Åsa Petersen skriver så träffsäkert om vad också min ungdom i SSU handlade mycket om. Det är ingen idé för mig att skriva en text som återger det hon redan formulerat så väl. Läs istället Åsa här;
http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6487330#fank6487633
söndag 22 juli 2012
En antirasistisk idéutveckling
Idag är det ett år sedan rasismen visade sitt allra fulaste ansikte i Norge.
En person, en rasist dödade 69 unga socialdemokrater på ön Utoya utanför Oslo.
De dödades för att de var just det. Socialdemokrater. Socialdemokrater och därmed antirasister.
För socialdemokrati är en antirasistik idé. En idé om att vi människor är mer lika än olika. Att det är genom att betrakta varandra som jämlikar som vi bäst bygger samhället starkt. För alla.
Det här är en provocerande uppfattning för den som har en åskådning som innebär att vi människor har så stora särarter att vi inte kan leva tillsammans. Som inte bara tycker att vi är olika, utan som tycker att vi är olika och därmed ojämlika.
Det är med sorg och oro som jag betraktar hur rasismen flyttar fram sina positioner i Europa. Rasistiska och främlingsfientliga partier flyttar in i de nationella parlamenten och den antirasistiska diskussionen flyttar tillbaka sina positioner. För när antirasism är självklart finns utrymme för en idéutveckling. Då är vi fria att pröva nya idéer och tankar. Men när själva idén om allas lika värde är hotad, tvingas vi antirasister tillbaka.
Sedan sverigedemokraterna har klivit in på den politiska arenan har diskussionen i sverige i stor utsträckning handlat om vem som är "svensk", om för eller emot mångkultur och om huruvida det finns "svenska muslimer" eller inte.
För mig rör sig den diskussionen helt på motståndarlagets planhalva. För jag är helt ointresserad av svenskhet. Svenskhet, liksom andra nationella identiteter är för mig konstruktioner som är skapade för att särskilja människor åt. Det har funnits tider när det har upplevt som absolut nödvändigt för att ena ett folk som levt med hot utifrån. Idag menar jag att det inte är det. Vi står inte inför hot från andra nationella identiteter, snarare är det idén om den nationella identiteten som är hotet.
För att ta mitt ansvar och försöka flytta fram den antirasistiska positionen skulle jag vilja lyfta en annan diskussion. Den om mångkulturens vara eller icke-vara.
Mångkultur lanserades som ett antirasistiskt begrepp, en idé om att människor från olika kulturer skulle kunna leva sida vid sida, utan att den ena skulle vara överlägsen den andra.
Jag är av en annan uppfattning. Eller av en tredje kanske. För om man med kultur menar att det skulle finnas en samling värderingar som om vilka det råder en konsensus inom en specifik etnisk grupp, är jag tveksam. Jag vet ingen etnisk grupp inom vilken det inte finns vitt skilda politiska uppfattningar och religiösa livsåskådningar. Jag vet heller ingen etnisk grupp som liksom unisont agerar på ett särskilt sätt.
Om man med kultur menar dans, sång, teater och mat, okej. Men det är sällan så starkt företrädande att det skulle betyda att vi behöver leva åtskiljda. Åtskiljda men sida vid sida. Jag menar att etniska kulturer är ytterligare ett sätt att särskilja oss människor från varandra. Att betrakta oss som mer olika än lika.
Märk väl, jag vet att olika inte behöver byta ojämlika. Men precis som när jag diskuterar kön, tror jag att det är genom att betona olikheterna som vi skapar, uprätthåller och legitimerar en maktordning. Att betona särarten reproducerar ojämlika maktstrukturer.
För att exemplifiera; jag har mycket mer gemensamt med en muslimskt troende feminist och socialdemokrat som är född i ett arabland, än med Jimmie Åkesson. Mycket mer. Men i ett system som bygger på idén om en etnisk mångkultur betraktas jag och Jimmie Åkesson som lika, bara för att vi är födda i samma land. Jag och Jimmie ska tydligen dela en uppsättning svenska värderingar.
Vilka är det? Jag kan faktiskt inte komma på en enda.
Jag tror inte på idén om mångkultur. Jag tror på ett samhälle där kollektivet omfattar alla. För det är bara så som individen kan bli verkligt fri. Fri från föreställningar om att vi skulle bära på värderingar och beteenden enbart baserade på vårt ursprung snarare än baserade på vår ideologiska utgångspunkt.
Jag är inte för demokrati för att jag är svensk. Anders Behring Breivik är på så sätt ett motbevis för sin egen tes. Om att idén om demokrati är nordisk, kristen eller västerländsk.
Jag tror att vi bäst hedrar de 69 mördade antirasisterna genom att sluta föra diskussionen på motståndarlagets planhalva. Genom att våga testa nya antirasistiska tankar och på så sätt lyfta diskussionen och arbeta mot en verklig antirasism. För när sverigedemokrater och rasister sätter dagordningen kommer vi aldrig framåt.
En person, en rasist dödade 69 unga socialdemokrater på ön Utoya utanför Oslo.
De dödades för att de var just det. Socialdemokrater. Socialdemokrater och därmed antirasister.
För socialdemokrati är en antirasistik idé. En idé om att vi människor är mer lika än olika. Att det är genom att betrakta varandra som jämlikar som vi bäst bygger samhället starkt. För alla.
Det här är en provocerande uppfattning för den som har en åskådning som innebär att vi människor har så stora särarter att vi inte kan leva tillsammans. Som inte bara tycker att vi är olika, utan som tycker att vi är olika och därmed ojämlika.
Det är med sorg och oro som jag betraktar hur rasismen flyttar fram sina positioner i Europa. Rasistiska och främlingsfientliga partier flyttar in i de nationella parlamenten och den antirasistiska diskussionen flyttar tillbaka sina positioner. För när antirasism är självklart finns utrymme för en idéutveckling. Då är vi fria att pröva nya idéer och tankar. Men när själva idén om allas lika värde är hotad, tvingas vi antirasister tillbaka.
Sedan sverigedemokraterna har klivit in på den politiska arenan har diskussionen i sverige i stor utsträckning handlat om vem som är "svensk", om för eller emot mångkultur och om huruvida det finns "svenska muslimer" eller inte.
För mig rör sig den diskussionen helt på motståndarlagets planhalva. För jag är helt ointresserad av svenskhet. Svenskhet, liksom andra nationella identiteter är för mig konstruktioner som är skapade för att särskilja människor åt. Det har funnits tider när det har upplevt som absolut nödvändigt för att ena ett folk som levt med hot utifrån. Idag menar jag att det inte är det. Vi står inte inför hot från andra nationella identiteter, snarare är det idén om den nationella identiteten som är hotet.
För att ta mitt ansvar och försöka flytta fram den antirasistiska positionen skulle jag vilja lyfta en annan diskussion. Den om mångkulturens vara eller icke-vara.
Mångkultur lanserades som ett antirasistiskt begrepp, en idé om att människor från olika kulturer skulle kunna leva sida vid sida, utan att den ena skulle vara överlägsen den andra.
Jag är av en annan uppfattning. Eller av en tredje kanske. För om man med kultur menar att det skulle finnas en samling värderingar som om vilka det råder en konsensus inom en specifik etnisk grupp, är jag tveksam. Jag vet ingen etnisk grupp inom vilken det inte finns vitt skilda politiska uppfattningar och religiösa livsåskådningar. Jag vet heller ingen etnisk grupp som liksom unisont agerar på ett särskilt sätt.
Om man med kultur menar dans, sång, teater och mat, okej. Men det är sällan så starkt företrädande att det skulle betyda att vi behöver leva åtskiljda. Åtskiljda men sida vid sida. Jag menar att etniska kulturer är ytterligare ett sätt att särskilja oss människor från varandra. Att betrakta oss som mer olika än lika.
Märk väl, jag vet att olika inte behöver byta ojämlika. Men precis som när jag diskuterar kön, tror jag att det är genom att betona olikheterna som vi skapar, uprätthåller och legitimerar en maktordning. Att betona särarten reproducerar ojämlika maktstrukturer.
För att exemplifiera; jag har mycket mer gemensamt med en muslimskt troende feminist och socialdemokrat som är född i ett arabland, än med Jimmie Åkesson. Mycket mer. Men i ett system som bygger på idén om en etnisk mångkultur betraktas jag och Jimmie Åkesson som lika, bara för att vi är födda i samma land. Jag och Jimmie ska tydligen dela en uppsättning svenska värderingar.
Vilka är det? Jag kan faktiskt inte komma på en enda.
Jag tror inte på idén om mångkultur. Jag tror på ett samhälle där kollektivet omfattar alla. För det är bara så som individen kan bli verkligt fri. Fri från föreställningar om att vi skulle bära på värderingar och beteenden enbart baserade på vårt ursprung snarare än baserade på vår ideologiska utgångspunkt.
Jag är inte för demokrati för att jag är svensk. Anders Behring Breivik är på så sätt ett motbevis för sin egen tes. Om att idén om demokrati är nordisk, kristen eller västerländsk.
Jag tror att vi bäst hedrar de 69 mördade antirasisterna genom att sluta föra diskussionen på motståndarlagets planhalva. Genom att våga testa nya antirasistiska tankar och på så sätt lyfta diskussionen och arbeta mot en verklig antirasism. För när sverigedemokrater och rasister sätter dagordningen kommer vi aldrig framåt.
lördag 21 juli 2012
torsdag 19 juli 2012
Ibland handlar det bara om att ta makten
Idag satt jag på kontoret och kände sommaren flyga förbi. Facebook fylldes av diverse lata-dagar-i-solen-bilder och på fikarasten fick jag känna solen en stund. Jag fick på riktigt lite panik. Fem veckor av mitt sommarknäck har gått imorgon. Jag jobbar resten av sommaren och har inte solat eller badat en enda gång hittills. Jag missunnar ingen annan ledighet, jag bara önskar lite till mig själv.
Lösningen? Att sluta sitta på kontoret och tycka synd om mig själv och istället gå hem tidigare (jag kan jobba över en regning dag) och lägga mig på gräsmattan med en bok. Så lite krävdes för att få känna att också jag får uppleva lite sommar.
Det är receptet mot bitterhet. Att ta makten.
Nu ska jag fortsätta läsa och skriva i min fina läsdagbok som jag fick av Lisa och Lasse. Sommarkvällar är nog det bästa!
Lösningen? Att sluta sitta på kontoret och tycka synd om mig själv och istället gå hem tidigare (jag kan jobba över en regning dag) och lägga mig på gräsmattan med en bok. Så lite krävdes för att få känna att också jag får uppleva lite sommar.
Det är receptet mot bitterhet. Att ta makten.
Nu ska jag fortsätta läsa och skriva i min fina läsdagbok som jag fick av Lisa och Lasse. Sommarkvällar är nog det bästa!
tisdag 17 juli 2012
Nu.
Nu börjar jag känna att livet lugnar ner sig. Nu äntligen börjar jag känna ett lugn.
För första gången på länge känner jag en energi byggas upp igen. Det innebär att jag kan tänka på sådant jag fått lägga åt sidan. Härligt.
Jag tar det lugnt med att boka upp nya saker i kalendern. Jag försöker att varva ner praktiskt också. När Hanin ringde idag var jag fnittrigt lycklig över att ligga i soffan och titta på TV. Bara en sån sak. Att kunna ligga där och titta på TV utan att känna att jag borde göra en massa andra saker.
Att jobba har sina fördelar. Till exempel innebär det också att man ibland är ledig. Bara en sån sak.
För första gången på länge känner jag en energi byggas upp igen. Det innebär att jag kan tänka på sådant jag fått lägga åt sidan. Härligt.
Jag tar det lugnt med att boka upp nya saker i kalendern. Jag försöker att varva ner praktiskt också. När Hanin ringde idag var jag fnittrigt lycklig över att ligga i soffan och titta på TV. Bara en sån sak. Att kunna ligga där och titta på TV utan att känna att jag borde göra en massa andra saker.
Att jobba har sina fördelar. Till exempel innebär det också att man ibland är ledig. Bara en sån sak.
måndag 16 juli 2012
Singelskap
Jag läser äntligen underbara Åsa Petersens "Mitt queera hjärta". Det är en samling av hennes ledare i Aftonbladet under åren 2000-2010.
Det mesta är en bekräftelse på det jag tänker och tycker, politiskt. En sak träffade mig mer privat.
Åsa skrev 2001 om hur hon kom på sig själv, i ett samtal med en gammal klasskompis pappa, försvara och förklara varför hon inte har en kille.
Jag kände igen samtalet, och försöket att hitta en förklaring. "Jo men, äsch du vet, det är svårt att bli kär och få det att fungera".
Precis som Åsa tänker jag att något är snett när kärleken blir ett tvång, en norm.
Jag brukar ofta tänka att jag, som ensamlevande feminist, har det rätt enkelt. Jag behöver inte kämpa med att få en heterosexuell parrelation att fungera med mina värderingar om jämställdhet. Så har jag tänkt.
Men jag börjar mer inse att faktum är att det är nog att försöka känna att det är okej att vara en 28-årig singeltjej. Att det på riktigt är okej. Inte bara i väntan på.
Att jag är okej. Inte att jag har blivit över, eller misslyckats eller att det är synd om mig.
Mina känslor är mina, de kan ingen annan lastas för. Men faktum är att jag får frågan, om kille och barn. Senast i helgen gällde det huruvida jag skulle ha sällskap på det kommande bröllopet eller inte. Att jag sällskapar min bästa vän och hennes kärlek var liksom inte nog.
Jag vill gärna bli kär igen. Inte för att passa in i tvåsamhetsnormen eller för vad andra tycker. Utan för att jag vill ha den utmaningen det innebär att släppa en annan människa så nära, emotionellt. Jag vill testa det. Jag vill uppleva de känslorna som bara kommer av den intimiteten.
Men om jag inte kommer dit, om de känslorna inte uppstår, är det okej ändå. Jag kan ta hand om mig själv idag, praktiskt, ekonomiskt och emotionellt. Oavsett om samhället tänker annorlunda.
Att det skojas om att jag kommer bli en gammal nucka får mig att undra hur ofta mina singelkillkompisar får höra det?
Det mesta är en bekräftelse på det jag tänker och tycker, politiskt. En sak träffade mig mer privat.
Åsa skrev 2001 om hur hon kom på sig själv, i ett samtal med en gammal klasskompis pappa, försvara och förklara varför hon inte har en kille.
Jag kände igen samtalet, och försöket att hitta en förklaring. "Jo men, äsch du vet, det är svårt att bli kär och få det att fungera".
Precis som Åsa tänker jag att något är snett när kärleken blir ett tvång, en norm.
Jag brukar ofta tänka att jag, som ensamlevande feminist, har det rätt enkelt. Jag behöver inte kämpa med att få en heterosexuell parrelation att fungera med mina värderingar om jämställdhet. Så har jag tänkt.
Men jag börjar mer inse att faktum är att det är nog att försöka känna att det är okej att vara en 28-årig singeltjej. Att det på riktigt är okej. Inte bara i väntan på.
Att jag är okej. Inte att jag har blivit över, eller misslyckats eller att det är synd om mig.
Mina känslor är mina, de kan ingen annan lastas för. Men faktum är att jag får frågan, om kille och barn. Senast i helgen gällde det huruvida jag skulle ha sällskap på det kommande bröllopet eller inte. Att jag sällskapar min bästa vän och hennes kärlek var liksom inte nog.
Jag vill gärna bli kär igen. Inte för att passa in i tvåsamhetsnormen eller för vad andra tycker. Utan för att jag vill ha den utmaningen det innebär att släppa en annan människa så nära, emotionellt. Jag vill testa det. Jag vill uppleva de känslorna som bara kommer av den intimiteten.
Men om jag inte kommer dit, om de känslorna inte uppstår, är det okej ändå. Jag kan ta hand om mig själv idag, praktiskt, ekonomiskt och emotionellt. Oavsett om samhället tänker annorlunda.
Att det skojas om att jag kommer bli en gammal nucka får mig att undra hur ofta mina singelkillkompisar får höra det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)