Ibland tänker jag att det skulle vara roligt med en kamera hemma som kunde spela in mig när jag och mina koncentrationssvårigheter/min lättja ska försöka plugga.

Särskilt när det är läsning på schemat.

Hur intressant jag än tycker att det är finns en liten dryg unge inuti mig som skriker att det är tråkigt. Som hellre bäddar sängen, lagar mat, tittar på youtube, ringer ett telefonsamtal eller typ vad som helst för att slippa plugga.

Opolerad

Jag älskar förresten bilden på headern. Det är världens bästa Lisa som har fotat. Det är jag liksom, bara så som jag är.

Inredning

Jag har, på senare tid, förälskat mig i gammal inredningsstil. Jag har alltid tyckt om bibliotek, jag tycker böcker är något av det snyggaste som finns i ett hem och ett gammalt bibliotek med böcker ända upp i taket är liksom drömmen.

I min nya lägenhet finns inte utrymme för ett bibliotek, det finns inte heller ljus nog för mörka möbler. Så nu vill jag hitta höga vita bokhyllor.

Förutom det vill jag köpa ett skrivbord, helst ett vitt gammalt. Det måste vara vitt på grund av de små fönstren i lägenheten.

Det är mina två första projekt.

Arbetareparti?

En vän frågade i veckan om jag, som kvinna, kunde identifiera mig med mitt partis arbetarebegrepp. Jag svarade på något annat tror jag, men sedan dess har jag funderat på det.

När jag var som mest aktiv i SSU tillhörde jag dem som tyckte att arbetarebegreppet var snävt och kanske mest hörde historien till.

Skälet till det är att jag själv alltid har haft svårt att identifiera mig som arbetarklass. Jag kommer ifrån en ganska fattig familj, min mamma, som alltid har arbetat inom vården, kan kanske klassas som arbetarklass, men min pappa som mest var arbetslös under min uppväxt?

Jag tyckte att det var svårt.

Jag vet att mina socialdemokratiska vänner som pratar arbetarklass också inkluderar arbetslösa och andra icke-traditionella arbetare i begreppet. Men för mig har det alltid känts främmande.

Jag tänker på arbetare inom industrin, gruvnäringen, hantverkare och andra klassiska manliga yrken när jag hör ordet. Jag tänker inte på kvinnor, arbetslösa, missbrukare, eller på utbildade som arbetar i en låglönesektor.

Jag föredrar att prata om underklass, när det gäller klass.

Jag tillhör också de som inte tycker att klass är en viktigare maktstruktur att bekämpa, förutom klass vill jag också bekämpa skillnader mellan könen, olika etniska ursprung och så vidare.

Jag är verkligen en jämlikhetsivrare, det är frågor som rör ojämlikhet som ligger mig närmast hjärtat, fattigdom är en ojämlikhet. Men för att få folk med på tåget är det bra om vi pratar så att folk förstår och känner igen sig. Det är skälet till att jag är tveksam till begreppet arbetare idag.

Vikt

Jag har ett litet projekt där jag försöker att inte recensera och kommentera mina vänners kroppar. Särskilt mina kvinnliga vänner. Så träffade jag en vän idag som jag inte träffat på länge och som, sist jag träffade, höll på att försöka gå ner i vikt. Idag var hon mycket smalare än sist och jag valde att berömma henne för det. Det visade sig att hon hade tagit återfall på amfetamin och viktnedgången berodde förstås på det.

Bara en ytterligare pekning i riktning mot att tänka över att viktupp- och nedgång kan bero på så mycket olika saker i människors liv, och att jag kanske bara ska fortsätta tänka att det yttre faktiskt bara är en yta.

En liten påskaftonsläxa.

The Lady

Jag har precis gråtit mig igenom filmen "The Lady" på bio. Den handlar om Burmas oppositionsledare och tidigare fredspristagaren Aung Sang Suu Kyi. Den var verkligen så otroligt rörande.

Jag har inte haft koll på alla detaljer i hennes historia, jag har vetat att hon suttit i husarrest och att hon kämpat stenhårt för att få ställa upp i valen, men att hon hade man och barn i England (barnen bor väl kvar där antar jag) och att de har tvingats isär på grund av militärregimen visste jag inte.

Förutom det är kampen för demokrati i sig rörande och stark.

Fantastisk historia och fantastisk film.

Det faktum att det är på riktigt är mindre fantastiskt. Och det faktum att Burma fortfarande inte är fritt är fruktansvärt.

Filmen slutade med ett citat av Aung Sang Suu Kyi: Please, use your freedom to promote ours.

Ännu en inbjudan till ett bröllop låg i hallen när jag kom hem igår. Nu är det Angelica och Anders tur. Det är så himlans roligt att gå på bröllop! Tur att jag har två stycken framför mig nu :)