På plats i nya lägenheten och tänker: härifrån flyttar jag aldrig.

Det är klart att jag kommer att göra det, men känslan jag får av att tänka att jag får bo här, hur länge jag vill, är obeskrivlig.

Jag vill mest vara hemma nu. Jag ska till jobbet imorgon och längtar redan till jag får gå hem. Och jag njuter verkligen av vetskapen att jag är ledig ikväll. Jag ska bara vara hemma i min nya fina lägenhet och pyssla. Plugg, jobb och politik får vila till imorgon.

Kärlek!

Det gick!

Jag vill gråta en skvätt. Jag har blivit godkänd för opponering. I juni.

Efter all press och alla känslor som cirkulerat runt den här uppsatsen är det ett fantastiskt härligt svar.

Just nu känns det ungefär som att jag klarar vad som helst. Just nu känns det som att ingen utmaning är för stor. För sju veckor sedan när jag fick beskedet om att det var ett ämnesbyte som var enda framkomliga vägen trodde jag inte att det skulle gå. Jag trodde inte att det var möjligt att börja om helt från scratch med ett nytt ämne samtidigt som jag ju hade börjat jobba.

Så här, jag är glad och nöjd med samtliga beslut jag tagit. Att skriva uppsatsen själv, att tacka ja till jobbet och att byta ämne. Men om jag hade vetat innan att ämnesbytet skulle bli av hade jag förmodligen aldrig tackat ja till att jobba. Jag hade förmodligen aldrig valt att skriva själv om jag vetat att jag skulle jobba. Och så vidare.

Allt blir som det ska, det här är ännu ytterligare ett bevis på det. Gud bär mig och ger mig modet att fortsätta. Att inte lyssna på rösten som försöker tala om för mig att jag är på väg mot ännu ett misslyckande.

Det är vansinnigt svindlande att tänka att jag har en färdigskriven kanididatuppsats. Nu gäller det att tagga för opponering och kämpa för ett G.

Skådespel

Tidigare i livet har jag gått runt med en ständig rädsla för att bli avslöjad. I min verklighet var jag en bluff. Det jag visade utåt och den jag var på insidan stämde inte alls överens. Jag hade en konstant rädsla för att om människorna runt omkring mig såg vem jag verkligen var, skulle de inte tycka om mig.

Det här är grunden till den skam som jag känt hela livet. Det är svårt att förklara men jag har liksom alltid skämts. För allt och egentligen för ingenting.

Ingenting riktigt alltså.

Jag har haft någon bild av att om inte allting är perfekt duger inte jag. Bara en sådan sak som att bjuda hem människor har inneburit emotionell panik för mig, för jag har ju aldrig tyckt att mina lägenheter håller måttet.

På riktigt har jag trott att om människor ser mitt stök eller mina fula tapeter så kommer de att upptäcka att jag är en bluff. Och då kommer de att lämna mig.

Att släppa människor in på livet emotionellt har förstås varit ännu svårare. Oftast en omöjlighet.

Den känslan har kommit tillbaka lite i uppsatsen. Jag upptäckte idag, när jag tänkte tillbaka på uppsatsperioden, att jag gått runt med en förväntan om att "misslyckas". Att jag har känt mig som en skådespelare som bara låtsats genomföra en undersökning, att det egentligen inte riktigt är jag som gör det. Att det bara är på låtsats och snart kommer korthuset att rasa.

Det gör ont att skriva om det, att se.

Jag har lärt mig idag att det är tvärtom, det jag gör och visar är sanningen. Det jag känner är det som är på låtsats. Känslan att jag är dålig, misslyckad och en bluff är det som är felaktigt.

Att skriva klart den här uppsatsen är, som ni kanske förstår, en seger på många sätt.

Ett sätt att ta mig ur detta har varit att be andra läsa min uppsats. För jag har på riktigt inte sett den för vad den varit. För mig var den mest en gröt, än röra av ostrukturerade tankar. Inte förrän andra har börjat läsa har jag förstått att det är en sammanhålen logisk text. Nu efter flera läsningar och några handledningar börjar jag tycka att den som helhet är rätt bra.

Det behövs, för när jag bara går runt och tycker att den är dålig kommer jag aldrig till de delar som behöver förbättras. Det blir övermäktigt liksom.

Skönt att insikten kom, så att jag i alla fall kunde skriva "nyktrare" sista helgen.

Jag har världens bästa jobb. Jag smider planer för hur jag ska agera för att aldrig behöva lämna tillbaka nyckeln. Att bli skitduktig är det bästa jag kommit fram till.

Men det är svårt. Det är ett otroligt svårt jobb att vara socialsekreterare. Bara så att ni vet.

Både och

När jag läser min blogg känner jag inte att den är riktigt representativ för hur jag mår, eller hur mitt liv är just nu.

För jag är trött, jag är stressad och stressen påverkar mitt mående.

Men samtidigt är jag otroligt stolt över det jag skriver, jag tycker att det är roligt att dra slutsatser utifrån min egen utförda undersökning, jag trivs som en tok på jobbet och jag har vårkänslor nästan varje dag.

Jag har valt att utbilda mig, i det ingår att skriva uppsats. Jag har valt att skriva uppsats själv och jag har valt en ambitiös handledare. Jag har också valt att tacka ja till jobbet. Och jag hade inte gjort något annorlunda om valen ställts inför mig idag.

Tvärtom, tack vare den stressen jag har nu får jag ta sommarlov från studierna. För första året sedan 2008 tror jag, ska jag inte studera under sommaren.

Det är en sådan befrielse att ni anar inte.

Har ingen riktig motor längre. Jag är seg på morgnarna, det tar tid att arbeta upp energi.

Vetskapen om att det snart bara är en vecka kvar är det som får mig att hålla ut. Det och socker.

Och det faktum att jag börjar tycka om min uppsats. Förstås.

Inser att jag snart har en inlämningsbar uppsats. Det är mycket kvar, men om några sidor skulle jag kunna lämna in den och få ett G, med en hel del kritik men ändå ett G.

Det är skönt.

Planen är att skriva klart all grundtext i helgen, och sedan finslipa och skriva till och skriva om i veckan och nästa helg. Och jag har bara diskussionen kvar oskriven. Så det ser lovande ut.

Snart vänner, får jag mitt liv tillbaka, och ni får er bloggerska tillbaka.