45 poäng + en tenta. Som om jag får som jag vill snart förvandlas till 60 poäng socialt arbete. Ett år alltså. Det är för stort för att greppa.

Jag satt och tittade igenom mina bilder på facebook och togs igenom hela året. Genom skratt, glädje, tårar, förälskelse, nya vänner, ny kunskap, djupare insikter, breddad förståelse, djupare analyser, och massor massor mer.

Jag älskar verkligen mitt liv. Mina vänner, min familj, min utbildning, min gemenskap, mitt engagemang, min sorg. Just idag är det helt fantastiskt att vara jag!

Jag har världens bästa klasskompisar. Och jag är så himla lyckligt lottad som har bästa bästa Hanin som låter mig våldgästa en hel vecka och skriva tenta!

Trots det så längtar jag hem lite. En vän ringde och jag kom ner i känslan direkt. Det har varit så himla mycket den senaste tiden att jag har inte haft tid för alla viktiga människor i mitt liv. I fredags missade jag ett kalas som jag hade velat vara på. Det är okej. Jag gilalr mitt liv och tycker att det är sjukt kul att skriva tenta. Men jag skulle ljuga om jag sa att det andra inte fanns där. För det gör det.

Det blir i alla fall dop för lilla Lovis nästa helg. Det ska bli mys!

Tenta tenta tenta

Så ser mitt liv ut just nu. Jag bor hos Hanin och här sitter flera klasskamrater hela dagarna och skriver tenta. Vi får inte samarbeta i skrivprocessen så det gör vi inte. Men vi får diskutera och resonera och hjälpa varandra med tips om vart i litteraturen vi kan hitta bra saker. Så det gör vi.

Jag mår så där. Har en klump i bröstet som inte vill ge med sig ännu. Det är okej. Jag gör det jag behöver.

Och så längtar jag hem. Hem till mina andra vänner.

Lästips. Två vänner bloggar om fotbolls-VM 2010. Klart läsvärt!

http://campet79.bloggsida.se/

Dagarna rinner iväg. Det är mycket nu. I princip fullspäckat faktiskt. Jag tycker att jag borde må sämre än jag gör. Men jag känner jag mig faktiskt lycklig i kaoset.

Det är great. Jag har fått ett sommarschema och om två veckor behöver jag inte åka till e-tuna längre.

Och för övrigt önskar jag ibland att jag var Gud. För ibland vill jag styra hans plan med mig. Eftersom att jag inte är det så får jag säga: Inshallah. Och hoppas.

Och C.

Du är viktig, värdefull och fantastisk. Jag älskar dig och jag älskar att jag får ha dig i mitt liv. Tack för att du finns!

En brorsdotter på akuten efter hjärnskakning, jag har spenderat ett dygn hemifrån. En bästis som tar tid, jag har inte smält det. Att skriva om det är en början.
Imorgon händer något fint och jag vill egentligen förebereda inför det. Städa, duscha, komma ner i varv. Men att spendera en stund framför datorn hjälper mig ner i känslan. Speciellt när jag spenderar den tiden skrivandes på bloggen. För det är mitt verktyg. Ett av dem.

Jag missade seminarium idag, har ingen aning om hur det var, vet inte om jag behöver komplettera. Jag har inte orkat ta in. Inte ännu.

Känslan när jag fick höra om vad som hänt Amelia är oslagbar. Tankarna som jag hann tänka men inte vill uttala. Insikten om att det inte är en självklarhet att hon finns i mitt liv. Kärleken jag kände. Jag är så glad att hon mår bra igen. Och när svägerskan kommit med William som jag hade medans de var på sjukhuset, så kramade jag honom hårt och länge och luktade på hans hals. Jag älskar de två barnen så otroligt mycket. Och jag är så tacksam för att jag får ha dem i mitt liv!