Det här med att välja sida.

Jag tänker ofta på mina egna livsval. Jag har ju blivit lite av en funderare på gamla dagar, om ni inte redan märkt det. En sak som återkommer är mitt val att (i alla fall än så länge) välja att inte bekänna mig till en specifik religion. Jag har en gudstro. Det är inte där det spricker. Däremot har jag ju en strävan efter att vi ska sluta dela in människor i olika kategorier. Jag tänkte på det när jag såg "På spåret" och de visade bilder från Singapore där staden är uppdelad i olika etniska kategorier. Arab street, china town osv. De sa också att det gjordes för att den engelska kolonialmakten skulle kunna hålla koll på befolkningen.

Lite så tror jag att det är. Vi har ett jäkla behov av att kategorisera och dela in i "vi" och "dem" med fruktansvärda konsekvenser. Jag vill med en gång säga att jag inte längre köper idén om att det är religion som skapar problem och krig i världen. Det är det människor som gör. Religion är bara en av alla konstruktioner vi använder för att distansiera oss från varandra. Det finns fantastiska kristna människor som verkligen delar idén om en enad värld. Det finns också kristna som är otroligt fördömande och använder religionen för att rättfärdiga sin egen intolerans förstås. Vi människor är såna.

I alla fall så kan jag tro på Gud utan att behöva en kyrka. Gemenskapen har jag redan i form av världens vackraste vänner. Eftersom att jag är medlem i kristna kyrkan (det är viktigt för mig att rösta i kyrkovalet) så har jag möjligheten att delta i det som jag gillar.

Jag tokanvänder min rätt att ta det jag vill ha och lämna det jag inte vill ha. Lyxigt va? Och allt detta utan att behöva ta ställning för eller emot det ena eller det andra. Påminner mig lite om en gammal dänga av John Lennon - Imagine.

Jag sitter och läser och började fundera på det faktum att en självmordsbombare försökte döda tusentals människor i Stockholm innan jul. Som jag skrev då så orkade jag inte ta in det då. Nu orkar jag. Och jag blir arg. Så jävla arg. Stockholms central var hans mål. Tågstationen där du och jag har varit hur många gånger som helst. Fikat på caféerna och handlat på pocketshop. Där skulle han spränga sig. Han ville döda dig och mig.

Jag funderar på vad det är som gör att en man vill spänga sig. I Stockholm. I Sverige. I alliansfria Sverige. I Sverige som inte krigar.

Sanningen är att Sverige är inte så himla trevligt längre. Sverige är inte tolerans, öppenhjärtlighet och välkomnande. Sverige är inte ett antirasistiskt land.
Världen har utsett sin syndabock. Och Sverige hänger med.
Jag inte att det är så enkelt som en fråga om svenska trupper i Afghanistan. Eller ens om puckon som Lars Wilks. Jag tror att det är en fråga om attityd. Att 5,7 % av svenskarna röstade på SD i riksdagsvalet är inte en slump. Att Lars Wilks väljer att kränka en stor grupp troende muslimer i Sverige, och att några tidningar följde hans exempel är inte heller en slump.

Det är en del i en rasistisk struktur som vi har sett förut. Det som skrämmer mig är att vi inte ser att vi också bär ett ansvar. Det är förstås inte vårt fel att en extremist vill spränga sig och döda tusentals oskyldiga människor. Men det är vårt ansvar att fundera över hur vi tänker, pratar och agerar.

Hur tänker du? Har du på något sätt bidragit till en ökad islamofobi? Jag har det. Jag är inte befriad. Jag är däremot medveten och vågar erkänna att jag också lider av rasistiska föreställningar. För att göra det enkelt: om jag blir rädd för en man med muslimskt utseende (hur det nu ser ut) på ett flyg. Så är det inte mannen som är ett problem. Det är jag och mina rasistiska föreställningar.

Jag tror att en ökad islamistisk extremism beror på en ökad känsla av utanförskap. Och jag tror inte att man möter den bäst genom att kränka troende muslimer genom att måla deras profet när man vet att det betraktas som haram. Jag tror inte heller att man möter den bäst genom att varna för att muslimer är farliga, eller som SD utmåla en viss religiös grupp som våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. Jag tror att man möter den med öppenhet och tolerans. Kärlek och medmänsklighet. Genom att säga till islamistiska extremister och Sverigedemokrater att här har ni inget att hämta.

Jag brukar alltid skriva en nyårskrönika på bloggen. I år har jag inte stillat mig tillräckligt. Jag jobbade hela nyårshelgen och har inte haft ro helt enkelt. Vi får se om den kommer längre fram eller inte.

Efter att ha arbetat 26 timmars helg så var idag första sovmorgonen. Istället för att göra det jag helst hade velat - ligga kvar hela dagen i sängen - så hoppade jag upp och städade hela min stökiga lya. Nu är det rent och fint och jag ska i väg till jobbet igen kl. 16.

Sen har jag en hel vecka för plugg. Jag mår inge vidare känslomässigt så planen är också att ta hand om mig. Ringa min sponsor, gå på möten och återupta stegarbetet. Det känns fint.

Det snurrar av tankar efter gårdagens nyhet om att kommunstyrelsen i Västerås haft avtackningsmiddag på Tidö slott för 1300 kr/deltagare. Jag ska försöka att strukturera upp mina tankar.

Min magkänsla skriker nej nej nej när jag får höra hur våra folkvalda politiker väljer att helt obetänksamt festa loss på skattebetalarnas pengar. Det finns flera viktiga aspekter också förutom de rent ekonomiska. Generellt är jag rädd för att vi börjar få en politisk yrkeskår som tappar kontakten med kärnan i sina värderingar. Och det värsta av allt, glappet mellan väljarna och politikerna växer, och våra politiker skyller gärna det på media eller allra värst, på väljarna.

I höstas så kunde jag läsa på flera vänners statusuppdateringar om festen på Stockholms slott som kungafamiljen höll för riksdagens ledamöter. Jag hade tagit stöd i mina värderingar och tackat nej till en sådan tillställning om jag hade varit folkvald. Jag respekterar andras individuella val, det vill jag säga. Men det ger en knasig magkänsla hos mig att se att så många verkar tycka att det är helt oproblematiskt.

Vidare har vi kunnat läsa i lokaltidningen om de avgående riksdagsledamöternas inkomstgaranti. De får 80 % av underlaget (arvoden och vissa tillägg) första året sen minskar det beroende på tjänstgöringstid.

Jag tycker att det är okej att våra beslutsfattare tjänar bra. Jag har inga direkta synpunkter på arvodernas storlek. Om det stannade där. Men i riksdagen har man tillägsarvoden för typ allt (utöver grundarvodet på 56 000/mån).

Även de i kommunstyrelsen som är heltidsarvoderade tjänar bra!

Som enskilda händelser är det inte så allvarligt. Men när man lägger ihop privilegierna som våra politiker har så är det ett problem. Hur kan man förvänta sig att väljarna ska känna förtroende för några som lever i en värld så långt bort från majoriteten av väljarna?

Västerås stads socialsekreterare som utför en del av det viktiga arbete som kommunpolitikerna beslutar om, och som har en ingångslön på 21 500 kr åt sin julmiddag på kontoret med caterad mat och med egen medtagen dryck. Kan det kosta max 100 kr/person?

Det gäller att ärligt rannsaka sig själv, lyssna på sin magkänska.. Kan jag ärligt försvara det här inför en underbetald sjuksköterska som sliter häcken av sig på grund av underbemanning?
Då blir mitt svar nej.

Jag blev påmind på facebook av en vän som förlorat sin dotter. På lördag är det sju år sedan jag sist träffade min pappa. Det som slog mig nu var hur jäkla konstigt det är. I mars är det sju år sedan han dog. När det hände så trodde jag inte att jag skulle kunna leva vidare. Det gjorde så obeskrivligt jävla ont. Jag förstod inte hur det någonsin skulle kunna ljusna igen. Att världen rullade på kändes som ett skämt.
Idag känner jag sorgen och smärtan, men det är inte alls samma svarta avgrund. På något mysteriskt jäkla sätt så går det att leva vidare.
Sorg går inte att jämföra. Det är helt individuellt hur man reagerar. Men att det finns hopp, det går att dela.

Sitter vid en dator på socialkontor vuxen och har en förmiddag att "jobba" innan jag har julledigt i två dagar. De dagarna spenderas hemma hos mamma med iofs en del plugg. Sen ska jag tillbaka till Västerås på fredag för att jobba hela julhelgen.

Önskar er som snubblat in här en härlig julvecka!

Ibland är det som om mina känslor inte alls följer livet i övrigt. Som just nu. Jag har det hur roligt som helst på praktiken, gör det jag tycker är allra allra roligast, skrattar tillsammans med arbetskamrater vid lunchbordet. Och så fort jag känner efter så känner jag en stor stor sorg i bröstet. Jag har accepterat mer eller mindre att den finns där. Just nu verkar det mest vara mindre.

Och det är liksom som om det är värsta katastrofen att vara lite ledsen. Som om jag gör vad som helst bara folk inte ser att jag är ledsen. Speciellt här, de som jag inte känner. Det är nog så det är. Att jag inte vågar slappna av i mig själv. Då är det klart att det känns tyngre.

Hm. Spännande.