Jag har ägnat kvällen åt att titta på veckans avsnitt av Debatt och Kvällsöppet. I båda programmen avhandlades skolverkets rapport om eventuell pennalism på skolan Lundsberg. Det påminner mig om ett blogginlägg jag skrev när jag bloggade på Aftonbladet. Ett ganska kort inlägg om en artikel som lyfte fram att det förekom kamratuppfostran med tillhörande pennalism på skolan. Det inlägget fick massor av kommentarer och det urartade till en ganska otrevlig debatt där jag kallades flera fula saker.
Det fanns också fd elever ska jag säga som var kloka, resonerande och respektfulla. Men en sak slår mig efter kvällens två avsnitt. Det är som att man inte får kritisera Lundsberg. De går i försvarsställning direkt och blir så himla upprörda. Det är nästan ett sekteristiskt beteende. Det är den bästa skolan jag har gått i! Helt fantastisk!
Men kom igen, vem har inte några negativa erfarenheter av sin skola? De jobbigaste åren i livet är skolåren, jag har svårt att tro att det inte finns något negativt alls med de åren bara för att man tillbringar dem på Lundsberg... Det är helt enkelt inte trovärdigt.
söndag 4 december 2011
lördag 3 december 2011
Att ha en bästis
Jag har rädslor och strategier i alla mina relationer. Men i vissa har jag kommit längre. I några relationer kan jag vila. Bara vara. Nästan helt befriad från rädslor. När jag tar för mig av livet så är det med tryggheten och vissheten i att jag är älskad, särskilt trygg är jag i din kärlek. Det andra fick när de var barn får jag nu. Jag får det av mamma och jag får det av dig.
Det är fantastiskt att vara älskad av dig.
Kärlek!
Det är fantastiskt att vara älskad av dig.
Kärlek!
Okej. Jag ska snart skriva tenta. Men innan dess måste jag få skriva ur mig mina lördagstankar om mitt parti.
Håkan Juholt skriver idag på DN debatt om vilken riktning Socialdemokraterna vill ta. Samma dag skriver Åsa Petersen i Aftonbladet om Socialdemokratins problem.
När jag läste Juholts debattartikel tänkte jag: äntligen! Jag har väntat så länge på att S ska vända sig utåt. Till väljarna. Till alla som inte är på förtroenderåd eller andra partiinterna sammanhang. Till alla som lider konsekvenserna av den borgerliga politiken. Till alla oss som längtar efter en opposition.
Det är ett steg på vägen. Men det räcker inte. För det räcker inte med en enkel lösning. Jag delar Åsas analys. Det som mest gör mig orolig är bristen på självinsikt som jag upplever. Vi kan inte skylla på någon annan att vi har 25% väljarstöd. Media var precis lika borgerlig när vi hade 45%.
Jag tycker inte alls att all rapportering är korrekt, tvärtom. Men vi kan inte ändra medias rapportering. Däremot kan vi välja hur vi vill använda det som kommer fram.
Igår i Skavlan sa Liv Ullman till Juholt: När jag ber om ursäkt brukar det vara för att jag har gjort något fel, på dig låter det som att du ber om ursäkt för att du har gjort rätt.
Det ligger mycket i det. Jag håller med om att bostadsaffären var kraftigt överdriven. Men om det nu är Juholts hållning. Varför ber han då om ursäkt? Det är klart att det inte är trovärdigt.
Det är precis lika illa som de politiska svängningarna har varit. Först är vi för svenskt deltagande i Libyeninsats, sen vill vi tidsbegränsa. Sedan är vi för olika medborgarskap, dagen efter emot. Det här är inga småsaker. Det är viktiga frågor, framför allt den senare, och jag förväntar mig att mitt parti har en bättre ideologisk kompass än så.
Man klantar sig inte och stödjer högerpopulistiska förslag om man är sosse. Det är så enkelt.
Nästa problem är att de som öppet kritiserar svartmålas, som om de inte skulle vilja ha en sosseregering.
Vi inom socialdemokratin måste våga göra upp med våra interna strukturer. Vi måste våga kritiskt titta på vilka brister vi har, för alla har brister. Just nu är det våra som står i vägen för vår politik.
Samtidigt som vi gör detta internt behöver vi bedriva en aktiv oppositionspolitik. Vi måste orka med att göra både och om vi ska ha en chans att få en ny regering 2014.
Nu skulle jag vilja att Håkan gör en ordentlig pudel. Inte en gällande bostadsaffären. Inte någon halvhjärtad (eller ohjärtad) ursäkt för något han själv inte tycker att han gjort fel i. Det är nämligen inte ödmjukhet, det är respektlöshet.
Jag vill ha ett ärlig uttalande om de politiska misstagen. Jag vill samtidigt höra hur Juholt och partiledningen tänker rätta till det som blivit galet. Hur mångfaldsfrågan ska stärkas i partiet, hur feminismen återigen ska få ta plats och på vilket sätt vi har lärt oss av vårt misstag att nästan stödja ett SD-förslag.
Det kombinerat med en partiintern översikt över våra strukturer, vårt slutenhet och att vi bedriver en politik i linje med dagens DN-debatt. Det vill jag se. Jag nöjer mig inte med mindre.
Håkan Juholt skriver idag på DN debatt om vilken riktning Socialdemokraterna vill ta. Samma dag skriver Åsa Petersen i Aftonbladet om Socialdemokratins problem.
När jag läste Juholts debattartikel tänkte jag: äntligen! Jag har väntat så länge på att S ska vända sig utåt. Till väljarna. Till alla som inte är på förtroenderåd eller andra partiinterna sammanhang. Till alla som lider konsekvenserna av den borgerliga politiken. Till alla oss som längtar efter en opposition.
Det är ett steg på vägen. Men det räcker inte. För det räcker inte med en enkel lösning. Jag delar Åsas analys. Det som mest gör mig orolig är bristen på självinsikt som jag upplever. Vi kan inte skylla på någon annan att vi har 25% väljarstöd. Media var precis lika borgerlig när vi hade 45%.
Jag tycker inte alls att all rapportering är korrekt, tvärtom. Men vi kan inte ändra medias rapportering. Däremot kan vi välja hur vi vill använda det som kommer fram.
Igår i Skavlan sa Liv Ullman till Juholt: När jag ber om ursäkt brukar det vara för att jag har gjort något fel, på dig låter det som att du ber om ursäkt för att du har gjort rätt.
Det ligger mycket i det. Jag håller med om att bostadsaffären var kraftigt överdriven. Men om det nu är Juholts hållning. Varför ber han då om ursäkt? Det är klart att det inte är trovärdigt.
Det är precis lika illa som de politiska svängningarna har varit. Först är vi för svenskt deltagande i Libyeninsats, sen vill vi tidsbegränsa. Sedan är vi för olika medborgarskap, dagen efter emot. Det här är inga småsaker. Det är viktiga frågor, framför allt den senare, och jag förväntar mig att mitt parti har en bättre ideologisk kompass än så.
Man klantar sig inte och stödjer högerpopulistiska förslag om man är sosse. Det är så enkelt.
Nästa problem är att de som öppet kritiserar svartmålas, som om de inte skulle vilja ha en sosseregering.
Vi inom socialdemokratin måste våga göra upp med våra interna strukturer. Vi måste våga kritiskt titta på vilka brister vi har, för alla har brister. Just nu är det våra som står i vägen för vår politik.
Samtidigt som vi gör detta internt behöver vi bedriva en aktiv oppositionspolitik. Vi måste orka med att göra både och om vi ska ha en chans att få en ny regering 2014.
Nu skulle jag vilja att Håkan gör en ordentlig pudel. Inte en gällande bostadsaffären. Inte någon halvhjärtad (eller ohjärtad) ursäkt för något han själv inte tycker att han gjort fel i. Det är nämligen inte ödmjukhet, det är respektlöshet.
Jag vill ha ett ärlig uttalande om de politiska misstagen. Jag vill samtidigt höra hur Juholt och partiledningen tänker rätta till det som blivit galet. Hur mångfaldsfrågan ska stärkas i partiet, hur feminismen återigen ska få ta plats och på vilket sätt vi har lärt oss av vårt misstag att nästan stödja ett SD-förslag.
Det kombinerat med en partiintern översikt över våra strukturer, vårt slutenhet och att vi bedriver en politik i linje med dagens DN-debatt. Det vill jag se. Jag nöjer mig inte med mindre.
Om det här med kroppsuppfattning
Jag har totalt gått ner ca 20 kg (det kan vara plus/minus något kilo nu, det var ett par veckor sedan jag vägde mig). Sen ett tag tillbaka har jag fallit ur mina matvanor och ätit mycket godis. Inte mycket som jag åt förut, men näst intill dagligen lite mörk choklad. Eftersom att jag har en fallenhet för beroenden tar det inte lång tid för mig att börja äta godis med mer socker i.
Här om dagen kom jag till en vändpunkt när jag insåg att jag helt plötsligt kände mig stor igen, (tjock egentligen men jag tycker inte om att använda det ordet) och missnöjd med det jag såg i spegeln. Jag blev verkligen jätteledsen.
Igår kom en klänning som jag har beställt och jag var rädd för att inte komma i den (eftersom att jag känner mig så stor så tänkte jag att jag måste ha gått upp i storlek). Det hade jag inte alls. Klänningen satt jättebra, nästan på snudd för stor på vissa områden.
Det här med kroppsuppfattning är verkligen hemskt. Jag behöver en morot för att fortsätta med mina sunda vanor, så jag behöver en kalldusch ibland.
Problemet är att det är så djupt förknippat med min självbild, det skapar verkligen ångest. Jag blir otroligt ledsen av att skriva det här, inte för min egen skull. Jag mår bra ändå, jag har så mycket kunskap om mig själv och samhället att det inte äter upp mig. Men jag tänker på de som inte har det. Framför allt de yngre, som inte alls kan resonera kring känslor och samhällsideal.
Sanningen om oss själva stämmer inte. Det är en subjektiv uppfattning som kommer av våra känslor inför oss själva på något sätt. Och ändå fortsätter vi hetsa. Jag gör det också. Jag är inte heller immun mot det här samhällets utseendefixering. Jag blir bara lite mer ledsen kanske.
Här om dagen kom jag till en vändpunkt när jag insåg att jag helt plötsligt kände mig stor igen, (tjock egentligen men jag tycker inte om att använda det ordet) och missnöjd med det jag såg i spegeln. Jag blev verkligen jätteledsen.
Igår kom en klänning som jag har beställt och jag var rädd för att inte komma i den (eftersom att jag känner mig så stor så tänkte jag att jag måste ha gått upp i storlek). Det hade jag inte alls. Klänningen satt jättebra, nästan på snudd för stor på vissa områden.
Det här med kroppsuppfattning är verkligen hemskt. Jag behöver en morot för att fortsätta med mina sunda vanor, så jag behöver en kalldusch ibland.
Problemet är att det är så djupt förknippat med min självbild, det skapar verkligen ångest. Jag blir otroligt ledsen av att skriva det här, inte för min egen skull. Jag mår bra ändå, jag har så mycket kunskap om mig själv och samhället att det inte äter upp mig. Men jag tänker på de som inte har det. Framför allt de yngre, som inte alls kan resonera kring känslor och samhällsideal.
Sanningen om oss själva stämmer inte. Det är en subjektiv uppfattning som kommer av våra känslor inför oss själva på något sätt. Och ändå fortsätter vi hetsa. Jag gör det också. Jag är inte heller immun mot det här samhällets utseendefixering. Jag blir bara lite mer ledsen kanske.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)