Nu på kvällen blev det riktigt jobbigt. Känner världens sug efter att få stoppa in en prilla under läppen. Det är ganska precis ett dygn sedan jag snusade nu. Jag vill inte ge efter för suget, men det är jobbigt. Undrar vad abstinensen består av, nikotinet får jag ju via plåstret. Är det bara grejen att ha en snus under läppen? Skitsamma.
Annars så tänker jag på de 2000 gripna Iranier som protesterat mot det eventuella valfusket. Undrar hur de har det, troligtvis förbannat tufft. Jag tror inte att de vågar tortera den brittiska ambassadpersonalen. Men de "vanliga" medborgarna får nog känna hur hårt det är i Iranskt fängelse.
Nu ska jag lägga mig!
God natt!
söndag 28 juni 2009
Tomt
Okej, det kommer att bli några inlägg om mitt icke-snusande. Gillar du inte det så kan du komma tillbaka om 10 veckor. (Om jag går hela vägen dvs).
Förutom att jag är lite grinig, trött och allmänt ofokuserad. (får tänka på stavningen av varje ord just nu) så funkar det rätt bra. Jag undrar hur jag hade mått utan plåstret??? Däremot åt jag nyss mat och kände efteråt när jag skulle ta en prilla... att det ska jag ju inte.. och då kändes det apkonstigt... och tomt.. men på ett lite roligt sätt. Jag insåg att jag har rökt eller snusat efter i princip varje måltid i typ 13 år.. men inte längre!
Jag ska i alla fall till Apoteket för att köpa nya plåster för det här var värdelöst (NiQuitin Clear) Jag får gå och trycka på det hela tiden eftersom att det lossnar.. det funkar ju inte! Don´t buy!
Okej, drygt 14 timmar sedan sista snusen.... jag känner mig jättekonstig, typ snurrig. Det går med största säkerhet över. Men det är lite kul också!
Pratade med mamma om det idag och tyckte att jag kunde köpa sugtabletter, kanske ska köpa och ha i nödfall, men det känns rätt bra om jag klarar mig med bara plåstret. Jag ska ändå ha den här styrkan i 6 veckor, och sedan trappa ned i två steg med två veckor vardera.
Förutom att jag är lite grinig, trött och allmänt ofokuserad. (får tänka på stavningen av varje ord just nu) så funkar det rätt bra. Jag undrar hur jag hade mått utan plåstret??? Däremot åt jag nyss mat och kände efteråt när jag skulle ta en prilla... att det ska jag ju inte.. och då kändes det apkonstigt... och tomt.. men på ett lite roligt sätt. Jag insåg att jag har rökt eller snusat efter i princip varje måltid i typ 13 år.. men inte längre!
Jag ska i alla fall till Apoteket för att köpa nya plåster för det här var värdelöst (NiQuitin Clear) Jag får gå och trycka på det hela tiden eftersom att det lossnar.. det funkar ju inte! Don´t buy!
Okej, drygt 14 timmar sedan sista snusen.... jag känner mig jättekonstig, typ snurrig. Det går med största säkerhet över. Men det är lite kul också!
Pratade med mamma om det idag och tyckte att jag kunde köpa sugtabletter, kanske ska köpa och ha i nödfall, men det känns rätt bra om jag klarar mig med bara plåstret. Jag ska ändå ha den här styrkan i 6 veckor, och sedan trappa ned i två steg med två veckor vardera.
Snusfri
Jag har gått i sluta-snusa-tankar ett tag nu. Igår bestämde jag mig för att ge det en chans. Mamma slutade röka med hjälp av plåster och hon har berättat för mig att om man sätter på sig plåstret innan man går och lägger sig så klarar man morgonen bättre. Nikotinkoncentrationen är som högst efter 8 timmar nämligen. Och jag börjar alltid morgonen med en prilla. Sagt och gjort. Innan jag gick och la mig igår så satte jag på ett plåster. Och det var inte enkelt vill jag meddela. Det tredje plåstret fastnade och sitter fortfarande kvar, men kanterna börjar lossna. (Det ska sitta ett dygn) Två plåster rakt ner i soporna alltså. Skitsamma, det får väl kosta lite att bli snusfri.
Hur mår jag då? Jag har sovit jättedåligt, förmodligen på grund av att jag inte är van att få nikotin i mig på natten. När jag vaknade var jag inte abstinent, nu känner jag att det saknas något i läppen och jag känner mig en aning okoncentrerad. Men inte värre än att jag tycker att det är okej med ett plåster istället för en prilla. Däremot behöver jag slänga snuset och cigaretterna som jag har hemma, annars kommer jag att försöka den mindre krävande vägen, nämligen att bara skita i att sluta, om suget blir värre.
/J
Hur mår jag då? Jag har sovit jättedåligt, förmodligen på grund av att jag inte är van att få nikotin i mig på natten. När jag vaknade var jag inte abstinent, nu känner jag att det saknas något i läppen och jag känner mig en aning okoncentrerad. Men inte värre än att jag tycker att det är okej med ett plåster istället för en prilla. Däremot behöver jag slänga snuset och cigaretterna som jag har hemma, annars kommer jag att försöka den mindre krävande vägen, nämligen att bara skita i att sluta, om suget blir värre.
/J
torsdag 25 juni 2009
Jag är behörig!!!
Nu är det klart. Mitt slutbetyg har kommit fram till VHS och de har konstaterat att jag är behörig till alla utbildningar som jag har sökt! Däremot blir det svårt för mig att komma in på socionom med hjälp av mina betyg, jag har ett meritvärde på 12.54, för att komma in på socionomprogrammet förra året krävdes ett meritvärde på 15,21, så det är ganska kört. Men mitt högskoleprov på 1,2 borde stå sig, socionom 2008 var det 0,4. Nu kan jag i alla fall slappna av, äntligen. I mitten på juli kommer antagningsbeskedet!
Nu ska jag duscha, sedan ska jag och brorsonen möta A,G och lilla A på Vallby Museum! Jeej!
Nu ska jag duscha, sedan ska jag och brorsonen möta A,G och lilla A på Vallby Museum! Jeej!
fredag 19 juni 2009
Midsommarafton
Dagen har varit himla fin. Jobbade mellan 9-16 och det var mysigt att fira midsommar med tanterna och farbröderna. Gjorde en extra fin dukning till den goda maten och passade på att ta en svängom med en av damerna! Nu är jag hemma hos bror. Vi har ätit grymt god fläskfilé (min bror kan verkligen laga mat) och spelat Buzz. Jag vann för första gången när vi spelade alla tre!
Jag är trött och nöjd med dagen. Nu blir det godis och lite mer buzz.
Jag jobbar imorgon också men tänkte ta mig ett biobesök på eftermiddagen. Har inte sett "Män som hatar kvinnor" än och det vill jag verkligen göra. Någon som vill följa med?
/J
Jag är trött och nöjd med dagen. Nu blir det godis och lite mer buzz.
Jag jobbar imorgon också men tänkte ta mig ett biobesök på eftermiddagen. Har inte sett "Män som hatar kvinnor" än och det vill jag verkligen göra. Någon som vill följa med?
/J
Mardröm
Fy, jag vaknade av att jag grät efter en hemsk mardröm. Någonting hade hänt min bror, jag visste att han hade blivit överfallen men jag visste inte om han levde. Jag vaknade upp på sjukhus och trodde att jag hade sovit en natt. När jag försökte ringa några personer så ville ingen prata med mig. Jag fick veta av sjukhuspersonalen att jag hade varit borta en vecka. Och de ville inte berätta vad som hade hänt med F. Så jag låg ensam på ett sjukhus, visste inte om min bror levde och mina nära ville inte prata med mig när jag ringde. Jag storgrät när jag vaknade och känner min fortfarande sorgsen. Det bästa är att jag grät länge, även efter att jag förstått att det var en dröm och att brorsan mår bra :)
Nu ska jag äta frukost
Nu ska jag äta frukost
torsdag 18 juni 2009
Tacksamhet
Det är omöjligt att arbeta med dementa utan att bli berörd. I alla fall för mig. Jag satt i soffan nyss och tänkte på kvällen. Jag trivs bra med mitt jobb, och jag tror att oftast känner tanterna och farbröderna att de har det ganska bra hos oss. Vi skrattar mycket, dansar, sjunger och umgås. Men det blir så tydligt när man stoppar några i säng hur ensamma de känner sig. Någon har varit gift i många år och är van att somna bredvid sin maka/make. Och nu blir de omstoppade av en okänd människa som får lön för det. (Visserligen är vi kärleksfulla och omtänksamma men ändå...) Någon annan förstår inte vart den är och varför. Känner inte igen omgivningen eller personalens ansikten. De hade kanske inte känt igen sig hemma heller, med tanke på demensen... men det skiljer sig ju en del mellan ett hem och ett äldreboende.
Att få göra det jag gör är ett privilegium. Jag gör mitt allra bästa för att den demenssjuke ska känna sig lite mindre ensam, få känna att den har ett så fint liv som det bara går att ha i den här sjukdomen. Tidigare sa jag att jag aldrig skulle kunna tänka mig att jobba inom vården. Jag såg bajs på väggarna och drägglande tanter framför mig. Den bilden är så långt ifrån mitt jobb. Jag byter blöjor och matar, men jag gör det för en människa som inte längre har förmågan att göra det själv. En person som har levt ett långt liv och har massor av erfarenheter och kunskaper i ryggsäcken, men som lider av en sjukdom som sakta bryter ner och försör saker som de en gång tog för givet. Som att kunna gå på toaletten eller äta själv.
Det allra bästa med mitt jobb (och den största delen) är det sociala. Att umgås, lyssna på musik, dansa, skratta, prata med och lyssna på de äldre. De jag träffar har inte jätteofta så mycket att säga, åtminstone inte så mycket som är begripligt. De är för sjuka i demensen för det. Men när man ser att det glimtar till, stunder av klarhet, när den riktiga personen kommer fram, det är himla fint.
Om jag vore anhörig till en dement, skulle jag förmodligen vara bitter på sjukdomen. För den är hemsk, den bryter ner och förstör en människa. Jag förstår sorgen och smärtan hos den som har en demenssjuk närstående. För det är inte samma människa när sjukdomen har slagit till. Ensamheten, ångesten och förtvivlan hos den som inte har en sån långt framskriden demens är hemsk. När stunderna av klarhet är många och personen verkligen inte förstår vad den gör hos oss. Det är hemskt. Och jag är så himla tacksam för att jag får vara frisk.
Det som är allra finast, är att trots detta. Trots ororn över att inte veta vart man befinner sig, och inte känna igen ansikterna runt omkring sig, så är de allra flesta på mitt jobb så oerhört tacksamma för den hjälp de får av oss. Vissa är arga, men det är en bråkdel. Oftast är de glada och tacksamma för det minsta lilla.
Till slut vill jag dela med mig av vad en av farbröderna sa till mig ikväll. Jag hade precis hjälpt honom i säng och han var orolig för att han inte visste vart hans fru var och varför hon inte var där. Han är ny på boendet och väldigt orolig över vart han är. När han hade kommit ner i säng så tittade han på mig med världens leende och sa: Om en halvtimme eller så behöver jag nog en kram.
Godnatt!
Att få göra det jag gör är ett privilegium. Jag gör mitt allra bästa för att den demenssjuke ska känna sig lite mindre ensam, få känna att den har ett så fint liv som det bara går att ha i den här sjukdomen. Tidigare sa jag att jag aldrig skulle kunna tänka mig att jobba inom vården. Jag såg bajs på väggarna och drägglande tanter framför mig. Den bilden är så långt ifrån mitt jobb. Jag byter blöjor och matar, men jag gör det för en människa som inte längre har förmågan att göra det själv. En person som har levt ett långt liv och har massor av erfarenheter och kunskaper i ryggsäcken, men som lider av en sjukdom som sakta bryter ner och försör saker som de en gång tog för givet. Som att kunna gå på toaletten eller äta själv.
Det allra bästa med mitt jobb (och den största delen) är det sociala. Att umgås, lyssna på musik, dansa, skratta, prata med och lyssna på de äldre. De jag träffar har inte jätteofta så mycket att säga, åtminstone inte så mycket som är begripligt. De är för sjuka i demensen för det. Men när man ser att det glimtar till, stunder av klarhet, när den riktiga personen kommer fram, det är himla fint.
Om jag vore anhörig till en dement, skulle jag förmodligen vara bitter på sjukdomen. För den är hemsk, den bryter ner och förstör en människa. Jag förstår sorgen och smärtan hos den som har en demenssjuk närstående. För det är inte samma människa när sjukdomen har slagit till. Ensamheten, ångesten och förtvivlan hos den som inte har en sån långt framskriden demens är hemsk. När stunderna av klarhet är många och personen verkligen inte förstår vad den gör hos oss. Det är hemskt. Och jag är så himla tacksam för att jag får vara frisk.
Det som är allra finast, är att trots detta. Trots ororn över att inte veta vart man befinner sig, och inte känna igen ansikterna runt omkring sig, så är de allra flesta på mitt jobb så oerhört tacksamma för den hjälp de får av oss. Vissa är arga, men det är en bråkdel. Oftast är de glada och tacksamma för det minsta lilla.
Till slut vill jag dela med mig av vad en av farbröderna sa till mig ikväll. Jag hade precis hjälpt honom i säng och han var orolig för att han inte visste vart hans fru var och varför hon inte var där. Han är ny på boendet och väldigt orolig över vart han är. När han hade kommit ner i säng så tittade han på mig med världens leende och sa: Om en halvtimme eller så behöver jag nog en kram.
Godnatt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)