From Palestine with love

Jag har redan sa mycket att beratta. Sa manga intryck och kanslor. Jag alskar att bloggen finns. Inte bara for att jag kan kommunicera med er, utan for att jag far sortera, fundera och formulera. Och nu behovs det.

Palestina ar fantastiskt. Otroligt vackert med berg, oken och stenhus. Manniskorna ar otroligt varma och fina. Aven om min existens generar manga eftersom att de inte vagar prova sin knappa engelska. Maten ar gudomlig och gemenskapen en forebild!

Men det finns ocksa en annan sida. Det ar ett land i ockupation. Ett folk utan frihet. Utan ett eget land. Det finns hela tiden pamminelser. Apacehelikoptrar, attackflygplan och nyheter om sjalvmordsbombare eller israeliska armen. Pa gatan saljs halsband med bilder av martyrerna, sjalvmordsbombarna och deras ansikten finns overallt pa stan. Det ar svarsmalt.

Jag planerar att aka ivag pa en egen resa nasta vecka. Jag vill se Tel Aviv och Jerusalem. Jag vill bada i doda havet och be i en kyrka i Jerusalem. Sa lange njuter jag av en gastfrihet jag nog inte har upplevt tidigare.

Puss pa er!

Nu är det dags. Väskorna är packade och jag väntar på min skjuts till arlanda.

I går kom flygrädslan över mig så kraftigt att jag inte kände mig säker på om jag vågade åka. Idag är jag rädd, men inte så att den tar över helt. Jag ber mina böner och sen är det bara att hoppas på att det bär. Mer än så kan jag inte göra. Men jag ber inte för att planet inte ska störta, jag ber om att jag ska slippa vara rädd. Det är mer inom min kontroll.

Annars ser jag fram emot en häftig upplevelse. Jag hoppas på att få äta mycket arabisk mat och krossa några fördomar. Det blir min första resa till ett land under ockupation. Det ska bli spännande.

So long vackra vänner!

Är i kärlek. Vilken gåva.

Jag sitter i mörkret framför datorn och tänker på mina vänner och känner en sån enorm tacksamhet. Jag har alltid varit social och haft lätt för att träffa folk. Men i nykterheten har jag fått upptäcka något annat. Vänskap. På riktigt. Och det är kanske det finaste jag känt.

Det började med tjejerna som gått före mig i programmet. Jag hade en sån tur att det fanns vackra brudar i min ålder i gruppen. I nykterheten så har mina vänner bara blivit fler och idag är ni så många att jag spenderar en del tid med att önska att jag fick träffa er oftare. Vilken otrolig gåva!

Kom på att det var länge sedan jag dansade. Sorgen får finnas där, men den får inte överskugga sånt som är bra. Som att dansa.

Jag städar, lyssnar på musik, plockar och väntar på besök av Camilla och Petra. Vi ska nog spela buzz. Helt ologiskt med tanke på vädret. Men men.

Älskade älskade Hanna ska flytta. Jag funderade om jag skulle skriva det här eller inte. För att det är personligt (mellan två människor). Men bloggen är ju mitt forum för mina känslor så jag tänker skriva. Och Hanna vet. Jag har gråtit flera gånger med henne, så hon vet. Att jag kommer att sakna henne. Att jag redan gör det lite grann. Och att jag älskar henne.

Det är så mycket som kommer. Hanna är en av de första som jag fick träna på att släppa in i början av nykterheten. Jag kunde inte ha relationer. Inte nära.

Ett av mina största minnen är när jag fyllde 24 år. Jag hade varit nykter i 5 månader och ville bjuda hem mina nya vänner men jag vågade inte. Jag ringde min bästis som är den som jag oftast ringer. Hon stöttade mig igenom hela processen och när det var dags så tog hon med sig Hanna och kom upp till Fagersta. De hjälpte mig att handla, göra bål, städa tror jag och allt annat som behövde göras. Medans jag var ett nervöst vrak för att jag hade så svårt att bjuda hem folk.

Utan dom hade den festen inte blivit av. Under de tre åren som har gått så har Hanna blivit en av de viktigaste. En av de bästa.

Att ringa Hanna när jag är ledsen, att erkänna när jag tänker konstiga, knäppa tankar, att vara mig själv med Hanna.... Det är så lätt. Och så är det inte med alla.

Jag kommer att sakna dig! Du är så himla värd den här resan och jag är så glad för din skull. Jag bara älskar dig, och jag älskar att ha dig nära.

Påven Johanna

En av mina favoritböcker sedan länge. Jag har läst den några gånger och jag blir lika berörd varje gång. Den handlar om en liten tjej som föds in i en prästfamilj på 800-talet. Hennes bröder utbildas men Johanna -som inget hellre vill än att studera- får inte, för att hennes pappa tycker att det är en synd att utbilda kvinnor. Johanna ger sig i alla fall inte och efter att hennes bror mördas antar hon hans identitet som Johannes. Hon kommer längre i kyrkans värld än många män.

Det som berör mig är Johannas starka längtan efter kunskap, hennes glöd och passion. Och hennes mod. Att våga stå emot och göra det som känns rätt. Hon är övertygad om att Guds vilja med henne är det som känns rätt, även när alla andra säger att hon är en syndare.

Nu har jag precis sett filmen. Och den var lika fantastisk som boken.

Jag är starkt berörd.