det är ju så att våra "sanningar" är ju inte sanna. Det är strategier och konstruktioner skapade av våra rädslor. Rädslor att inte duga, inte passa in, inte göra eller vara rätt. Precis som i exemplet med Barbro har hon i alla år talat om för sig själv att hon var ful. Något som hon kanske var ensam om att tycka.

Jag har haft en tid i livet då jag har trott att jag var alla till last. Det fanns en tid när jag på riktigt trodde att mina nära skulle må bättre om jag inte fanns.

Bara av att skriva det tårar mina ögon. För idag vet jag hur långt ifrån sanningen det är. Jag vet att jag är älskad och viktig i några människors liv. Jag vet också, att just då spelade det ingen roll vad någon annan sa. I mitt huvud var det bara lögner.

Det är för mig bara ytterligare bevis på hur falsk den där rösten i mitt huvud är. Den som säger att jag gör fel, för lite eller för mycket. Och att jag är fel.

Idag kan jag oftast mota bort rösten med min kunskap. Min kunskap om att det inte stämmer.

Och det är en verklig seger. Jag tänker så här. Det verkar vara ett himla slöseri att dö i tron om att jag var ganska dålig, och så pratar mina vänner om mig på ett helt annat sätt. Då vill jag hellre leva i vetskapen om att jag är älskad.

Det är mig förunnat.

Slut på sommarlovet?

Peppande kommentarer på bloggen är bäst. Det är befriande att höra att mina brottningsmatcher kan glädja någon.

Jag gör sista veckan på socialkontor ekonomi nu. På måndag går jag in på vuxen. Om tre veckor börjar skolan och jag har fått första mejlet om välkomnande av rookiesar till hösten.

Man kan nog säga att sommaren är slut nu.

Just det. Terapin är igång igen också. Sedan idag faktiskt. De idkar välgörenhet med mig när samhället inte räcker till. Känns fint, tryggt.

Slut på bandet, tydligen.

Att värdera kompetens

Jag är anställd som bidragshandläggare. På mitt kontor blir man socialsekreterare när man är färdig socionom. Inte innan dess.

Jag tycker att det är bra. Det är att sätta värde på kompetensen.
Rätt utbildad personal värderas och betalas därefter.

Problemet är att jag förstått att hos oss får de som läst till beteendevetare också titeln socialsekreterare. Det i sig är inget problem. Eller jo det tycker ju jag också egentligen. Men framför allt är det ett problem att jag värderas lägre än de med lika lång utbildning som jag, trots att min är mer relevant.

Jag straffas alltså för att jag läser på ett socionomprogram.

Det blir himla märkligt.

Så här är det. Beteendevetare är den som har läst 180 poäng pedagogik, sociologi eller psykologi och som har skrivit en kandidatuppsats (c-uppsats).

Socionom är den som har en kandidatexamen (180 poäng + uppsats) och som läst en termin på avancerad nivå. (Nu hårddrar jag, för man kan läsa andra ämnen också, minst 90 inom huvudområdet brukar det vara för kandidat).

Men alltså.

Beteendevetare = 180 poäng
Socionom = 210 poäng.

Jag har nu alltså utbildningsnivå motsvarande en färdig beteendevetare, men värderas och betalas lägre.

Då har jag inte ens gått in på skillnaden i det vi läst. Som att jag exempelvis är utbildad för den myndighetsutövning socialtjänsten utför.

Som socialsekreterare arbetar man på delegation av socialnämnden och om jag vore politisk beslutsfattare skulle jag tycka att det var viktigt att personalen som fattar beslut på delegation av min nämnd var utbildade för det. Men det är en annan diskussion.

Jag frågade min chef om det där med utbildningsnivån idag. Jag förstod att diskussionen är väl känd och, av vad det verkar, börjar man att tänka om vad gäller att anställa beteendevetare helt och hållet.

Det här är en otroligt viktig fråga. Därför att det handlar om kvalitén på socialtjänstens arbete. Det handlar också om att värdera kompetensen rätt. Varför ska jag läsa till socionom om jag inte får lön för den extra terminen? Då skulle jag kunna sluta nu och jobba istället.

Jag inser mer och mer att mitt yrkesverksamma liv också kommer att mer innebära ett fackligt engagemang. De här frågorna är för viktiga för att jag inte ska engagera mig.

Om att välja normkritiken

Jag gick med i SSU 1997. Jag var 13 år och hade blivit förbannad över att min kompis som hade syrianskt ursprung inte vågade gå ut på kvällarna på vår stadsdel, på grund av nazister som härjade.

Antirasismen var min första riktiga hjärtefråga.

Efter en tid i SSU började vi prata mer om feminism. 2001 hade vi ett tema-år som helt handlade om feminism. Jag (och flera med mig) fick massor med utbildningar av genusvetare och samhällsengagerade som lärde oss om patriarkatet och könsnormer. Om maktordningar och om genus.

Jag blev såld.

Jag kunde ju känna igen mig. När de berättade om skuldbeläggande av tjejers sexualitet kunde jag direkt härleda det till de taskiga och påhittade rykten som spridits om mig och mina sexvanor under uppväxten.
När de berättade om att vi fostras in i våra kön kunde jag känna igen det från när jag var liten och inget hellre ville än följa med pappa och brorsan på fotboll. Men på grund av att jag var den enda tjejen förväntades jag istället vara med min farmor och leka med dockor. Inget ont om min farmor, hon är en fantastisk kvinna. Men just då ville jag hellre gå på fotboll.

Frågor som rörde frigörelse från normer kom att ligga närmast mitt hjärta. Feminismen och antirasismen förstås men också frågor som rörde diskriminering av personer med en annan sexuell läggning än heterosexuell.

Jag fick dock lära mig tidigt att som tjej räckte inte det. Att vara tjej och välja normkritiken innebar att jag och mina hjärtefrågor förminskades och förlöjligades. Av andra SSU-kompisar och andra inom arbetarrörelsen.

Jag minns när jag hade fått frågan inför valet 2002 om jag ville kandidera till landstingsfullmäktige. Jag hade berättat för en SSU-kompis att jag hade tackat nej och han skrattade och sa: ja hur hade det sett ut. Johanna i landstinget liksom.

Jag stod bara tyst och tittade på honom. Vad menade han? Skulle inte jag kunna bli landstingspolitiker? Jag förstod inte. Men jag förstod ändå på något sätt. Det var inte min typ av frågor. Där behövdes mer hjärna och mindre hjärta. Mer man mindre kvinna.

Jag märkte allt oftare att den här typen av värderingar vädrades. Feminismen var liksom politiken bimbofråga. Om jag skulle tas på allvar som politiker behövde jag profilera mig i andra frågor. Också.

Mikael Damberg som då var förbundsordförande för SSU gjorde otroligt mycket för socialdemokratins feministiska utveckling. Han hyllades för att han, som man, tog tag i frågan och diskuterade den med brinnande passion hela året. Att han var man var ett tungt vägande argument. Det var nog viktigare än att han var feminist, när jag tänker efter.

Det är med de här erfarenheterna i ryggsäcken jag läser Åsa Petersens "Mitt queera hjärta". Och jag smälter. För att jag påminns om att vi är fler. Det finns några till som vågar välja normkritiken. Som vågar säga att det här är en av vår tids viktigaste frågor.

För normer handlar om makt. De som står utanför normen förvägras inte bara rätten att vara sig själva, de nekas också makt. De, eller vi, får inte på lika villkor delta i de samhällsförändrande besluten och vi får inte på lika villkor makt att förändra våra liv. Det är ett demokratiskt problem

Jag tänker inte mer gå med nacken böjd för att jag vågar diskutera det samhällsförtryck som finns mot olika grupper. Jag kan idag le åt de som tror att det diskvalificerar mig intellektuellt från att tänka och tycka i andra frågor.

Jag behöver inte längre be om ursäkt för att jag har valt normkritiken.

Njuter till fullo av lyxen att leva ett liv som tillåter rutiner. Mötes- tvätt- och vilodagar är lovely!