Jaja okej. Jag erkänner att jag kollade runt efter rubriker som avslöjar hur det gick på efterfesten. Om Sara och Martin pratat ut eller om han hånglat med Minella. Det verkar lovande baserat på det jag såg.

Nu ska jag släppa det och ägna mig åt tentan. Idén är att jag ska försöka bli klar idag. Imorgon börjar sommarkurserna och då vill jag vara klar med den här. Jag får lov att erkänna att jag känner mig lite stressad inför sommaren. Det här med att jobba och läsa är inte roligt. Men jag kan inte göra annat, sommarkurserna ger mig ekonomi i början av sommaren och jobbet i slutet. Jag kan inte välja bort något utav det. Så jag får helt enkelt jobba på att släppa stressen och acceptera läget istället. Det är inte nödvändigtvis situationen som är stressande, utan snarare min reaktion på den.

Men men, nu blir det att skriva utredning!

Jag har precis kollat klart på finalen av Big Brother. Det är så sjukt hur det fungerar. Jag som inte ens skulle titta i år har suttit klistrad de senaste 80 avsnitten. Dessutom satt jag nu i slutet och kollade livesändningen på nätet och önskade att de ska visa från efterfesten för att jag vill se vad som händer med kärleksparet. Haha. så funkar det, de snärjer in en och sedan är man fast. Jag kom på mig själv i alla fall, stängde av och skickade en önskan om att Martin och Sara får det de vill och lämnade dem åt deras öde.

Nu ska jag lämna mig åt mitt öde, sängen är första anhalt.

Skymningsängeln har tillkommit i min länklista. Ett tips är att läsa den.

Hemma. Nu ska jag äta, bada och sedan titta på BB-finalen i lugn och ro. Jag älskar att vara hemma dagen efter jag har haft besök. Det är så fint att städa efter andra hemma tycker jag. Min egen skit är inte lika rolig. Kvällen igår var mys med grill och häng. Dagen var mysig men intensiv med älsklingarna. Kvällen blir lugn och skön för mig själv. Fint det.

Johanna 2 körde mig till stället som jag kanske ska jobba på i sommar. Jag ska dit på tisdag och eftersom att det ligger lite avsides så ville jag ha hjälp av henne och bilen lite innan. Så nu vet jag vart jag ska cykla. Himla fint såg det ut att vara.

Åh jag älskar mina brorsbarn så himla mycket. Världens mysigaste skitungar. Båda har utvecklat ett busigt flin som jag ser framför mig så fort jag tänker på dem. Jag ska försöka skriva klart tentan snabbt. Sen tänkte jag ta mig lite tid med dem var för sig innan jag börjar jobba. De är lättare att hantera var för sig ;P

Nu sitter jag i soffan med Amelia. Jag sov här inatt eftersom att barnens föräldrar båda började jobba tidigt. Amelia som kom in till mig i morse efter en mardröm tyckte att vi skulle vakna kl 7. Det tyckte inte jag som kom hem kl 01 i natt. Fy vad trött jag är nu. Jag bloggar på brorsans iPad och jag måste erkänna att det kittlar i vill-ta-tarmen. Tur att jag inte behöver agera på varje impuls.

Nu ska vi titta vidare på Pippi på de sju haven.

Usch nu gråter jag. Att läsa om barnfattigdom är smärtsamt. Jag har aldrig identifierat mig med det riktigt men faktum är att även jag har minnen från fattigdom. Jag minns att jag en gång följde med min pappa till kyrkan för att han skulle be diakonen om lite pengar. I jultid kunde man få det av dem. Pappa fick pengar och efter det gick vi till Joker (affären på malmaberg där pappa bodde) och handlade julmat för pengarna, jag minns att jag tyckte att det var bra att man inte fick köpa tobak (vi fick nog en rekvisition av något slag) för då skulle vi verkligen köpa mat. Jag minns också alla löften jag och min bror gav varandra som barn. Vi lovade dyrt och heligt att våra barn alltid skulle få ketchup och o´boy. För oss var det lyxvaror som vi inte alltid hade råd med. Idag är det inte en nödvändighet för mig, men då var det ett sånt tydligt bevis på att vi var fattiga. Jag minns också några gånger när jag hade ont i magen inför skolutflykter för att jag inte visste om vi hade råd att köpa matsäck. Ett av de starkaste minnena är en omdiskuterad guldtia som min mamma hade sparat för hon skulle använda till att sola solarium. Jag eller min bror stal den, och det bråkar vi fortfarande om ibland på skoj. När jag tänker på det med mer allvar inser jag att det också är ett bevis på våra obefintliga marginaler. Det är inte mina föräldrars fel, de gjorde så gott de kunde, i alla lägen. Men faktum är att vi fick uppleva barnfattigdom.

Från Barnfattigbloggen som nu finns med i min länklista. Ett brev från en tjej som idag är 24 år.

"En dag följde jag med pappa till socialen, vi hade ett möte som jag knappt ens minns något utav, jag minns bara att jag var hungrig eftersom brödet var slut på morgonen och att jag därför inte fått i mig någon frukost. Jag minns hur de fina damerna satt där och förklarade att de inte kunde skriva ut någon check till pappa för matpengar (varför minns jag ej).

Jag reste mig upp och sprang ut med tårar, en av damerna följde efter mig (jag hade haft möten med henne ensam tidigare). Jag förklarade hur situaionen var, då jag var i panik eftersom jag insåg att det var långt kvar till kyrkan skulle ha öppet igen.

Hon tog med mig till Ica och bad mig att fylla två korgar med mat, inte bara bröd, utan även smör och ost! Det jag minns bäst från den dagen var när vi stod i kön till kassan och hon slängde i ett paket med glass, "Gammeldags Vanilj" i varukorgen, min och pappas favorit. Då bröt jag ihop, rakt upp och ner vid kassan på Ica, av ren lycka. Och pappas min när jag kom hem med två fulla kassar med mat, och hur vi sen satt och drack kaffe och åt vaniljglassen medan vi spelade skitgubbe (kortspel), sitter fast på min hornhinna än idag, det var utan tvekan en utav mina lyckligaste stunder i livet."