Etnicitet

I skolan har vi fått några föreläsningar gällande etnicitet. Vi har tittat på sociala problem (missbruk i mitt fall) utifrån ett etnicitetsperspektiv. Vi hade en föreläsning som jag vill dela med mig av till världen. Er alltså. Det var Mehrdad Darvishpour som föreläste och han hävdar att etnicitet är en social konstruktion. Etnicitet finns alltså inte. Han hävdar att precis som genus (det sociala könet) så är etnicitet en konstruktion för att skapa en maktrelation mellan två grupper.

Den här föreläsningen satte sig hos många i klassen och tankarna snurrade på högvarv. Visst är det väl så? Det är inte så att vi människor har olika egenskaper baserat på vart i världen vi föds. Det stämmer inte att irakier är på ett sätt och danskar på ett annat. Däremot är det så att gruppen svenskar tjänar på att måla ut gruppen irakier som något främmande, konstigt och annorlunda. Precis som gruppen män tjänar på sin maktrelation till gruppen kvinnor.

Stackars blogg

Jag känner ett ansvar, någonstans får jag faktiskt lov att ta ansvar för den här stackars bloggen som lämnas alldeles ensam i allt för långa perioder.

Jag skriver en del i skolan, pratar av mig med mina vänner och känner i perioder inget direkt behov av att blogga. För bloggen är bara till för mig tydligen, för att jag ska få ur mig det som jag bär på. Eller för att jag ska få lite bekräftelse. Det spelar ingen roll varför egentligen...

Nu är det helg och jag har långhelg, ledig fredag-måndag. Det är helt lovely. Jag har mycket läsning och en del att skriva, men det gör inget när jag slipper åka till e-tuna för att göra det!

Vi har kommit igång ordentligt nu med grupparbetet, vi blev indelade i grupper direkt men har inte fått några riktiga uppgifter. Men nu har vi det, vi håller på att skriva ett pm om olika perspektiv på sociala problem i allmänheten och missbruk i synnerhet. För det är vi, missbruksgruppen.

Det är helt fantastiskt roligt att vara socionomstudent, och jag känner verkligen att jag har hamnat rätt! Jag har en bra klass, otroligt inspirerande lärare och bra föreläsningar!

Anna!

Om det inte varit för statusuppdateringar på facebook så hade jag nog missat att det är den 11 september idag och därmed att det sex år sedan Anna Lindh avled idag. Den 11 september har blivit det för mig, Anna Lindhs dödsdag. Jag tänker förstås även på dödsoffren i USA, men sorgen över Annas död är fortfarande tung.
Jag kom att tänka på hur hela den dagen (eller dagen innan och natten) såg ut för min del. Jag jobbade med eurovalrörelsen, jag hade varit på ett skolbesök när vi hörde på radion att Anna blivit knivskuren i armen. Vi tog ganska lätt på det då.. konstigt när jag tänker efter. På eftermiddagen och kvällen började vi förstå att det var allvarligare än vi först trott och vi började bli riktigt oroliga. En vän sov hos mig, vi var båda oroliga och ledsna och ville följa rapporteringen tillsammans. Vi sov i korta skift den natten. På morgonen kom beskedet och vi brast ut i gråt båda två.... Det går inte att beskriva sorgen. Så mycket utav vårt hopp om framtiden fanns i Anna. Och det bara dog i den stunden.
Jag tillbringade morgonen med organisationen jag jobbade åt och jag kommer ihåg att jag inte stod ut med att vara kvar där. Jag orkade inte tillbringa dagen med folkpartister och moderater. Den dagen var det viktigt för mig att få dela sorgen med mina sossevänner. SSUare från länet hörde av sig och vi ordnade resor åt alla till Västerås. Vi samlades och grät tillsammans. Vi åkte till Stockholm och Rosenbad för att sörja tillsammans med andra och på kvällen satt vi i valstugan på torget i Västerås och grät.

Jag var så liten när Olof Palme dog och även om jag har hört berättas vilken sorg hela nationen hamnade i då, så kunde jag inte tro att det skulle kännas så som det gjorde den 11 september 2003.

Anna fattas fortfarande i svensk politik.

I taket lyser stjärnorna

Okej, jag tror att jag "får saker" som jag behöver, det handlar om minnen, möten, händelser vad som helst. Det som dyker upp gör det just nu av en anledning. Så tror jag. Och den senaste tiden så har det hänt mycket, mycket som påminner mig om min barndom och mina tonår. Jag tittade nyss på filmen med samma namn som rubriken och jag grät mig igenom andra halvan. Känslan av att vara helt ensam och vilsen i högstadieåren kände jag igen alldeles för väl. Min mamma dog lyckligtvis inte, men jag kände i alla fall igen smärtan i Jenna. Smärtan att vara ensam, utan stöd och vägledning. Rädslan över att vara fel, annorlunda och att inte passa in. Och att få gråta ut är alldeles fantastiskt och befriande!

Snart så.

Livet rullar på även utan dator. Min lilla kompis åkte i golvet när vi var i Uppsala på kongress och sedan dess mår den inget vidare. Jag var hos en reparatör och frågade om råd och fick svaret att det inte finns något att göra. Jag ska i alla fall köpa en ny dator i veckan, och skaffa drulle på hemförsäkringen :).

Eftersnack

Nu sitter jag i personalrummet på jobbet, jag har använt min rast på tre timmar till att sova i två. Tröttheten jag känner efter en kongressvecka är galen. Jag kommer inte ihåg att det var så. Det låter som gnäll när jag skriver men i huvudet så är det inte alls så. Tvärtom. Det är bara ett konstaterande. För med de andra upplevelserna som jag har från veckan så är det helt klart värt att vara trött i ett par dagar, speciellt med tanke på att jag jobbar mitt sista arbetspass idag.

Jag vill egentligen hellre berätta om mina andra erfarenheter. Det var galet roligt att vara på kongress. Dels att få se en ung generation SSUare växa fram och bära fanan högt. Att få se unga oerfarna västmanlänningar jobba hårt i utskotten och sedan plädera för sin sak i en talarstol med 300 personer som lyssnar. Jag trivdes som bäst under utskottsförhandlingarna när jag placerat mig i cafét som en typ av basstation, när det var paus i ett utskott kom någon med en begäran om att jag skulle skriva ut några papper, en annan sms:ade hur vi ställer oss till Lissabonfördraget och en tredje behövde låna datorn för att kolla upp något eller skriva rent. Det var ett häftigt tempo och alla västmanlämdska ombud kämpade hårt!

Jag tyckte också om att få återigen engagera mig politiskt, att tillsammans med ombuden regarea på olika förslag som lades. Och det slutade ju med att jag inte riktigt kunde hålla mig ifrån talarstolen jag heller.

Den tredje delen som finns med mig kan jag inte formulera i ord här. Men jag är stolt över mina vänner som har gjort ett grymt bra jobb under de senaste fyra åren. Det gick inte vägen på förra kongressen och det gick inte vägen på den här kongressen. Men det spelar ingen roll, jag känner en stolthet över att det finns unga Socialdemokrater som bryr sig mer om politiken än om ledaren!

/J

Missa inte!

SSU Västmanlands direktrapportering från SSU:s förbundskongress i Uppsala. 2-8 augusti bloggar vi på:

http://kongressblogg.blogspot.com/