Näst sista veckan på praktiken. Just nu mår jag sådär i rollen som praktikant. Det är jobbigt att inte ha egna arbetsuppgifter, att inte ha en självklar plats på arbetsplatsen. Idag har jag ingenting inbokat förrän efter lunch och mina handledare verkar inte vara på plats. Som en vuxen, ansvarsfull praktikant så borde jag höra med de andra handläggarna om de har något som jag kan vara med på. Men som en självömkande, ansvarslös, rädd Johanna så vill jag helst bara gömma mig.

Första dagen tillbaka på praktiken efter två veckors hemmastudier + jobb. Jag är helt slut i knoppen. Dagen idag bestod av två personlmöten så jag har suttit still hela dagen och observerat. Då blir jag mossig i pallet. Det är bara två veckor kvar nu och det känns som att de bara kommer att rinna iväg. Det känns skönt på ett sätt, det ska bli skönt att slippa rollen som praktikant som är himla påfrestande. Men samtidigt är jag ju precis där jag vill vara,. Målet med min utbildning är ju att jag vill jobba inom socialtjänsten så det är himla häftigt att befinna sig mitt i det.

Jaja. Nu ska jag vila lite innan jag ska ner på stan och möte.

Hej hopp igen.

Jag har varit på invägning idag. För eventuella nya läsare eller inhoppare så kan jag meddela att jag för två år sedan började ta tag i min övervikt. Jag gick ner cirkus 15 kg med hjälp av en distriktssköterska på min läkarmottagning. På grund av förändrade livsomständigheter så tappade vi kontakten. Jag slutade snusa och bestämde mig för att några kilon upp är okej, jag vet ju hur jag går ner igen. Riktigt så enkelt var det inte vet jag idag. Jag ångrar ingenting men kan kostatera att jag gått upp 16 kg på 1,5 år. Nu är det dags att ta tag i det igen. Ni kommer säkerligen att få läsa om det här.

Eftersom att det är viktigt för mig så vill jag klargöra att jag vill inte delta i någon vikthets. Om du är kvinna/tjej (för det är fortfarande kvinnors starkaste varumärke, utseendet) så vill jag med än gång säga att du (oavsett vikt) och jag duger precis som vi är. Och det menar jag helhjärtat. Jag har däremot en kraftig övervikt som utsätter min hälsa för fara. Därför behöver jag gå ner i vikt.
Så sköterskans mål är mer än 16 kg till i sommar. Nu och fram till sista tentan är det 22 veckor. 1 kg i veckan brukar vara ett bra mål, så 22 kg tills inlämning av tentan den 13 juni. Det kör vi på!

Den tymgsta perioden i en kurs är jag inne i just nu. Slutet. Som om inte det vore nog så har jag två kurser. Det röriga nu är att jag alltid är på väg in i nästa kurs. Både bra och dåligt. Det är bra för att jag är förberedd och har en uppfattning om hur nästa kurs ser ut, dåligt eftersom att det tar fokus från mina andra kurser. Hursom så börjar jag se ett slut nu. Praktiken har ju varit sjukt kul, det är inte det tuffa. Det är det teoretiska som hänger över. I början av veckan hade jagh en rapport att skriva, en tenta, två seminarieuppgifter och anteckningar till praktiken. Det gör vem som helst trött. Nu har jag rapporten nästan helt färdig, en halv tenta och anteckningarna kvar. Så nu börjatr jag se ett slut. Och jag längtar efter nästa kurs. Då ska jag bara ha den att koncentrera på. Och den verkar bli så himla himla rolig. Juridiken först (socialtjänstlagen och tvångslagar bland annat). Sen professionell ärendehandläggning. Vi ska lära oss att bli socialsekreterare alltså. Och det var ju skälet till att jag började plugga så det känns riktigt spännande! Snart så!

Det här med att välja sida.

Jag tänker ofta på mina egna livsval. Jag har ju blivit lite av en funderare på gamla dagar, om ni inte redan märkt det. En sak som återkommer är mitt val att (i alla fall än så länge) välja att inte bekänna mig till en specifik religion. Jag har en gudstro. Det är inte där det spricker. Däremot har jag ju en strävan efter att vi ska sluta dela in människor i olika kategorier. Jag tänkte på det när jag såg "På spåret" och de visade bilder från Singapore där staden är uppdelad i olika etniska kategorier. Arab street, china town osv. De sa också att det gjordes för att den engelska kolonialmakten skulle kunna hålla koll på befolkningen.

Lite så tror jag att det är. Vi har ett jäkla behov av att kategorisera och dela in i "vi" och "dem" med fruktansvärda konsekvenser. Jag vill med en gång säga att jag inte längre köper idén om att det är religion som skapar problem och krig i världen. Det är det människor som gör. Religion är bara en av alla konstruktioner vi använder för att distansiera oss från varandra. Det finns fantastiska kristna människor som verkligen delar idén om en enad värld. Det finns också kristna som är otroligt fördömande och använder religionen för att rättfärdiga sin egen intolerans förstås. Vi människor är såna.

I alla fall så kan jag tro på Gud utan att behöva en kyrka. Gemenskapen har jag redan i form av världens vackraste vänner. Eftersom att jag är medlem i kristna kyrkan (det är viktigt för mig att rösta i kyrkovalet) så har jag möjligheten att delta i det som jag gillar.

Jag tokanvänder min rätt att ta det jag vill ha och lämna det jag inte vill ha. Lyxigt va? Och allt detta utan att behöva ta ställning för eller emot det ena eller det andra. Påminner mig lite om en gammal dänga av John Lennon - Imagine.

Jag sitter och läser och började fundera på det faktum att en självmordsbombare försökte döda tusentals människor i Stockholm innan jul. Som jag skrev då så orkade jag inte ta in det då. Nu orkar jag. Och jag blir arg. Så jävla arg. Stockholms central var hans mål. Tågstationen där du och jag har varit hur många gånger som helst. Fikat på caféerna och handlat på pocketshop. Där skulle han spränga sig. Han ville döda dig och mig.

Jag funderar på vad det är som gör att en man vill spänga sig. I Stockholm. I Sverige. I alliansfria Sverige. I Sverige som inte krigar.

Sanningen är att Sverige är inte så himla trevligt längre. Sverige är inte tolerans, öppenhjärtlighet och välkomnande. Sverige är inte ett antirasistiskt land.
Världen har utsett sin syndabock. Och Sverige hänger med.
Jag inte att det är så enkelt som en fråga om svenska trupper i Afghanistan. Eller ens om puckon som Lars Wilks. Jag tror att det är en fråga om attityd. Att 5,7 % av svenskarna röstade på SD i riksdagsvalet är inte en slump. Att Lars Wilks väljer att kränka en stor grupp troende muslimer i Sverige, och att några tidningar följde hans exempel är inte heller en slump.

Det är en del i en rasistisk struktur som vi har sett förut. Det som skrämmer mig är att vi inte ser att vi också bär ett ansvar. Det är förstås inte vårt fel att en extremist vill spränga sig och döda tusentals oskyldiga människor. Men det är vårt ansvar att fundera över hur vi tänker, pratar och agerar.

Hur tänker du? Har du på något sätt bidragit till en ökad islamofobi? Jag har det. Jag är inte befriad. Jag är däremot medveten och vågar erkänna att jag också lider av rasistiska föreställningar. För att göra det enkelt: om jag blir rädd för en man med muslimskt utseende (hur det nu ser ut) på ett flyg. Så är det inte mannen som är ett problem. Det är jag och mina rasistiska föreställningar.

Jag tror att en ökad islamistisk extremism beror på en ökad känsla av utanförskap. Och jag tror inte att man möter den bäst genom att kränka troende muslimer genom att måla deras profet när man vet att det betraktas som haram. Jag tror inte heller att man möter den bäst genom att varna för att muslimer är farliga, eller som SD utmåla en viss religiös grupp som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. Jag tror att man möter den med öppenhet och tolerans. Kärlek och medmänsklighet. Genom att säga till islamistiska extremister och Sverigedemokrater att här har ni inget att hämta.

Jag brukar alltid skriva en nyårskrönika på bloggen. I år har jag inte stillat mig tillräckligt. Jag jobbade hela nyårshelgen och har inte haft ro helt enkelt. Vi får se om den kommer längre fram eller inte.

Efter att ha arbetat 26 timmars helg så var idag första sovmorgonen. Istället för att göra det jag helst hade velat - ligga kvar hela dagen i sängen - så hoppade jag upp och städade hela min stökiga lya. Nu är det rent och fint och jag ska i väg till jobbet igen kl. 16.

Sen har jag en hel vecka för plugg. Jag mår inge vidare känslomässigt så planen är också att ta hand om mig. Ringa min sponsor, gå på möten och återupta stegarbetet. Det känns fint.