Jag vet inte hur många som kan känna igen sig i det här men jag får en liten klump i magen varje gång det ringer och numret inte finns inlagt. Jag tror att det har med att göra att jag en tid i livet levde med lögner och skam och då svarade jag inte om jag inte visste vem det var som ringde. Den känslan finns kvar lite grann fortfarande. Nu får jag i alla fall värsta tillfället att öva, eftersom att jag har blivit av med alla kontakter så är de flesta som ringer inte inlagda. Spännande.

Jag har ju verkligen längtat efter tid i lugn och ro för mig själv. Nu när jag har det vet jag liksom inte riktigt var jag ska göra av mig själv. Jag känner mer än jag vill när jag tar det lugnt.

Problemet är inte att jag inte har saker att göra, det har jag om jag vill. Jag kan också välja att låta bli att göra saker. Problemet är att oavsett vad blir jag inte nöjd. Så problemet är inte praktiskt.

Klockan är bara tio och jag känner mig redan alldeles uppfylld av en massa känslor. Fint är det. Dagen började med att jag kom ihåg att Nallen (klasskamrat) gifte sig med sin Frenne igår. Sen när jag pratade med Hanin kom jag ihåg alla vänner som ska gifta sig framöver. Anna och Gabbe först nu i december, sedan nästa sommar ska Hanin och Samir gifta sig, två andra vänner ska också få varandra (som jag inte vet hur offentligt det är ännu) och min ena lillkusin ska också gifta sig då. Det är så fint att jag gråter lite bara av att tänka på det.

Sen tittade jag på "Så mycket bättre". Jag vet inte när det hände, men efter 25 någonstans började jag helt plötsligt uppskatta TV-program med en emotionell attraktion i. Jag tycker att "Så mycket bättre" har det. Det är så vackert att se de helt olika artistiska uttrycken tolka varandras låtar, och se den reaktionen och respekten det väcker.

Jag har skrivit förut om delar i en samhällsförändring som jag ser och ogillar. Här kommer fortsättningen.

Jag kommer ihåg en händelse från första terminen på socionomprogrammet. Vi hade seminarium och en klasskompis berättade om en förälder hon sett på ett tåg som klivit av tåget för att röka (tror jag) och lämnat sitt barn ensamt. Jag tror det var själva händelsen. Flera i min klass blev upprörda och sa: "Jag fattar inte hur man kan göra så" och "Vad är man för förälder då egentligen?". (Det hände något, barnet blev rädd eller något sånt). Det gör ont i hela mig när jag hör dömanden som de där. Jag gör det säkert själv också, jag är inte felfri. Men jag försöker välja ett förhållningssätt där jag tänker att det finns en förklaring till allt. Och jag väljer att tro att alla människor i alla situationer gör så gott de kan utifrån sin förmåga. Det underlättar i min profession eftersom att jag vill känna med klienterna hellre än emot dem.

Det jag ogillar är att jag tycker att det börjar kännas som att det är omodernt att försöka se att människor blir till i en kontext. Att vi inte är öar. Idag är det modernt att lägga ansvaret på individen, i och med det blir också felandet individens ansvar. Det leder i förlängningen till att vi inte längre tror att människor gör så gott de kan.

Jag tänker att vi människor är så otroligt komplicerade, vi reagerar utifrån tidigare händelser och erfarenheter på ett helt omedvetet sätt. Det innebär att en förälder som själv aldrig lärt sig att älska kärleksfullt, har svårt att ge det vidare. Då mår jag dåligt av en samhällsattityd som lägger ansvaret på föräldern. Hela ansvaret. För det kommer i förlängningen spegla av sig på den hjälp samhället erbjuder tror jag. Och det är på allvar ett problem.

Och Skymmningsängeln: Jag lyssnar på Carolas kristna låtar. De är fantastiska. Testa Credo! <3

Går runt hemma och plockar lite. Lyssnar på Carola i spotify och känner att livet är ganska bra trots allt.

Jag har uppdaterat min mobil och blivit av med alla mina kontakter. Messa mig om du tycker att jag bör ha ditt nummer.

Mina fredagsfunderingar idag handlar om ett samhälle som håller på att glida isär. Om en generation som växer upp i ett samhälle som inte längre präglas av att vi tillsammans tar oss framåt. Istället växer de som har upp med en rädsla för dem som inte har. Rädd för att de ska ta något från oss. Rädd för att de ska bränna min bil eller råna mig på min mobil.

Sen finns det de som växer upp i tron om att vi skiter i dem. Att de som har ändå inte bryr sig om oss. Och de har rätt. För vi frågar inte. Vi skiter i. Det handlar om inställning, säger vi. Det handlar om vilja och engagemang. Alla kan ta sig uppåt. Om de bara vill. Men de vill inte. De är lata.

Vi har givit upp. Vi skär ner på utbildningsplatser och försvårar för dem att läsa högre utbildning. Vi urholkar de sociala trygghetssystemen och köper oss privata försäkringar. Vi tänker att det där med en generell välfärd kanske inte var för oss i alla fall. Det är nya tider.