Första arbetsdagen blev en halvdag. En intensiv, rolig och lärorik halvdag. Så pass att den fick efterföljas av en eftermiddagslur. Nu har jag lite halvont i huvudet, känner mig seg men tokpepp på mer jobb.

Jag tror att det här blev en bra lösning för mig. Energin jag får av att jobba (som det känns nu i alla fall) spiller över på uppsatsen. Att dessutom ha två dagar när jag inte kan tänka på den gör att jag fokuserar mer de dagar jag måste. Jag hoppas att den känslan håller i sig.

Nu ska jag skicka ut missivbrev till potentiella intervjupersoner.

Att få ett ok på brevet till potentiella intervjupersoner och intervjuguide gjorde att det kändes som en sten lättade. Nu är jag på gång känns det som, härligt.

Nu plockar jag ihop för dagen och taggar för första arbetsdagen som är imorgon. Nervositeten inför den är inte nådig vill jag lova.

Vem får tycka?

Anonym länkade den här artikeln som ett svar på den jag länkade till.

Jag tycker att argumentationen är något märklig, polisen ska inte agera "ideologisk bromskloss" men "vi inom vården anser att", varför är det okej för läkare att ha åsikter i frågan men inte för polisen? Och är det okej för alla läkare att tycka eller bara de som håller med artikelförfattarna?

Jag har respekt och förståelse för att vi har olika ideologiska utgångspunkter, jag förstår att en liberal, som överhuvudtaget vill minska staten, också vill legalisera droganvändande. Det är en rimlig slutsats om man inte vill ha en organiserad stat.

Jag är socialdemokrat och tänker annorlunda. Jag tror att samhället behöver ett skyddsnät, som vi betalar och "äger" gemensamt. Jag är för en organiserad stat som bygger på vissa lagar och jag betalar gärna skatt för att organisera det vi gemensamt behöver.

Men att vi ska använda våra yrkestitlar som slagträd, vilka yrkesgrupper får då tycka, och vilka är diskvalificerade?

I min klass drar vi lite olika slutsatser, vi har samma utbildning, vi har varit på exakt samma föreläsningar, men tycker lite olika. Vi är alla blivande socionomer men vi har förstås olika utgångspunkter, det är inte konstigt och ingen har förstås mer eller mindre rätt att ha eller uttrycka sin åsikt.

Vad roligt. Efter en tids torka när det gäller kommentarer fick jag tre på förra inlägget, härligt med debatt!

Jag får börja med att be om ursäkt för min okunskap, jag reagerade faktiskt inte själv på att jag skrev hasch och cannabis. För mig spelar det dock rätt liten roll om man röker hasch eller marijuana eller både och, men rätt ska förstås vara rätt.

Sen gällande argumentet att hasch är lika skadligt som alkohol, eller mindre skadligt än alkohol är inte ett argument som jag lyssnar på då jag gärna kan gå med på att totalförbjuda alkohol också. Dess konsekvenser på individer och samhället är stora nog för att jag gärna tar den debatten.

Att jag skrev att det är precis lika skadligt var också slarvigt, det är det som händer när jag skriver i affekt, precis så som den här debatten, tyvärr, ofta tas.

Jag tror att det är svårt att mäta tyngden i skadorna, vilka skador som är värst. Förstås är det skillnad att injicera en drog där risken för överdosering och därmed risk för dödsfall är stor, jämfört med att röka cannabis. Men de psykiska och emotionella skadorna som haschmissbrukare och omgivningen lider av, tror jag är allvarliga nog.

Jag googlade för skojs skull och hittade den här rapporten som är mer nyanserad och resonerande än jag, som ändå fastslår att det är skadligt att röka cannabis.

Förstås är det olika beroende på vem som röker, hur länge, hur ofta och så vidare. Men, jag tycker att det är ett större problem att missbruket ökar och kryper ner i åldrarna än att de som upplever att de brukar "socialt" inte får lov att göra det.

Om att legalisera eller inte?

I går kunde vi läsa i SVD om en polis som förklarar varför han tycker att drogliberaler har fel.

Det är kanske inte så förvånande att polismakten som arbetar med lagen som enda verktyg, tycker att det är viktigt att det fortsätter vara kriminellt att bruka droger.

Men det finns några viktiga argument som bara polisen kan ge. Det ökade antalet receptförskrivna droger som läcker är ett utav dem. På gatan idag kan man köpa metadon, subutex, concerta och andra underhållsmediciner. Concerta är inte en underhållsmedicinering, det är ADHD-medicin, men polisen larmar även om ökat antal tillslag med concerta.

I Västerås har vi kunnat läsa om följderna av de sänkta straffen för försäljning av nätdrogen MDPV, konsekvenserna har blivit att missbrukarna i Västerås blir supersjuka och Västerås stad ansöker om omhändertagande enligt LVM i större utsträckning än någonsin tidigare.

Jag förstår att för att legaliseringen ska fungera och få önskad effekt, kan man inte avkriminalisera de tyngsta drogerna i första hand, jag förstår att man menar att fler på lättare droger leder till färre på tunga. Men även det argumentet är ett hån i mina öron. Ett hån mot alla som vet att cannabis och hasch är precis lika skadligt för psyket som vilka tunga droger som helst, och lika beroendeframkallande.

Det är illa nog att vi delar in dem i lätta och tunga droger tycker jag.

Jag tror att vi behöver förstå att när det gäller missbruk finns inga enkla lösningar, det finns inga universalkurer som kommer att lösa problemet. I stället tror jag att vi behöver se till att det finns en rikt utbud av olika behandlingsmöjligheter och sänka trösklarna för människor att våga be om hjälp.
Det och välutbildad socialarbetarkår med ordentligt med ordentliga resurser.

Det är min dröm.

Ansvar?

Jag snubblade över det här klippet från "vakna med the voice". Hanna Widerstedt (känd från youtube och nu senast, Big Brother) är uppenbart full.

I vilket skede bestämmer vakna och kanal 5 att det är lämpligt att ha med henne i programmet? Det är verkligen fullständigt vidrigt.

Hanna är inte känd som kvinnan med många gränser, men kanal 5 och vakna borde vara bättre. Det här är inget annat än förnedring.

Jag tänker att när man hämtar en gäst som ska in, och denne kommer full, säger man tack men nej tack.. Du är välkommen tillbaka en morgon när du är nykter.

Det här var bara vidrigt.

Om ett antirasistiskt medvetande

Det är så himla himla svårt. Så mycket svårare än vad vi tror.

Jag läser en rapport nu som delvis behandlar diskriminering inom socialtjänsten. Det är så otroligt svårt att inte göra bedömningar, antaganden och värderingar utifrån fördomar.

Ett antirasistiskt medvetande handlar inte längre om huruvida man tycker att alla människor är lika mycket värda, eller om hur stor invandring vi ska ha.

Ett antirasistiskt medvetande handlar om att inte stereotypisera, generalisera och göra bedömningar av personer utifrån våra egna inneboende föreställningar. Det är fasiken svårt.

Att inte tolka ett beteende som typiskt för en annan kultur, är svårt, särskilt i det samhällsklimatet vi lever i. När betoningarna på olikheterna i olika kulturer haglar runt oss.

Jag blir mer och mer medveten om hur viktigt det är med forum för att diskutera våra egna inneboende föreställningar för oss socialarbetare. För vi har dem, allihopa. Gränsen mellan att tolka någon utifrån någon slags "kulturell kompetens" och att kränka dem, är verkligen hårfin.

Om man leker med tanken att orden "etnicitet" och "kultur" idag ersätter ordet "ras", får man en ganska otäck känsla i magen tycker jag.