Ni som inte läser mina kommentarer. Här får ni se vad världens roligaste bästis skrev under mitt förra inlägg: "Hoppas du ursäktar att jag skickar meddelande via din blogg, bästis =o).
Till Amé: Mycket ledsen att du också tagit bort din blogg där du tänkt visa upp din konst (som jag uppskattar mkt). Nåväl, tiden läker alla sår.. hahaha./C."

Hej då Amé

Amelié har slutat blogga. Lisa gjorde det förut.

Ni är saknade.

Don´t worry jag ska ingenstans.

Känner mig lätt disorienterad. Har jobbat delad tur. Dagen har varit hur bra som helst. Kvällen flöt på otroligt bra. Nu sitter jag i soffan och vet inte alls vad jag ska ta mig till. Ha konstigt hur det blir. Jag mår fint i alla fall, och det är ju inte alla förunnat jämt, så det är great. Har fått en sällskapare till och från jobbet också. Det visade sig att Linnea bor nära mig. Och vi jobbar samma tur imorgon också. Kul det.

Jag tror att det blir ett kort tv-program och sen sängen. Den sköna, mjuka härliga sängen!

Jag har slagits med komplex av olika slag hela mitt liv. Jag har aldrig varit nöjd och tillfreds med mitt utseende. Jag vet inte om någon under 30 kan vara det. Kanske inte över 30 heller när jag tänker efter. I alla fall så har jag fått träna på att duga på olika sätt. Bland annat i omklädningsrummet på badhuset. Ett av de värsta ställena på jorden. I alla fall om du frågade mig för tre år sen. Då gick jag inte ens dit. Nu har jag övat och det börjar bli bättre. Jag har till och med kommit så långt att jag duschar naken (!!) men att gå omkring helt avslappnat och låta tuttarna och magen flänga fritt och stoltsera med en naken rumpa, dit har jag inte kommit än. Anyway så hade jag en mental kamp med mig själv idag, hur ska jag ta mig ut ur bastun och till duschen utan att visa rumpan för folk? Hur ska jag vända mig från det att jag tar av mig handduken tills jag är i duschen? Åh nej, nu är det ännu mer folk där ute.

Till slut blev jag arg. Och bestämde mig för att skita i det. Så jag gick ut, tog av mig handduken med rumpan vänd åt det håll där det satt folk. Hör och häpna. Ingen tittade på min rumpa! De var inte ett dugg intresserade.

Hursom så vann jag kampen och var nöjd när jag hade duschat klart och kunde vira in mig i handduken och gå och byta om. När jag kom ut i omklädningsrummet så hade jag fått två skåpgrannar i 10-års åldern. De pratade om en kille som sagt att han inte var ihop med minsann hade angivit "har ett förhållande med" på facebook, och lite annat innan den ena säger: Jag vill helst gå ut i den här tröjan. (Tröjan var en tunika som täckte hela henne). Den andra säger: jag vet, jag hatar mitt... sen hörde jag inte vilken kroppsdel hon hatade. De böt om bakom varsin handduk och visade inte en millimeter mer av kroppen än nödvändigt.

Känslan av seger för mig var som bortblåst. I stället blev jag ledsen. Vad är det för samhälle vi skapar? För det är vårt fel att de här två barnen (!) inte känner att de är vackra och duger precis som de är. Jag fick en smärtsam påminnelse om skolåldern och är glad och nöjd över att ha överlevt. Men till vilket pris? Jag är 27 och kan inte känna att jag duger. Hur ska en 10-åring då kunna göra det?

Nya verktyg. Jag känner mig trött, låg och seg. En heldag i skolan gör det med mig. Jag har ju dessutom haft det ganska intensivt omkring mig en period. Jag ska träna om två timmar och tänker stänga av mobilen, njuta av tystnaden och städa hemmet till dess. Det ger energi och frid. Tystnad och kärlek åt mig själv.

Känner mig nästan hög. I alla fall otroligt nöjd efter en bra dag/kväll på jobbet. Känslan när alla ligger, mätta, ombytta och medicinerade. Det är städat och snyggt i köket, diskmaskinen är typ tom och sopporna är tömda. Den känslan är så jäkla nice. Jag vet att jag har gjort mitt allra bästa för de äldre och för att de arbetskamrater som tar över ska få det lättjobbat. Då är det nästan som att jag glömmer att jag gör allt det för 90 kr/tim. Nästan.

"I found mayonnaise bottles and poked holes on top
To capture tinkerbell
They were just fireflies to the untrained eye
But i could always tell"

Jag har tänkt ett tag att jag ska sätta mig ner och formulera mina tankar kring integration och rasism i en text. Nu blev det aktuellt igen efter en 16-årig flickas död i Västerås. Hon blev troligtvis mördad av en 16-årig kille med ursprung från Irak. Jag skiter fullständigt i killens ursprung. Men det gör tydligen inte alla. En arbetskamrat skulle beskriva händelsen och sa: han är arab. Som om det vore en viktig information. På facebook finns en grupp som heter "Vi som vill utvisa Irakiern som stenade "namnet och efternamnet" till döds".

Och jag har så mycket att säga. Men jag kan inte få ner allt här och nu. Men om vi börjar med rasismen. För integration och rasism är två olika frågor, men de har kommit att sammanflätas mycket.

Rasism handlar ju egentligen om att särskilja människor på grund av ras, att säga att den ena rasen är bättre än den andra. Därför har jag inte velat kalla exempelvis Sverigedemokraterna för rasister tidigare, för de pratar inte om ras. Men faktum är att särskilja människor på grund av religion eller etnicitet, är samma sak. Det är bara en modernare form av rasism. Så jag tänker kalla det för rasism i framtiden.

Rasisterna har ett tydligt mål att lyfta fram "etnicitet" (jag tror inte på etnicitet egentligen, men jag använder det i den här texten för tydligheten) när man beskriver våldsbrott och annat för att misstänkliggöra och peka ut grupper som våldsamma och kriminella. Om man ser på namnet på facebookgruppen så är det väldigt tydligt. Man använder begreppet irakier men som om inte det vore nog så skriver man också stenade till döds, och egentligen så tror man (förundersökningen pågår) att han knuffade henne mot en sten. Där vill man återigen få associationen till att landa på muslimska länder i mellanöstern för att peka ut vissa grupper.

Det är absolut självklart att araber, eller muslimer eller andra grupper inte föds med en gen som gör att de lättare tar till våld. Det är heller inte en kulturellt accepterad företeelse att mörda 16-åriga tjejer. Men det finns krafter som tjänar på att måla upp en bild av den farliga mannen från mellanöstern. Nämligen de krafter som inte vill att Sverige ska ta in några personer från mellanöstern. Det är ren och skär rasism.

Jag tror att förklaringen bakom de våldsbrott som man lyfter fram är en helt annan. I det här fallet fanns en artikel i Aftonbladet häromdagen där det stod om killens relation till sin far och hur han inte varit sig själv efter en resa till Irak där han träffade och blev avvisad av fadern.

Jag kommer ihåg en undersökning som jag fick presenterad för mig under en föreläsning där det visade sig att 99 % (tror jag) av de killarna som hade råkat illa ut i den undersökningen hade en frånvarande pappa.

Det är förstås inte enda förklaringen och det stämmer inte i alla fall men jag tror att vi behöver problematisera mer än att nöja oss med etnicitet.

Okej. Det blev inget om integrationen. Det tar vi en annan dag.