I förra veckan såg jag en uppenbart psyksjuk (psykotisk skulle jag gissa) kvinna på stan som var aggressiv och kraftigt upprörd. Hon skällde på folk som gick förbi och på människor som mest verkat vara verkliga i hennes huvud. Jag gjorde inget. I lördags sa Carro att jag hade kunnat ringa psykakuten. Idag såg jag kvinnan igen och ringde psykakuten. De sa ring 112. Jag ringde 112 och blev kopplad till polisen samtidigt som jag följde efter kvinnan för att kunna ge polisen en exakt beskrivning av vart hon fanns. Efter att jag givit en beskrivning av henne och berättat vart vi var kom en polisbil. Jag sprang dit och sa att det var jag som hade ringt. Kvinnan gick i ett ganska snabbt tempo så jag var rädd att hon skulle hinna försvinna eftersom att poliserna var på väg åt fel håll. Poliserna sa att de hade inte hört någon om henne utan att de i så fall larmat ut några andra. Men tack ändå sa de. Jaha tänkte jag och gick snopet iväg. Jag letade efter kvinnan men såg henne ingenstans. Jag såg heller ingen annan polisbil.

I efterhand tänkte jag, men vafan? De gjorde ju inget. Det är klart att de kanske hade ett uppdrag som jag inte vet om, det måste jag ju vara öppen för. Men de verkade inte upptagna av annat, och kvinnan var där vi var när vi började samtala, om de bara hade hjälpt henne hade hon ju inte hunnit iväg. Jag hoppas verkligen att den andra bilen hittade kvinnan. För hon mådde inte bra och människor som befinner sig i en psykos kan vara farliga både för sig själv och andra, det vet både jag och polisen.

Hm.

I går var första träffen med psykoterapeuten som jag ska få börja träffa. Jag tänker nog inte blogga så mycket om det, av helt naturliga skäl, men jag vill berätta att det kändes himla fint och tryggt. Att så bli sedd och bekräftad i min sorg och smärta var så fint, och en förutsättning för ett tryggt läkande tror jag.

Det är fint att få vara öppen och modig. Och det är fint att det finns hjälp att få.

Nu när jag ändå är igång. Ni har dessutom fått så tråkiga "idag har jag dammsugit inlägg" den senaste tiden så några politiska är ni värda. (Märkte ni att jag låtsades att jag dammsuger ibland?). I alla fall, jag lyssnade på Ekots lördagsintervju från igår med Göran Hägglund tidigare idag. Det fick mig att reflektera lite över de senaste partiledarbytena vi sett. Ett partis partiledarval är en intern fråga för det aktuella partiet tycker jag. Något som retar mig kraftigt är när andra partiers olika företrädare raljerar och kommer med personangrepp. Jag tål inte kommentarer som "om den eller den blir partiledare är det verkligen bra för oss" eller andra låga påhopp på deras personer.

Det är klart att media ska rapportera om processerna, det är verkligen av allmänintresse, däremot ska vi utanför inte lägga oss i vem som väljs. Det är upp till partierna och deras medlemmar. Sen är det vår tur att väga in det i vår bedömning av vilket parti som får vår röst, om vi vill.

Vi som i alla fall aldrig kommer att rösta på KD har verkligen inte med saken att göra. Negativa kommentarer och personpåhopp ger mig bara en negativ bild av leverantören av kommentaren, inte om partiledarkandidaten.

Nästa perspektiv är att de kommentarerna alltid är värre när kvinnor kandiderar. Män utsätts också, men inte alls i samma utsträckning. Ett tydligt och riktigt löjligt exempel är att Gustav Fridolin inte någon gång ifrågasattes för sin ålder när han kandiderade till språkrör för (Mp) medans Annie Löf (som är lika gammal!!) fick svara på frågan många gånger om hon inte var för ung för att leda (C).

Påhoppen som Mona Sahlin och Maud Olofsson har fått ta under åren ska vi inte prata om.

Fan, nu blev jag mer arg igen.

Efter att ha titta på torsdagens avsnitt av SVT:s "Debatt" går jag nästan i taket. Egentligen vill jag skriva om William Petzäll och om missbruk och politik. Men det får bli en annan gång. Nu är jag återigen arg över Centerpartiets avdammade gamla förslag om sänkta ingångslöner för ungdomar. Det som retar mig allra allra mest är att det är som att hela samhällsbygget har backat med den nya regeringen. Helt plötsligt tar vi samma fighter som arbetarna fick lov att ta när arbetarrörelsen bildades. En del saker som har varit självklara i Sverige, som idén om en stark arbetsrätt för alla, ifrågasätts med kraft och tvingar hela arbetarrörelsen att gå till försvar. Det blir då inte möjligt att utveckla och gå framåt. Visserligen är det inte möjligt när vi har en borgerlig regering, men ändå. Jag blir förbannat frustrerad över att unga människor förminskas och förlöjligas. En av debattörerna kallade svenska ungdomar för bortskämda därför att de (i studion) tyckte att det räckte med ett jobb per person. Jag vill inte se en låglönearbetsmarknad där man behöver ha flera jobb för att klara sig, det är väldigt likt ett stort land på andra sidan Atlanten som vi känner till va?

Ilskan över att det är företrädare för det partiet som leder Sveriges regering som uttalar den här linjen retar mig ännu mer. Om jag trodde på etnicitet skulle jag skämmas över att vara svensk.

Gud och jag är ihop igen.

Jag har haft en superhärlig dag i Stockholm med en egen prideparad, fika i solen på mysigt gaycafé, promenerat länge i vackra Stockholm och med ett himla fint sällskap. Nu ska jag krypa ner i min sköna sköna säng.

Godnatt fina!

Ibland funderar jag på att göra som The Ark och göra slut med Gud.

Okej det blev ingen träning igår heller. Istället blev det några timmars tittande på Betnér på youtube och sedan tre timmars telefonande med Hanin. En riktigt bra fredagskväll om jag får säga det själv. Nu ska jag ägna några timmar åt att komma i ordning lite mer hemma, tvätta ytterligare en maskin (igår var det fullt i tvättstugan, så jag smet emellan med en maskin) och lyssna på gårdagens studio ett.