Och så blev jag rörd till tårar när jag blev påmind om alla vackra vänner jag har.
Jag kan inte riktigt greppa hur livet kunde bli så fint. Så fort.
måndag 16 juli 2012
Singelskap
Jag läser äntligen underbara Åsa Petersens "Mitt queera hjärta". Det är en samling av hennes ledare i Aftonbladet under åren 2000-2010.
Det mesta är en bekräftelse på det jag tänker och tycker, politiskt. En sak träffade mig mer privat.
Åsa skrev 2001 om hur hon kom på sig själv, i ett samtal med en gammal klasskompis pappa, försvara och förklara varför hon inte har en kille.
Jag kände igen samtalet, och försöket att hitta en förklaring. "Jo men, äsch du vet, det är svårt att bli kär och få det att fungera".
Precis som Åsa tänker jag att något är snett när kärleken blir ett tvång, en norm.
Jag brukar ofta tänka att jag, som ensamlevande feminist, har det rätt enkelt. Jag behöver inte kämpa med att få en heterosexuell parrelation att fungera med mina värderingar om jämställdhet. Så har jag tänkt.
Men jag börjar mer inse att faktum är att det är nog att försöka känna att det är okej att vara en 28-årig singeltjej. Att det på riktigt är okej. Inte bara i väntan på.
Att jag är okej. Inte att jag har blivit över, eller misslyckats eller att det är synd om mig.
Mina känslor är mina, de kan ingen annan lastas för. Men faktum är att jag får frågan, om kille och barn. Senast i helgen gällde det huruvida jag skulle ha sällskap på det kommande bröllopet eller inte. Att jag sällskapar min bästa vän och hennes kärlek var liksom inte nog.
Jag vill gärna bli kär igen. Inte för att passa in i tvåsamhetsnormen eller för vad andra tycker. Utan för att jag vill ha den utmaningen det innebär att släppa en annan människa så nära, emotionellt. Jag vill testa det. Jag vill uppleva de känslorna som bara kommer av den intimiteten.
Men om jag inte kommer dit, om de känslorna inte uppstår, är det okej ändå. Jag kan ta hand om mig själv idag, praktiskt, ekonomiskt och emotionellt. Oavsett om samhället tänker annorlunda.
Att det skojas om att jag kommer bli en gammal nucka får mig att undra hur ofta mina singelkillkompisar får höra det?
Det mesta är en bekräftelse på det jag tänker och tycker, politiskt. En sak träffade mig mer privat.
Åsa skrev 2001 om hur hon kom på sig själv, i ett samtal med en gammal klasskompis pappa, försvara och förklara varför hon inte har en kille.
Jag kände igen samtalet, och försöket att hitta en förklaring. "Jo men, äsch du vet, det är svårt att bli kär och få det att fungera".
Precis som Åsa tänker jag att något är snett när kärleken blir ett tvång, en norm.
Jag brukar ofta tänka att jag, som ensamlevande feminist, har det rätt enkelt. Jag behöver inte kämpa med att få en heterosexuell parrelation att fungera med mina värderingar om jämställdhet. Så har jag tänkt.
Men jag börjar mer inse att faktum är att det är nog att försöka känna att det är okej att vara en 28-årig singeltjej. Att det på riktigt är okej. Inte bara i väntan på.
Att jag är okej. Inte att jag har blivit över, eller misslyckats eller att det är synd om mig.
Mina känslor är mina, de kan ingen annan lastas för. Men faktum är att jag får frågan, om kille och barn. Senast i helgen gällde det huruvida jag skulle ha sällskap på det kommande bröllopet eller inte. Att jag sällskapar min bästa vän och hennes kärlek var liksom inte nog.
Jag vill gärna bli kär igen. Inte för att passa in i tvåsamhetsnormen eller för vad andra tycker. Utan för att jag vill ha den utmaningen det innebär att släppa en annan människa så nära, emotionellt. Jag vill testa det. Jag vill uppleva de känslorna som bara kommer av den intimiteten.
Men om jag inte kommer dit, om de känslorna inte uppstår, är det okej ändå. Jag kan ta hand om mig själv idag, praktiskt, ekonomiskt och emotionellt. Oavsett om samhället tänker annorlunda.
Att det skojas om att jag kommer bli en gammal nucka får mig att undra hur ofta mina singelkillkompisar får höra det?
söndag 15 juli 2012
Möhippa
Igår var det äntligen dags för bästa Angelicas möhippa. Det var precis så fint, roligt och härligt som man kunde hoppas på. Mer kanske?
Vi picknickade, spelade kubb, lyssnade på 30 anledningar för att Angelica vill gifta sig med Anders, dansade indisk dans, åt god mat, kollade hur väl Angelica och Anders egentligen känner varandra och dansade tills krogarna stängde.
Vi var alla helt överens om att förväntningarna inför bröllopsfesten steg nu när vi lärt känna varandra lite mer, några av gästerna. Det var ett härligt gäng tjejer som jag ser fram emot att dansa med igen!
Vi picknickade, spelade kubb, lyssnade på 30 anledningar för att Angelica vill gifta sig med Anders, dansade indisk dans, åt god mat, kollade hur väl Angelica och Anders egentligen känner varandra och dansade tills krogarna stängde.
Vi var alla helt överens om att förväntningarna inför bröllopsfesten steg nu när vi lärt känna varandra lite mer, några av gästerna. Det var ett härligt gäng tjejer som jag ser fram emot att dansa med igen!
torsdag 12 juli 2012
Om att våga
Jag har insett att det krävs en del mod i mitt jobb.
Mod att våga vara människa till exempel.
Att våga lyssna, känna in och försöka förstå. Att verkligen möta den andra människan.
Att inte bara gömma mig bakom masken som myndighetsperson.
Om jag vågar vara myndighetsutövare och samtidigt människa kommer jag allra längst. Att behandla människor som människor, är det allra bästa verktyget.
Det krävs också mod att vara trogen min profession. Min kunskap.
Jag har lovat mig förut att jag ska agera enligt kunskapen jag fått i skolan. Det är svårt att komma till en arbetsplats där vissa saker görs annorlunda, och har gjorts så länge. Det är svårt att våga stå upp för min vetskap.
Jag gjorde inte det i en grej och den magkänslan har inte varit att leka med. Nu vet jag tydligare att jag ska fortsätta att göra det jag lovat. Att vara trogen min magkänsla och mina kunskaper. För vad är poängen med att gå 3,5 år i skolan och sedan låta bli den kunskapen när jag kommer ut i arbetslivet?
Idag var en himla bra dag på jobbet. Många reflektioner, det är ju precis det jag älskar med min profession.
För er som tycker att socialtjänsten har enkla bedömningar att göra;http://www.socialstyrelsen.se/etikisocialtjansten/geekonomisktbistandtillkvinnas
Det är ett bra exempel som visar vad vi gör på dagarna. Inte helt enkelt va?
Mod att våga vara människa till exempel.
Att våga lyssna, känna in och försöka förstå. Att verkligen möta den andra människan.
Att inte bara gömma mig bakom masken som myndighetsperson.
Om jag vågar vara myndighetsutövare och samtidigt människa kommer jag allra längst. Att behandla människor som människor, är det allra bästa verktyget.
Det krävs också mod att vara trogen min profession. Min kunskap.
Jag har lovat mig förut att jag ska agera enligt kunskapen jag fått i skolan. Det är svårt att komma till en arbetsplats där vissa saker görs annorlunda, och har gjorts så länge. Det är svårt att våga stå upp för min vetskap.
Jag gjorde inte det i en grej och den magkänslan har inte varit att leka med. Nu vet jag tydligare att jag ska fortsätta att göra det jag lovat. Att vara trogen min magkänsla och mina kunskaper. För vad är poängen med att gå 3,5 år i skolan och sedan låta bli den kunskapen när jag kommer ut i arbetslivet?
Idag var en himla bra dag på jobbet. Många reflektioner, det är ju precis det jag älskar med min profession.
För er som tycker att socialtjänsten har enkla bedömningar att göra;http://www.socialstyrelsen.se/etikisocialtjansten/geekonomisktbistandtillkvinnas
Det är ett bra exempel som visar vad vi gör på dagarna. Inte helt enkelt va?
söndag 8 juli 2012
fredag 6 juli 2012
Utsikten just nu
Det var för länge sedan jag var i naturens tystnad.
I vindens, fåglarnas och syrsornas tystnad.
Det här är näring för min själ
I vindens, fåglarnas och syrsornas tystnad.
Det här är näring för min själ
onsdag 4 juli 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)