Är i kärlek. Vilken gåva.

Jag sitter i mörkret framför datorn och tänker på mina vänner och känner en sån enorm tacksamhet. Jag har alltid varit social och haft lätt för att träffa folk. Men i nykterheten har jag fått upptäcka något annat. Vänskap. På riktigt. Och det är kanske det finaste jag känt.

Det började med tjejerna som gått före mig i programmet. Jag hade en sån tur att det fanns vackra brudar i min ålder i gruppen. I nykterheten så har mina vänner bara blivit fler och idag är ni så många att jag spenderar en del tid med att önska att jag fick träffa er oftare. Vilken otrolig gåva!

Kom på att det var länge sedan jag dansade. Sorgen får finnas där, men den får inte överskugga sånt som är bra. Som att dansa.

Jag städar, lyssnar på musik, plockar och väntar på besök av Camilla och Petra. Vi ska nog spela buzz. Helt ologiskt med tanke på vädret. Men men.

Älskade älskade Hanna ska flytta. Jag funderade om jag skulle skriva det här eller inte. För att det är personligt (mellan två människor). Men bloggen är ju mitt forum för mina känslor så jag tänker skriva. Och Hanna vet. Jag har gråtit flera gånger med henne, så hon vet. Att jag kommer att sakna henne. Att jag redan gör det lite grann. Och att jag älskar henne.

Det är så mycket som kommer. Hanna är en av de första som jag fick träna på att släppa in i början av nykterheten. Jag kunde inte ha relationer. Inte nära.

Ett av mina största minnen är när jag fyllde 24 år. Jag hade varit nykter i 5 månader och ville bjuda hem mina nya vänner men jag vågade inte. Jag ringde min bästis som är den som jag oftast ringer. Hon stöttade mig igenom hela processen och när det var dags så tog hon med sig Hanna och kom upp till Fagersta. De hjälpte mig att handla, göra bål, städa tror jag och allt annat som behövde göras. Medans jag var ett nervöst vrak för att jag hade så svårt att bjuda hem folk.

Utan dom hade den festen inte blivit av. Under de tre åren som har gått så har Hanna blivit en av de viktigaste. En av de bästa.

Att ringa Hanna när jag är ledsen, att erkänna när jag tänker konstiga, knäppa tankar, att vara mig själv med Hanna.... Det är så lätt. Och så är det inte med alla.

Jag kommer att sakna dig! Du är så himla värd den här resan och jag är så glad för din skull. Jag bara älskar dig, och jag älskar att ha dig nära.

Påven Johanna

En av mina favoritböcker sedan länge. Jag har läst den några gånger och jag blir lika berörd varje gång. Den handlar om en liten tjej som föds in i en prästfamilj på 800-talet. Hennes bröder utbildas men Johanna -som inget hellre vill än att studera- får inte, för att hennes pappa tycker att det är en synd att utbilda kvinnor. Johanna ger sig i alla fall inte och efter att hennes bror mördas antar hon hans identitet som Johannes. Hon kommer längre i kyrkans värld än många män.

Det som berör mig är Johannas starka längtan efter kunskap, hennes glöd och passion. Och hennes mod. Att våga stå emot och göra det som känns rätt. Hon är övertygad om att Guds vilja med henne är det som känns rätt, även när alla andra säger att hon är en syndare.

Nu har jag precis sett filmen. Och den var lika fantastisk som boken.

Jag är starkt berörd.

Sitter hemma i soffan och längtar till resan. Om 24 dagar åker vi.

Hur jag kommer att reagera på att spendera två och en halv vecka i ett 40 gradigt Palestina mitt i Ramadan blir spännande.

Hur jag kommer att känna inför de Israeliska gränsvakterna är en annan intressant fundering. Jag har i alla fall lovat mig att hålla mig i skinnet. Jag är inte där som aktivist och har inga planer på att bete mig som en.

Jag tänker i alla fall blogga så mycket jag kan. För att ni ska få en god inblick i vad vi gör när vi gör det!

Mina hälar värker. Jag känner mig stel i ryggen och som gele i benen. Jag har jobbat tio timmar två dagar i rad.

Just nu går det både skabb och magsjuka på jobbet. Jag tänker att jag måste skydda mig så att jag slipper bli sjuk.. Har inte råd med ytterliggare en karensdag. Precis då kommer jag på att bara handskar skyddar mot skabb. Just det, våra handskar suger. Bäst att jag kollar dem under vatten innan så att jag vet att det inte är hål. Sparbeting. Sånt kan man spara på, handskar till personalen, tvättlappar och blöjor till de äldre.

En dam har två sår i stjärten, jag har precis tvättat rent från bajs. Hon ligger i sängen och för att jag ska vara säker på att det blir rätt så drar jag nästan in hela näsan i stjärten på henne. Handskar skiter jag i, det blir bara klumpigare, de är ju fel storlek, jag hoppas att jag fick rent ordentligt innan.

Tre gånger i kväll har jag fått säga: Jag har inte riktigt tid med det (dig) just nu. Du får gärna sitta och vänta så kommer jag och pratar med dig när jag får tid.

Chefen ringer: många är sjuka, vi gör vårt bästa men fömodligen så får ni gå en kort på kvällarna. Tyvärr!

En anhörig kommer och fråga om jag kan få hjälp att följa med min man ut? Jag orkar ju inte ta emot honom själv om han ramlar. Jag svarar: Tyvärr inte ikväll. Om du ringer innan så kanske du kan komma ut en dag mellan kl. 16.15-16.30. Då brukar vi vara två och ha en lucka?!

Hemma funderar jag. Jag gör det här för 98 kr/tim. Företaget jag arbetar på har en stor sparad förmögenhet utomlands. Vem sa att det inte finns klasskillnader?