Ensamheten dånar

Jag ligger och gråter tyst i sängen för jag vet inte vilken kväll i ordningen. Jag kan inte stoppa tårarna men jag vill inte att han ska höra. Plötsligt kommer en hulkning som jag inte kan stoppa och så hör jag ”mamma?” med hans fina, mjuka stämma. ”Det är ingen fara älskling, jag är lite ledsen bara. Det går över” säger jag och sväljer en hulkning. ”Ingen fara” upprepar han som för att trösta oss båda. Älskade barn. Det sista jag vill är att du ska växa upp med en trasig mamma. En mamma som gråter sig till sömns om kvällarna och som är helt slut. Jag vill att du ska växa upp med en glad och trygg mamma. Inte det här vraket jag har förvandlats till. Jag vet inte ens när det hände, det känns som att jag har varit ett vrak de senaste 5-6 åren i alla fall. Det är som att det är ändlöst. I början hade jag hopp om att mörkret skulle släppa. Jag trodde att det snart var min tur att få lite flyt. Jag har fått det allra vackraste som finns, mitt barn. Det är min stora lycka och glädje. Men utöver honom har det inte varit många dagar av flyt de senaste åren. Äsch, jag behöver inte förminska det. Jag har levt i ett helvete. Jag kämpar mot en otroligt svår pmds varje månad, jag har levt med en dödssjuk mamma och kämpat slut på mig själv för att hon skulle få en okej sista tid i livet och jag förlorade henne. Livet utan mamma är så otroligt tomt och mörkt. Jag trodde att jag hade förberett mig under hennes långa sjukdom men så var det inte. När mamma dog förlorade jag flera nära vänner och min bror bestämde sig för att vara jordens största rövhål och lämnade mig ensam med allt. Jag är så otroligt, otroligt trött nu. Trött och ledsen. Jag får inte ihop livet. Det är så mycket tuffare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Värst av allt är känslan att jag sviker mitt barn. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli så här ensam. Jag som lagt så stor del av min energi på att hjälpa mina nära, för jag trodde det var så man gjorde. Så alla gjorde. Men nu står jag här ensam med ett liv i spillror, det enda som är helt är mitt barn. Resten kämpar jag med, ensam. Så ensam.

Miljöpartiet faller på eget grepp

Idag rapporteras det att Miljöpartiet tappat väljarstöd så att de just nu ligger under riksdagsspärren. 3,2 % i SIFOS:s väljarbarometer. Det är lägst förtroende för partiet på femton år.

Miljöpartiet har aktivt profilerat sig som ett parti som inte går att passa in på den traditionella höger-vänster-skalan. Istället för ideologi har partiet profilerat sig i ett antal viktiga sakfrågor. Miljöfrågorna naturligtvis och därefter asyl- och migrationspolitiken. Det har varit framgångsrikt och Miljöpartiet har lockat många från den intellektuella, akademiska vänstern i storstäderna. De som förstår att om vi inte har en miljö som vi kan leva i och om vi inte tar hand om varandra och våra medmänniskor spelar det ingen roll vilken skattenivå vi ligger på eller vilken politik i övrigt som förs.

Miljöpartiet ändrade strategi efter valet 2016 och skulle nu gå från att vara ett stödparti till att bli regeringsbärande. Ansvarsfulla. Miljöpartiets väljare var oerhört glada. Ingenstans har Gustav Fridolin och Anders Wallner haft så högt personligt förtroende som på Södermalm i Stockholm. De antirasistiska miljöhjältarna skulle bli regeringsbärande och äntligen skulle de grå sossarna få lov att ge efter och lyssna på den intellektuella vänstern.

Istället blev det tvärtom. Det finns inte många avtryck i politiken sedan regeringsbildningen som miljöpartiets väljare känner igen sig i. Tvärtom blev en av de viktigaste frågorna för många av miljöpartiets väljare, asyl- och migrationspolitiken, en störtdykning från Europas högsta ambition på mottagande till Europas lägsta. Med beslut fattade av Miljöpartiet.

Miljöpartiets hårda jobb med att locka till sig väljare som inte har en stark lojalitet till något enskilt parti eller block straffar sig nu. Därför att de har inte en stor lojal väljarbas. Miljöpartiets väljare är lojala sakfrågorna. Precis som partiet sagt att de är. Därför är det omöjligt för dessa väljare att rösta på Miljöpartiet i nästa val. Miljöpartiet har svikit på precis samma sätt som många i den akademiska vänstern upplever att Socialdemokraterna gjort för länge sedan.

Kanske, kanske hade strategin om att bli regeringsbärande och ansvarsfulla fungerat om det inte fanns en stark konkurrent. Men det finns det. Feministiskt initiativ vänder sig till precis samma människor som Miljöpartiet gör. De har precis som Miljöpartiet valt ut Sverigedemokraterna till sin politiska motståndare och de har gått till hård attack mot regeringens asyl- och migrationspolitik. Jag tror att det finns stor risk att Miljöpartiet åker ur riksdagen vid nästa val och att Feministiskt initiativ väljs in. Alternativt kommer vi ha ett kraftigt försvagat miljöparti kvar i riksdagen och ett relativt starkt feministiskt initiativ.

Miljöpartiet själva verkar inte alls förstå detta. De har inte en enda gång visat att de protesterat högljutt mot den nya asyl- och migrationspolitiken. Jodå, Åsa Romson grät i TV när förändringarna presenterades men det var inte en enda tidningsrubrik om att Miljöpartiet varit på väg att lämna regeringen, inga pressbilder på hårt pressade företrädare på väg till eller från svåra förhandlingar där själva samarbetet stod på spel. Tvärtom verkar Miljöpartiets företrädare numer verkligen tycka att det är helt rimligt att personer som fått avslag på sin asylansökan ska straffas med fotboja om de inte frivilligt lämnar landet. Det är precis motsatsen till den gamla sloganen "ingen människa är illegal".

Vad blir det av en socialtjänst utan erfarenhet?

Sedan jag avslutade min anställning som socialsekreterare i kommunal socialtjänst och blev anställd som konsult i bemanningsföretag har jag fått många frågor om hur jag kan välja att bidra till den urholkning av personal som pågår i socialtjänsten. Frågan är starkt laddad och jag är, även om det låter märkligt, glad för frågorna. Jag är glad eftersom att det betyder att jag av mina vänner och kollegor uppfattas som en person som har ett engagemang för socialtjänsten, som inte ser oproblematiskt på att privata företag allt mer står för personalförsörjningen inom socialtjänsten. Precis så är det. Jag tycker inte att det är alldeles oproblematiskt att bemanningsföretag står för bemanningen i så stor utsträckning som idag. Jag vill gärna ha ett resonemang om hur kompetensförsörjningen inom socialtjänsten ska kunna lösas inom kommunerna. Jag är inte emot inslag av privata företag, men ser inte positivt på en utveckling där kommunerna inte klarar av att på egen hand rekrytera eller behålla personal överhuvudtaget.

För mig har den här frågan många dimensioner. Rollen som konsult är oerhört givande tycker jag. När jag kommer till en arbetsplats är jag oftast efterlängtad, chefer och kollegor uppskattar i regel min kompetens och jag är frikopplad från mycket av det som sker internt på arbetsplatsen vilket innebär att jag har mer tid att ägna mig åt det jag är där för, arbetet med klienterna.

När man läser det tänker nog de flesta att det borde en anställning i kommunen också kunna generera. Ingen tycker det mer än jag. Men jag kan konstatera att den kommunala socialtjänsten är långt därifrån. När jag började arbeta inom socialtjänsten för bara fyra år sedan var det svårt att få en anställning. Vi var ett fåtal som började arbeta under utbildningen och det kändes för mig som att jag hade vunnit högsta vinsten, att få börja arbeta inom socialtjänsten redan innan jag var klar socionom. Jag fick en lång och bra introduktion först genom två perioder med verksamhetsförlagda studier och därefter genom en timanställning under mitt sista år på utbildningen. Jag fick en möjlighet att börja med ”lättare” ärenden för att sedan få mer förtroende i takt med att min trygghet växte.

Jag hade handledare och kollegor som arbetat länge inom socialtjänsten och som var väldigt kompetenta. Jag var som en svamp under mina praktikperioder och när jag började arbeta. Jag sög åt mig alla diskussioner, alla svåra resonemang och utvecklades massor av att vara i en miljö med så mycket erfarenhet och kompetens.

Detta var fyra år sedan. Bara fyra år.

Tyvärr är det få nyutexaminerade socionomer som får den introduktionen idag. Jag vet att inte alla fick det för fyra år sedan heller. Redan då var många enheter hårt belastade. Men det fanns mycket mer erfarenhet och kompetens även på de hårt belastade enheterna än det finns idag. Det tycker jag är socialtjänstens största problem, de erfarna handläggarnas flykt.

Idag har många kommuner sjukdomsinsikt. I varierande grad men de flesta erkänner problem. Introduktionsprogram diskuteras, ingångslönerna höjs och socionomstudenter är hett villebråd bland de kommunala arbetsgivarna. Frågan är vem som ska introducera alla dessa nya kollegor? Vem ska med lång erfarenhet av socialtjänstens extremt komplexa uppdrag lära de nyexaminerade det som inte kan läras ut i skolan? Det är frågan kommunerna borde börja ställa sig.

Det är inte okänd kunskap varför erfarna socionomer i stor utsträckning har lämnat anställningar inom den kommunala socialtjänsten. Det finns aktuell forskning (Wanja Astvik, 2016) som påvisar att hög arbetsbelastning är en faktor och den kände vi redan till. Det som däremot framkommit och inte lyfts lika mycket är att erfarna socionomer beskriver att det finns en tystnadskultur inom socialtjänsten. Att påtala kvalitétsbrister uppmuntras inte, organisationen beskrivs som toppstyrd och medarbetare saknar ofta kanaler för dialog med högre chefer. Jag vet att inte alla kollegor upplever alla kommuners socialtjänst på det sättet, och jag har i min roll som konsult arbetat i olika kommuner och kan intyga att det inte är en universell sanning att det är så överallt. Men resultaten av studien behöver tas på allvar.

Jag tror att socialtjänsten skulle behöva erbjuda kompetens på olika nivåer. Chefer och arbetsledare behöver ha en hållbar arbetsmiljö, de är idag ofta de som drar det allra tyngsta lasset och har den mest belastade arbetsmiljön. Enheterna behöver vara små, en chef ska inte ha 30-40 medarbetare, man måste komma ihåg att en enhetschef inom socialtjänsten inte bara är chef. Hen är också beslutsfattare och ansvarig för att handläggarna arbetar rättsäkert och att handläggningen håller hög kvalité. Det är ett svårt uppdrag.
Arbetsledarna med delegation behöver vara fler så att de har tid och engagemang för att arbetsleda. De är också i behov av kollegor och medarbetare med erfarenhet för att kunna resonera med och avslastas av.

Jag tror också att socialtjänsten skulle arbeta med en nivå till. En del enheter/kommuner har börjat och de kallas olika, det kan vara seniorhandläggare, specialistsocionomer eller liknande. Idén är en nivå av arbetsledning som inte har delegation på beslut men som med erfarenhet kan hjälpa till att vägleda nya medarbetare i komplexa ärenden.

Det är ingen slump att socialtjänstens kris kommer samtidigt som många upplever att klyftorna i samhället ökar. Det är så att kraven på socialtjänsten ökar i takt med att problematiken blir allt mer komplex. Psykiatrin saknar resurser att klara sitt uppdrag vilket välter över på socialtjänsten. Skolan har mindre psykosocialt stöd närvarande i elevernas vardag och oavsett i vilken kommun du är idag finns det en påtaglig bostadsbrist.

Allt detta påverkar socialtjänsten. Jag tror att det på sikt kommer att krävas en rejäl politisk strategi för att förbättra hela den offentliga sektorn och stödet till samhällets allra mest utsatta. Att arbeta inom socialtjänsten och mestadels känna frustration över att de vi är satta att hjälpa inte får i närheten av de stöd samhället borde ge tär på en emotionellt.
Men för att överhuvudtaget få en stabil grundbemmaning inom socialtjänsten krävs att villkoren ses över och att de kommunala arbetsgivarna visar att de värdesätter erfarenhet och kompetens. Chefer och arbetsledare behöver avlastas så att de hinner med sitt uppdrag och alla de nyexaminerade som kommer in i verksamheten behöver få arbeta tillsammans med erfarna kollegor för att lära av.

Idag har bemanningsbranschen lyckats med det kommunerna misslyckats med, skapat specialistsocionomer som i stor utsträckning står för en ökad kvalité på handläggningen och som tar ett stort ansvar att sprida kunskap till oerfarna kollegor. Det är nu upp till kommunerna att matcha om man på riktigt är intresserad av att locka tillbaka erfarna kollegor.

PMDS

Jag scrollade för en stund sen, i vanlig ordning, genom mitt Facebook-flöde. Såg ett inlägg i gruppen jag är med i för oss som lider av PMS/PMDS. Som så ofta är det någon som skriver i sin mörkaste period att hon inte orkar längre. Hon vill inte dö, bara inte leva med PMDS. 

Jag tänkte att det var på tiden för mig att skriva om det. För det är helt vansinnigt faktiskt. Jag har haft svår PMDS i ett par år nu. När den kom förstod jag ingenting, men plötsligt hade jag självmordstankar. Jag har varit deprimerad tidigare i livet och för mig är det enormt allvarligt med självmordstankar. Jag minns hur ställd jag var, jag funderade vad i mitt liv som förde mig till de här mörka tankarna och kunde inte hitta någonting. Jag mådde bra, hade det mesta jag ville på plats i livet men ville inte längre leva. Dagen efter kom mensen och med det försvann självmordstankarna. Jag förstod ingenting. 

Detta upprepade sig och jag insåg att jag fått PMS. Jag pratade med min mamma som berättade att hon också fått det i 30-årsåldern. Hon mindes något naturläkemedel som hade fungerat för henne så jag började googla. Jag provade flera olika (svindyra) naturpreparat men inget funkade. Jag mådde bara sämre. Så jag ringde min vårdcentral. Jag är så himla glad över att jag hamnade hos en fantastiskt förstående och vänlig sjuksköterska som sa: "men du, det låter som att du har fått svår PMS. Det finns hjälp att få för det. Vad bra att du ringde!"

Jag fick träffa läkare och började medicinera med antidepressiv medicin. Först cykliskt, alltså jag började när PMS:en kom och slutade när mensen kom. Men för mig var det inte så enkelt för att jag har en hormonvariation som heter PCOS. Den innebär att jag inte har ägglossning och därmed ingen regelbunden cykel. Så jag fick PMS lite när som helst. En period hade jag PMS flera gånger på en månad. Jag höll på att bli galen. Jag visste ju inte heller att det var PMS förrän det plötsligt kom mens. Så jag spenderade mycket tid med att be om ursäkt i efterhand. Hemsk period. Jag började äta antidepressivt regelbundet men med sexuella biverkningar som var oerhört jobbiga. Det gick ann att sakna sexlust och orgasmförmåga två veckor i månaden men inte jämt.

Jag kontaktade kvinnosjukvården och sa att jag måste få mer hjälp. ”Det finns inte” sa läkaren. Men efter lite trugande erbjöd hon mig att testa Primolut Nor som skulle ge mig regelbunden mens. Jag testade och den fungerade super. Så nu har jag regelbunden mens och kan börja ta mina antidepressiva vid ägglossning (eller när det är tänkt att jag ska ha ägglossning) och äta i två veckor. Det fungerar och jag slipper de värsta svackorna. Jag är fortfarande påverkad och mår inte bra de dagarna, men oftast slipper jag självmordstankar.

Jag tycker att det är vansinnigt att det inte finns mer hjälp att få och att vi som lider av PMDS får så olika bemötande. Att Facebook finns och vi kan träffa andra med samma svårigheter är en enorm hjälp, men sjukvården måste bli bättre. Det är inte rimligt att så många av oss ska spendera halva månaden med att må så oerhört dåligt och ha stora svårigheter att fungera.

När kommer förslaget om förbud mot asfaltsläggning?

I Svenska dagbladet kan vi idag läsa Per Gudmundssons ledare om hans barns tråkiga upplevelse av nedsmutsade lekparker. Per Gudmundssons barn skulle göra en utflykt med förskolan till en stor lekpark och när alla barn kom dit visade det sig att lekparken agerat boende åt vad Gudmundsson hänvisar till som "tiggare". Någon referens till hur Gudmundsson visste att det var just tiggare som bott i lekparken återfinns inte. Inte oväntat avslutas ledaren med slutsatsen att tiggeri måste förbjudas.

Att Per Gudmundsson med sina återkommande invandringskritiska resonemang vill förbjuda tiggeri förvånar mig inte. Det är naturligtvis helt orimligt att förbjuda tiggeri men det tror jag inte Gudmundsson och alla andra som driver frågan bryr sig om. Med all tydlighet visar Gudmundsson med sin ledare att bakgrunden till förslaget om förbud inte handlar så mycket om att bli av med tiggeriet, utan mer om att bli av med tiggarna. Vad är det som säger att fattiga östeuropéer slutar sova i lekparker för att det blir förbjudet med tiggeri i Sverige? Är det inte mer troligt att de kommer hitta andra sätt att få in pengar på? Själva tiggandet har väldigt lite med lekparkerna att göra, faktiskt.

Jag undrar när Per Gudmundsson kommer kräva förbud mot asfaltsläggning? För det vet ni väl? Att Sverige har stora problem med oseriös asfaltsläggare från Irland och Storbritannien? Om inte kan jag berätta. Under halvåret det är möjligt att jobba utomhus kommer det irländare och engelsmän till Sverige för att jobba med asfaltsläggning och en del andra hantverksyrken, de är här på samma villkor som de som kommer från rumänien och bulgarien, EU:s fria rörlighet. Det finns naturligtvis massor av seriösa hantverkare från dessa länder (jag jobbar inte alla-över-en-kam-grejen), men flera markägare/campingägare osv har upplevt stora problem med stora grupper av människor som bosätter sig olovligt, skräpar ner, förstör egendom och mark samt är våldsamma. Rapporter har också kommit om att det förekommer att jobben inte blir gjorda men att de hotar och trakasserar för att få mer betalt. Kan läsas bland annat här, här, och här.

Självklart fattar jag att det är skillnad på tiggeri och asfaltsläggning. Däremot är de problem som Gudmundsson och andra lyfter handlar sällan om själva tiggeriet och oftare om de som tigger. Mot bakgrund av det är det helt ologiskt att det inte finns någon folkstorm mot att myndigheterna inte lyckas avhysa de störande asfaltsläggarna. Där finns rapporter om hot, våld och trakasserier. Jag tror inte att det är en slump att den ena gruppen upprör människor som Per Gudmundsson mer än den andra. Känslorna kring romer är så starka att de liksom tar över. Föraktet för folkgruppen överskuggar all logik. Med det spelar Per Gudmundsson på allas vårt engagemang för barn. Självklart ska barn inte utsättas för lekparker som stinker avföring och urin. Men lösningen kan inte vara ett förbud mot tiggeri. Lösningen kan bara vara att hjälpa människor ur fattigdom.

Majorietetsfeminismen behöver uppdatera sin analys

Den här texten har, som så många andra, legat på jäsning länge. Jag brukar kalla det så. Ofta har jag tankar, icke formulerade texter som ligger och gror. Så plötsligt är de redo att skrivas ned. Förresten var det länge sedan något var redo att skrivas ned. Eller texterna kan ha varit redo men inte jag. Nu är jag redo att skriva igen.

Den här är svårt att skriva därför att jag kommer att kritisera delar av en rörelse som ständigt är under attack. Samma rörelse som har givit mig så mycket kraft, styrka och pepp genom åren. Rörelsen som en gång visade mig var jag hör hemma, nämligen feminismen.

Ingen samhällsengagerad har missat de senaste årens diskussion om "identitetspolitik", ett extremt föraktfullt begrepp som ger mig rysningar och som jag inte tänker ge mer uppmärksamhet på den här bloggen. Det som däremot är viktigt för mig är att diskutera det jag ser, nämligen att majoritetsfeminismen har gått från att vara en rörelse med den skarpaste analysförmågan till att plötsligt bli en del av förtryckande maktstrukturer. Jag ser en utveckling som jag inte riktigt tidigare kunde ana. När vita, heterosexuella, cis-kvinnors makt ökade - minskade förmågan till analys av andra gruppers förtryck.

Allra tydligast är detta i de stora feministiska facebook-grupperna. Många av oss som upplever fler förtryck än det könsbaserade lämnar de stora grupperna. Vi orkar helt enkelt inte längre slåss mot alla fronter. Det som ska vara trygga feministiska rum blir istället ytterligare ett forum där vi behöver upplysa, diskutera och försvara. Som om inte hela samhällets normer vore ansträngande nog att kämpa emot.

Allra tydligast tycker jag att detta är när det gäller personer som rasifieras. Jag rasifieras inte, jag är vit och kan därför inte med stöd av egna erfarenheter redogöra för det förtryck som drabbar rasifierade. Jag gör dock en antirasistisk analys när jag betraktar samhället och när jag gör det ser jag strukturer som negativt drabbar personer som inte passar in i normen om vithet. Ett lysande exempel på det jag försöker belysa är den kritik som lyftes mot fotbollslandslaget efter OS (ja, det fotbollslandslag som tog medalj, det riktiga landslaget). Några rasifierade personer skrev artiklar som beskrev svårigheten för unga kvinnor med invandrarbakgrund att ta plats inom svensk damfotboll. Plötsligt hamnade jag i flera facebook-diskussioner där det bärande argumentet återkommande var: landslaget tas ut på grundval av kompetens, inte hudfärg.

Vänta lite nu.

"Landslaget tas ut på grundval av kompetens, inte hudfärg".

Plötsligt drogs jag tillbaka till alla de gånger jag diskuterat mäns dominans i politiken, på arbetsplatser, inom näringslivet och inom media. Alltid var svaret: de med bäst kompetens tas ut. Alltid var vårt feministiska svar, kompetensen sitter inte i könet. Det finns manliga maktstrukturer som håller tillbaka kvinnor och de vill vi ändra på.

Hur kan det bli så att den vanligast förekommande analysen när kritiken rör vithetsnormen blir en helt annan? Det är precis samma resonemang men det gäller en annan grupp.

Jag, fotbollsnörd som älskar damfotboll förstår det initiala behovet av att försvara när sporten kritiseras. Vi kämpar för att få en liten, liten del av det utrymme som männen får. Männen som dessutom presterar mycket sämre. Kampen går trögt och stunder som i somras, när vi tar plats i den absoluta världseliten ges vi för en sekund ett okej utrymme. Sen glöms vi bort. Den kampen är inte slut på långa vägar.
Vi har dessutom en mycket högre representativitet när det gäller homosexuella personer än vad männen kommer i närheten av.

Visst känner jag också behovet av att försvara när idrotten jag älskar kritiseras. Men när jag andas, tar ett steg tillbaka och reflekterar ser jag ju att det de här debattörerna beskriver stämmer. Det finns mycket färre rasifierade svenskar i damallsvenskan än i herrallsvenskan. De flesta people of colours som finns hör hemma i andra nationer och spelar för andra landslag.

Självklart måste damfotbollen fråga sig; vad kan vi göra bättre?

För mig är det viktigt att uttrycka att detta är en analys som har vuxit över tid. Jag tycker att de här företeelserna har blivit mycket vanligare och att de främst drabbar rasifierade och hbtq:s. På något sätt är det så att vi inte längre självklart ges utrymme inom feminismen.

Jag tror att den psykologiska förklaringsmodellen inte är så svår. Vita, heterosexuella, medelklass-, ciskvinnor har givits ett ökat utrymme. På många sätt har vår kamp varit oerhört framgångsrik. Det är lätt då att sluta sig och med all kraft vilja försvara den maktposition man har fått. Idag upplever jag dock att det sker på bekostnad av systrar som drabbas av fler förtryck.

Därför är det så himla viktigt att vi alla fortsätter att uppdatera våra analyser. Att använda samma glasögon som gjorde att vi en gång uppmärksammade patriarkatet, för det är samma mekanismer som drabbar olika grupper. Svårare än så är det inte. Även om jag själv inte är personligt berörd av alla förtryck.

Varför bara invandrade män, Bocander?

Hanna Bocander, Moderat kommunstyrelseledamot i Danderyd skriver i Dagens samhälle om att nyanlända flyktingar bör undervisas i frågor som rör jämställdhet och HBTQ.

Jag har aldrig bott i Syrien. Händelserna Bocander beskriver är ohyggliga. Intressant nog drar de mina tankar tillbaka till min uppväxt, som inte var i Damaskus, Syrien utan i Västerås i Sverige.

Jag ska berätta om något som jag inte pratar så ofta om. Jag har nog aldrig berättat om de här händelserna öppet och beskrivit deras relevans för min feministiska analys. Men faktum är att de har präglat mig, såklart. Därför tänker jag berätta om de sexuella övergrepp som har kantat min uppväxt.
Jag vet att det låter osannolikt för en del att det kan vara så, i Sverige. För mig som feminist och vänster är det inte konstigare att sexuella övergrepp sker i Sverige än i Syrien. Min analys landar i att de patriarkala strukturerna genomsyrar världens alla länder, och att Sverige inte är undantaget.

Jag var tror jag 10-11 år när jag började förstå att min kropp fick män att reagera. Jag fick mens tidigt och min kropp förändrades mycket redan under mellanstadiet. Mina bröst började växa långt före de andra tjejernas och det gjorde att mina mellanstadieår är kantade av sexuella närmanden, från vuxna män.

Läraren i min parallellklass i mellanstadiet var en medelålders man med dåligt rykte. Jag gillade honom aldrig och jag låtsades inte som något annat, det har aldrig legat för mig att låtsats.
Jag minns första gången han tog på mina bröst, då stod vi i ett trångt utrymme tillsammans med en kompis till mig.
"Nisse", som läraren kallades, skulle stäcka sig efter ett papper på hyllan bredvid mig och tog "vägen förbi" mina nymogna små men ändå utstickande bröst. Jag var alldeles paff och det var min kompis också. "Nisse" nekade förstås och förklarade sig med att det var trångt och jag stod i vägen.

Vid nästa tillfälle var jag ensam med honom. I ett förråd på skolan gjorde han ingen hemlighet av att han tyckte att mina 10-åriga bröst fascinerade honom. Då stod han rakt framför mig och kupade sina båda händer om var och ett av mina bröst. Jag sa inget där men använde resten av min tid på den skolan med att prata med rektor, min klasslärare och berättade till och med vad som hade hänt inför hela skolan på ett stormöte. De enda svaren jag fick var att jag var högljudd, bråkig och en lärare sa till och med att "du nog tryckte upp brösten i ansiktet på honom". Ja ni förstår, mina 10-åriga bröst var såklart i vägen för den stackars medelålders mannen.

Den andra vuxna mannen som begick övergrepp mot mig var en kompis till min pappa. Han var hemma hos oss en kväll och efter att jag hade kommit ut ur duschen tyckte han att det var en kul grej att leka med min brors leksakspistol, alldeles i närheten av mitt underliv. Även det här var i 10-11 årsåldern.

Förutom de här händelserna fick jag lära mig tidigt att gömma min kropp. Så fort jag och min familj åkte på semester och jag hade badkläder på mig utsattes jag för kommentarer om min kropp. Det gick så långt en gång att min mamma inte vågade mig låta röra mig fritt på en strand på en Ålandssemester efter att ett gäng äldre killar spenderat sin dag med att trampa runt i trampbåt och ropa kommentarer som: "Titta bruden, hon är ju skitliten men fy fan vilka lökar!".

Alla de vuxna män som sedan tagit sig friheter med mig i tonåren orkar jag inte ens rada upp faktiskt. Alla kommentarer, blickar, och fysiska närmanden.

Jag är helt för att undervisa män om kvinnosyn och jämställdhet, HBTQ och alla människors okränkbara värde. Jag bara förstår inte varför det ska begränsas till de män som flyr till Sverige.

Moderaten Hanna Bocander går så långt att hon skriver att ingen som inte kan skriva på alla människors lika värde borde få bli svenska medborgare. Jag önskar också såklart en frizon med individer som alla är för jämställdhet och frihet för flickor och kvinnor, jag bara undrar i så fall vad lösningen är för "Nisse" och alla andra svenska män som tar sig friheter och begår övergrepp mot flickor och kvinnor varje dag?

Jag tror inte på att begränsa medborgarskap eller att dela upp befolkningen i olika grupper och tro att den ena gruppen är värre än den andra. Jag tror på ett genomgripande omfattande feministiskt arbete som behöver genomsyra hela samhället, för alla.

Andrum, på vems bekostnad?

Den senaste tidens politiska utveckling har nog varit den tyngsta på länge för många socialdemokrater. Att "vinna" regeringsmakten för att sen komma rätt in i en instabil politisk majoritet och ett migrationspolitiskt läge som är svårare än på oerhört länge i Sverige, det var det ingen av oss som önskade såklart. Den nya vägen som Sverige tar nu när det gäller migrationsfrågor är, vågar jag påstå, oerhört slitsamt för oss som organisation. Några utav de personer som jag har störst politiskt förtroende för i Sverige tvingas fatta oerhört svåra beslut nu. Beslut som ingen socialdemokrat vill fatta.
Samtidigt fylls mitt Facebook-flöde av frustrerade partivänner som antingen är besvikna på regeringens beslut eller som försvarar dem. Det som har gjort mig allra mest beklämd är alla mästrande inlägg om att: "gör det bättre själv då" eller "kom och prova en vardag som kommunpolitiker hos mig ska du få se hur lätt det är" och de allra värsta "om du bara hade kunskap om Sveriges ekonomi skulle du förstå".

Mitt motstånd handlar inte om okunskap, brist på erfarenhet eller en naiv idé om att det är lätt att styra Sverige. Tvärtom. Jag har en del kunskap om både kommunal och nationell ekonomi, jag har erfarenheter inte bara som kommunpolitiker utan även som professionell socialarbetare som verkar i utkanten av en del i migrationsprocessen och jag är allt utom naiv över den politiska situation som råder idag. Trots det, eller tack vare det är jag så in i hjärtat övertygad om att flera av de beslut som fattats är direkt skadliga, och de går så på tvärs med mina grundläggande politiska värderingar att det lämnar ett stort hål i själen på mig. I min socialdemokratiska själ.

Jag har den största respekt för att det är kostsamt och svårt att inledningsvis ge många människor ett bra välkomnande till Sverige. Jag har den största respekt för att det är ännu svårare att på sikt ge många människor bra möjligheter till ett kvalitativt liv, tro mig. Jag är socialsekreterare, vi om några vet hur det ser ut på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den kommunala ekonomin.

Men trots detta, trots de svårigheter vi gemensamt ser menar jag att, att rucka på den grundläggande asylrätten, att försvåra för människor att ta sig till Sverige, att inte ge barn permanenta uppehållstillstånd i Sverige och att göra det omöjligt för familjer att återförenas - det är ovärdigt Sverige. Och det kan inte ens försvaras med att vi behöver andrum.

Jag delar såklart Stefan Löfvens analys att övriga EU måste göra mer. Många kommuner i Sverige måste också börja ta ett större ansvar. Men det är inte värt att skapa otrygghet för barn, och att potentiellt utsätta människor för livsfara för att signalera till övriga EU att de behöver ta ett större ansvar. Jag tror på framgång i det vi i Sverige har satt en ära i tidigare, att gå före och vara en positiv förebild snarare än att tävla ner till botten. Det är min bergfasta övertygelse även i denna svåra situation. För hur vi kommer att beskrivas i historieböckerna säger något om vilka vi var. Det här är inte den jag vill vara.

Mer hat kan aldrig vara en lösning

Jag är så trött. Många av oss är det. Utmattande av samhällsklimatet. Överväldiga av den plötsliga vågen av homofobi, kvinnohat och rasism som fullständigt sköljt över den politiska debatten i sociala medier.

Jag hör det och ser det på mina vänner. Tröttheten, uppgivenheten och oron. Vad är egentligen vägen fram? Vad ska vi göra? Plötsligt befinner vi oss i ett politiskt klimat där antirasism inte längre är en självklarhet, där kvinnoförakt vädras högt och lågt och där det plötsligt är okej att hetsa till våld.

Och nej, jag pratar inte om åsikter kring asylrätt, synpunkter på migrationspolitiken eller på svensk integrationspolitik. Jag pratar om hat. Plötsligt är det okej att hetsa om våld mot asylboenden, att sätta eld på boende med sovande barn i och på att hetsa om våld mot kvinnor med slöja eller män med skägg.

Jag pratar också om hets om våld mot den sk "Hagamannen". Inte för att jag på något sätt vill förminska det han har gjort, tvärtom, jag spenderar den stora delen av mitt liv åt att kämpa för kvinnors rätt till frihet från våld och förtryck. Att däremot ta lagen i egna händer, att angripa honom med våld eller att uppmuntra det är inte okej. Inte om en tror på rättsstaten. Tror en på principen om att brott bestraffas inom ramen för rättsväsendet måste det gälla honom också. För gäller det inte honom så gäller det inte mig eller dig heller. Då är vi alla rättslösa.

Är det något vårt samhällsklimat behöver nu är det mindre hat. Mindre hat och mindre rädsla. Vi behöver sansade samtal och diskussioner om de svåra utmaningar vi lever med, diskussioner som bygger på värderingar och fakta - inte hat och rädsla.

För vägen vi vandrar nu, den är farlig. Den skapar rädsla, hat och apati. En del kommer ägna sig åt mer hat och andra slutar bry sig, det är kanske den farligaste utvecklingen ett samhälle kan ta.

Är lesbiska lyckligare än heterosexuella kvinnor?

Chanserna är i alla fall större om man får tro Mian Lodalen och Matilda Tudor som skrivit boken "Liten handbok i konsten att bli lesbisk". Boken tar sin utgångspunkt i att heterosexuella relationer är mer ojämställda än lesbiska relationer. I en lesbisk relation delas ansvaret i hemmet, båda har tid att göra mer utanför hemmet vilket leder till att lesbiska kvinnor tjänar mer och i högre utsträckning har ledarpositioner i yrkeslivet. Vidare diskuteras skillnaden på heterosexuellt och homosexuellt sex. Det hänvisas till undersökningar som visar att kvinnor i heterosexuella relationer mer sällan får orgasm än lesbiska kvinnor (eller kvinnor som masturberar för den delen). För tjejer är all form av sex bättre, än den med män om en ser till möjligheterna att få orgasm.

Självklart behöver vi problematisera allt detta. Författarna är båda etablerade i Stockholms gayvärld. De flesta (om inte alla) som intervjuas i boken bor i Stockholm. Visst är det skillnad att vara i flata i Stockholm mot att vara det i andra delar av landet. Som också nämns i boken är den psykiska ohälsan kraftigt utbredd i hela HBTQ-kollektivet. Troligtvis är detta ett resultat av den heteronormativitet och den homofobi som samhället genomsyras av.

Men ändå, kan jag inte låta bli att känna tillfredsställelse och lite känslan av revansch när jag läser boken. Det är så mycket kvinnlig frigörelse, så mycket feminism att jag blir alldeles till mig. Det är också HBTQ-kamp. Att få säga, vi är lesbiska och jävligt nöjda med det. Det är något alldeles ljuvligt befriande tycker jag med kvinnor som helt vågar frigöra sig från den manliga bekräftelsen vi blir upplärda att söka. Och som vågar ta avstånd från heteronormativitet. Och i den här boken görs det med en stor portion humor.

För visst är det så att kvinnor statistiskt är förlorare på den heterosexuella kärleksrelationen, det visste vi redan. För att få jämställda relationer krävs ett hårt arbete. Ett hårt arbete som ofta leds av kvinnan. Även i relationer med en hög jämställdhetsambition är det svårt att få till det, de här strukturerna går helt enkelt så djupt i var och en av oss.

Ett tydligt exempel är de undersökningar som visar att 28 % av kvinnorna och 71 % av männen uppger att de alltid får orgasm vid samlag. Samtidigt uppger 49 % av kvinnorna att de ligger med sin man för husfridens skull och tre av tio kvinnor att de fejkar orgasm. Det här är ju sanslösa siffror i en tid när vi är väl upplysta och relativt fria i vårt utövande av vår sexualitet. Men fortfarande är det uppenbart mannens behov som är i fokus vid heterosexuellt sex. Något som lesbiska kvinnor såklart slipper. Fokus på det manliga könet. Fokuset hamnar istället på att båda ska få njuta. Kvinnans (bådas) orgasm blir plötsligt fokus. Det heterosexuella samlaget betraktas ju i regel som avslutat i och med mannens orgasm. Om kvinnan har kommit då betraktas det som en bonus. Så säger i alla fall statistiken.

Jag tror inte att kvinnor behöver leva för evigt separatistiskt för att få uppleva jämställdhet. Det krävs bara lite mer jobb för kvinnor i heterosexuella relationer.
Men visst är det en kittlande tanke att genom att leva i en homosexuell relation finns flera positiva effekter än "bara" den att få leva med den en älskar? För är det någonting vi har lärt oss genom livet är det att heterosexuella relationer trots allt är att föredra. Det är nog den behållningen jag allra mest får med mig av boken. Glädjen och peppen över att ha en HBTQ-identitet.

Mitt konfirmationstal 11/6 2014

Jag hittade Gud innan jag hittade kyrkan. Jag hittade Gud i en tid i livet då min egen kraft inte längre bar. Jag hade inget annat val än att lita till en kraft utanför mig själv. Det tog emot för en som länge intalat sig att ensam är stark. Men jag kunde inte längre tänka så när jag fann mig själv, precis som vi sjöng i början, alldeles vilsen och blind.

För mig kom nåden när jag hade öppnat mitt hjärta för den. När jag var som allra mest vilsen, visade han mig vägen hem.

Det var ingen religiös tro jag kom till. Det var mer en odefinierad andlig tro på att det finns en starkare kraft än min egen. Men jag kunde inte ta till mig Bibelns budskap om Jesus. Jag ville, jag hade en längtan. Jag var kallad att tro. Men jag förmådde inte.

Min längtan efter att kalla mig kristen, min längtan efter att följa Jesus blev bara starkare, men samtidigt fanns där ett motstånd som jag inte riktigt kunde sätta ord på. Jag sökte mig till olika kristna församlingar och lyssnade in olika tolkningar. Jag började så småningom samtala med präster i Svenska kyrkan, jag började gå på Gudtjänster och jag bad. Jag bad till Jesus.

Jag började inse att mitt motstånd handlade om rädsla. Rädsla för att ge mig hän. Rädsla för att helt och fullt lita på någon annan och rädsla för det förpliktigande det ändå innebär att säga ja till en specifik religion. Kanske också rädsla för hur omgivningen skulle se på mig.
Rädsla är behandlingsbart, och med hjälp av böner och samtal släppte det där. När rädslan släppte fylldes mitt hjärta.

När jag hade kommit dit var det ett självklart val för mig att fråga efter konfirmation. Om jag inte redan hade varit döpt hade jag velat döpa mig på nytt. För jag hade ju lämnat det gamla bakom mig och i en mening blivit en ny människa.

I mina samtal med Johan har jag lärt mig mycket om Jesus, om kristen tro och om Svenska kyrkan. Mitt hjärta är fortfarande fullt av kärleken jag fylls av men nu är också mina kunskaper större.

Så idag, när jag tar klivet till att bekräfta (konfimera) mitt inträde i Svenska kyrkan, min tro på Jesus Kristus och min önskan att leva i den kristna gemenskapen gör jag det med hjärtat fullt av kärlek och huvudet lastat med mycket större kunskaper.

Är plötsligt utmattad

Min kollegas kaffekopp ställdes ned på skrivbordet och i mitt huvud lät det som att någon slog med en hammare i skrivbordet. Varje litet ljud borrade sig in i min hjärna. Irritationen växte och jag satte på mig hörselkåporna vi har fått för att hålla ljudnivån nere.

När jag kom hem var det som om all yttre stimuli var för mycket. Jag var för trött för att göra något. Jag lade mig i sängen och tänkte att om jag får sova en stund blir jag nog piggare. Jag somnade inte, kände mig istället märkligt rastlös. Jag gick till soffan och satte på TV:n, ljudet borrade sig in igen. Det gick inte. Ingen TV, ingen katt som ville kela, ingen bok eller tidning. Ingenting orkar jag.

Till slut brast det och tårarna kom. Jag grät och grät. Grät på grund av tröttheten, på grund av saker jag inte har hunnit med på jobbet, för att mitt första år efter examen så fullständigt har tröttat ut mig, för att jag älskar mitt jobb men inte tror att jag kommer att bli så långvarig.

Hjälp Taher!

Taher Khazendar 17 år gammal och systerson till min vän Hanin har blivit bortförd från sitt hem av Israeliska soldater. klockan 02 natten till fredag kom beväpnad Israelisk militär och väckte Taher och familjen. I hemmet bor förutom Taher också hans tre yngre systrar och deras föräldrar.

Familjen vet inte var Taher är och Israeliska armén förnekar att de är inblandade. Tahers sista ord till sin mamma var "jag har inte gjort något, jag är hemma om två dagar igen".

I en rättsstat för man inte bort människor (barn!) mitt i natten utan att meddela anhöriga var.

Så här berättade de jag mötte under min resa 2010 att Israelerna agerar i Nablus. De kommer på natten. Nu förstår jag det mer.

Gör det ni kan, sprid informationen. Om inte annat minskar det risken för att Taher ska utsättas för våld.

Tahers familj är oerhört starka nu men de behöver vårt stöd. När jag frågar vad jag kan göra svarar de att jag kan sprida informationen. Så det tänker jag göra. Gör det du med!

Här finns länkar till artiklar:
http://www.expressen.se/nyheter/svensk-pojke-gripen-pa-vastbanken/

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article17513800.ab

Kryssa Johanna!

Nu är vi igång. Förtidsröstningen har börjat och det är mindre än två veckor kvar. Jag har verkligen ett riktigt sug efter att få sätta igång med kyrkopolitiken. Jag älskar kyrkan och jag älskar de socialdemokratiska värderingarna, vilken vinst att få kombinera de två!

På listan till kyrkomötet står jag inte på det som vi brukar kalla valbar, det antal mandat vi har idag. För att jag ska komma in i kyrkomötet krävs en av två saker, antingen att många fler i Västerås stift röstar (S) så att vi får fler mandat eller att så pass många sätter ett kryss vid mitt namn att jag personröstas in. Eftersom att jag inte finns i kyrkomötet idag inser jag att jag har mycket att lära. Men några saker vet jag redan att jag vill driva om jag får möjligheten:

1. Utrota löneskillnaderna mellan kvinnor och män inom Svenska kyrkan
Fackförbundet Vision visade nyss en kartläggning över kraftiga löneskillnader inom Svenska kyrkan. Om jag blir vald till kyrkomötet kommer jag att skriva en motion om att en fullständig kartläggning ska göras samt att en handlingsplan upprättas för att komma till bukt med löneskillnader som inte har någon annan förklaring än könstillhörighet.

2. Inga likkönade par ska nekas vigsel
Tack vare socialdemokraterna i Svenska kyrkan är vigselakten öppen för likkönade par. Det finns dock fortfarande ett stort arbete kvar att göra för att sprida kunskap så att alla anställda inom kyrkan arbetar åt samma håll.

3. Svenska kyrkan ska aktivt motverka islamofobin i Sverige
Svenska kyrkan behöver med sin ställning aktivt motverka den utbredda islamofobin. Vi troende har mer gemensamt än olikt, även om vår tro manifesteras olika tjänar vi på att värna varandras rätt till sin tro.

Socialdemokraternas valmanifest står samtliga S-kandidater för, det hittar du här: www.valloftet.se

Jag behöver din hjälp för att i kyrkomötet få driva socialdemokratisk politik. Kryssa Johanna!

Johanna Pettersson nummer nio på listan till kyrkofullmäktige i Västerås och nummer nio på kyrkomöteslistan.

Valet till Svenska kyrkan

Den 15 september är det val till Svenska kyrkan. Jag har den stora äran att vara en av de socialdemokratiska kandidaterna i valet. När jag fick frågan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Oavsett vilken relation man har till kyrkan, om man är troende eller inte, om man är en aktiv kyrkobesökare eller om man besöker kyrkan bara vid särskilda tillfällen, kan man som medlem, 16 år och äldre, påverka vilka som ska få förtroendet att leda kyrkan. För vem som styr i Svenska kyrkan spelar roll. Svenska kyrkan har en stor diakonal verksamhet, en stor internationell verksamhet och Svenska kyrkan förser oss med några av de viktigaste kulturella ceremonier vi har, dop, vigsel och begravning. För mig är det viktigt att de socialdemokratiska värderingarna om allas rätt till delaktighet, om öppenhet och om inkludering ska styra.

När jag kom till Svenska kyrkan möttes jag där jag var. Jag avkrävdes inte mer tro eller engagemang än jag var beredd till just då. I det har min tro vuxit och min relation till kyrkan. För oss socialdemokrater är öppenhet den viktigaste faktorn. Alla som söker kyrkan ska vara välkomna, och känna sig välkomna, sedda och respekterade. Precis som jag gjorde.

För oss socialdemokrater är det också viktigt att kyrkan ska se de som är i behov av stöd. I Västerås gör Svenska kyrkan ett stort socialt arbete. Jag möter dagligen Västerås stadsmission i mitt jobb som socialsekreterare och ser vilket arbete de gör för stadens hemlösa. Men Svenska kyrkan ska inte bara vara den som stöttar upp där samhället inte når fram, Svenska kyrkan har en oerhört viktig uppgift i att signalera när samhället behöver ta ett större ansvar. Påskupproret mot regeringens beslut om utförsäkringar är ett verkligt viktigt exempel på det.

För mig är det viktigt att Svenska kyrkan är öppen för alla som söker sig dit. Det är också viktigt att de kyrkliga ceremonierna är öppna för alla som vill ha dem. Att vigselakten numer är lika öppen för mig om jag gifter mig med en kvinna som med en man, är viktigt, och det är ett tydligt exempel på att det är viktigt vilka värderingar som styr.

Så vänner, nu är det nästan precis en månad kvar till valet. Jag kommer att göra det jag kan fram till 15 september att prata med vänner och bekanta, med socialdemokratiska värderingar, om att det spelar roll. Om att det även i kyrkovalet handlar om att ställa solidaritet och inkludering mot rasism och egoism. Om att socialdemokraterna behöver få förnyat förtroende för att fortsätta utveckla Svenska kyrkan till en än mer öppen och demokratisk folkkyrka.

Därför kandiderar jag. För att jag bli bidra med värderingar om öppenhet, inkludering och om ett socialt ansvar. Jag kandiderar till Västerås kyrkofullmäktige och till kyrkomötet och finns på plats nummer 9 på båda listorna.

Mer information om de andra kandidaterna och socialdemokraterna i Västerås politik finns här

Vill du läsa mer?

Här finns information om socialdemokraterna i kyrkovalet

Mer information om själva valet hittar finns här

Politiken måste uppvärdera socialtjänsten

Under hela min studietid har jag haft ett tydligt mål - att arbeta som socialsekreterare. Jag tycker att socialtjänsten är en av samhällets viktigaste institutioner. Den komplexa och spännande kombinationen av myndighetsutövning och socialt arbete eggar mig. Jag inspireras av duktighet. Kunniga människor inspirerar mig. Som socialsekreterare behöver jag vara duktig dels på det sociala arbetet. Jag behöver kunna förstå och möta människor i oerhört svåra situationer och jag behöver kunna skapa relationer, bygga allianser med klienterna för att kunna sporra till förändring. Jag behöver också vara kunnig i det sociala arbetets juridik och har hela tiden krav på mig att utveckla utredningsarbetet, myndighetsutövningen.

För mig har det varit svårt att förstå att inte alla tycker att socialsekreterare är världens bästa jobb. En tidigare arbetskamrat var till och med så rak att hen sa: socialsekreterare? Är inte det liksom lite.. under dig?

För så är det. Vår status är inte särskilt hög. Vi spenderar dagarna med att göra oerhört svåra bedömningar. Vi är samhällets yttersta skyddsnät och är de som sitter med ansvaret att ta till tvångsåtgärder när våra klienters livssituationer blivit för svåra. I mitt fall handlar det om tvångsvård av missbruk, i andra kollegors fall handlar det om tvångsvård av barn. Det är inte på något sätt synd om oss, det är ett svårt arbete men det är ett arbete som vi är utbildade för att utföra. Vi är utbildade för det, anställda för det och kunniga nog att hantera det.

Det vi dock inte har valt att hantera är en arbetsbelastning som gör att vi ständigt håller oss precis över ytan eller en ingångslön och en löneutveckling som gör att vi aldrig kommer upp i lönenivå med andra jämförbara grupper, om man ser till utbildningsnivå.
Lönekrav och krav på förbättrad arbetsmiljö hörs runt om i landet. Socialsekreterarna är inte ensamma om det bland välfärdens anställda, dock får lärare och sjuksköterskor ett helt annat genomslag.

Det finns så klart många ingångar till den låga statusen. Jag tror att den viktigaste är att de allra flesta människor aldrig möter oss. Majoriteten går igenom sitt liv utan behov av insatser från socialtjänsten. De flesta tycker att vår funktion är viktig, men för få möter oss för att känna att det är av verkligt värde för dem att vi har en erfaren socialsekreterarkår som stannar kvar i yrket.

Samhällets socialtjänst är en politiskt viktig institution, socialtjänsten är ett politiskt projekt. Med det menar jag att det är en politisk uppfattning att socialtjänsten ska finnas. För de som är allra mest utsatta, allra mest marginaliserade. De vi möter kommer inte att driva vår sak, de orkar inte ens driva sin egen.

Vi gör det åt dem. Vi signalerar när våra klientgrupper drabbas hårt av nedskärningarna i de övriga skyddsnäten. Vi talar om när nya internetdroger förstör våra missbrukare i allvarligare omfattningar än någon annan drog och därför behöver kriminaliseras. Och vi säger ifrån när arbetsbelastningen blir så pass ansträngd att vi bara precis klarar vårt uppdrag.

Det är därför våra politiker nu behöver ta sitt ansvar för att samhället uppvärderar sin syn på socialtjänsten. Det är bara politiken som har en nära insyn i vårt arbete och som vet vilken samhällsviktig funktion vi är. Det är politiken som behöver bestämma sig för att Sverige ska ha en kunnig, duktig, engagerad socialtjänst och att ni är beredda att betala för det. Ni behöver vara beredda att betala för ytterligare en kollega där det behövs och ni behöver vara villiga att betala en lön som gör att utbildade socionomer känner att det finns ekonomiska incitament att stanna kvar inom socialtjänsten.

För annars kommer den att urholkas. Erfarna kollegor kommer att söka sig till andra yrken och de som stannar kvar kommer inte att ha tid att utveckla och förbättra arbetet. De krav vi har på oss att arbeta med forskningsbaserade metoder, att utveckla vårt utredningsarbete och att hitta nya verkningsfulla instrument kommer inte att hinnas med. Vi som sporras av duktighet kommer att söka oss till yrken/huvudmän där det finns tid för det. Frågan är då vad som händer med samhällets socialtjänst?

Varför det är viktigt med en Pridefestival

Om en vecka är Västerås Pride i full gång. Pridefestivalen är politiskt viktig manifestation för alla människors rätt till sin sexualitet. Det är i princip bara i Sverige som det är näst intill okontroversiellt att anordna Pride, det säger mycket om dess betydelse.

Men Pride är också en viktig händelse ur ett mer individnära perspektiv.

"På Regnbågstorget kan du vandra omkring och vara dig själv, och träffa likasinnade. Besöka utställare eller besöka någon av de spännande programpunkterna - lyssna på debatter, njuta av sköna artister, delta på härliga workshop och mycket mera. Välkomna!"

Så beskriver Västerås Pride Regnbågstorget, området där det mesta Prideandet kommer att ske. "Vandra omkring och vara dig själv för en stund". Det ligger så mycket längtan, sanning och verklighet i det för mig. För det är precis det jag längtar efter.

Vi lever i en jävligt heterosexuell värld, vänner. Den heterosexuella kärleken är den som beskrivs i litteraturen och på film. Det är den vi fostras in i och det är den vi har runt omkring oss.

Jag har beskrivit det ibland som att jag dör heterodöden. Med det menar jag att det ibland känns som att jag förtvinar av bristen på lesbisk kärlek. För när homosexuell kärlek beskrivs är den oftast manlig. Även i HBTQ-sammanhang är manligheten norm.

När filmen "Kyss mig!" kom blev jag alldeles till mig. Äntligen en populärkulturell film som gestaltade lesbisk kärlek. Och en svensk sådan! Det säger något om torkan jag upplever. Filmen är ju inte särskilt bra.

Gayrörelsen har gjort oerhört mycket för att skapa mötesplatser, av just det här skälet. För att icke-heterosexuella ska få träffa andra likasinnade. Det finns cafékvällar, pubkvällar och det finns Pridefestivaler.

Jag försökte härom kvällen förklara för en kompis varför min längtan efter en Pridefestival är så stark. Det är svårt. Det är säkert så att jag har vänner som inte identifierar sig som heterosexuella, eller som inte könsdefinierar sig, som jag inte känner till. Det troliga är att det är så. Men verkligheten är att samhället är så jäkla heterosexuellt att inte spelar någon avgörande roll. Jag kan inte gå ut en kväll och flirta med en attraktiv kvinna. Jag kan inte bara slappna av och, i de här delarna, vara mig själv.

Och alldeles oavsett hur lite vi vill könsdefiniera, hur lite en del av oss vill kategorisera i kön och sexuell läggning, finns en norm. Och när det finns en norm finns det de som avviker mot den. Och för oss finns nu tre dagar. Tre dagar att vara oss själva på. Tacka tusan för att jag längtar. För att jag längtar till att vandra runt på Regnbågstorget och vara mig själv, och träffa likasinnade.

Kostnad, till vilket pris?

Flera vänner på Facebook och på Twitter har idag delat DN:s artikel som uppmärksammar en OECD-rapport som presenterar statistik, de har beräknat resultatet från skatteintäkter som personer födda i ett annat land betalar och sedan drar av kostnader för offentliga system och annat. Resultatet är enligt många glädjande, Sverige tjänar på invandringen! Personer födda i andra länder betalar mer skatt än de ersättningen får i bidrag och annat. Härligt, SD:s ekonomisk analys faller och allt är frid och fröjd!

Eller inte. För SD:s utgångspunkt är inte ekonomisk. Deras analys är inte en fråga om samhällsekonomi. De gör en analys som går ut på att vi människor är väsentligt olika varandra. Vi är olika, tänker olika, lever olika och kan därför inte leva tillsammans. Att de sedan bekläder det i ekonomiska termer, det är en annan sak.

Vad händer då när OECD räknar på invandringen? Jo, vi flyttar debatten. Vi flyttar debatten till en planhalva där diskursen särarter råder. "De" kostar inte "oss" så mycket. Vi har råd att ta emot dem! Tjohoo!

Plötsligt är det legitimt att resonera om gruppen "invandrare" som vore det en klump människor vi har att hantera.

Sverigedemokraternas ekonomiska politik ska granskas, men det gör vi redan. Vi vet att de inte kan räkna, vi vet att de tolkar statistik som de själva vill. Det behöver inte en OECD-rapport meddela oss.

Vi ska dock inte falla in i fällan att diskutera priset på människor. Inte priset på några människor. Sverige ska ha ett generöst välfärdssystem för alla. Och vi ska alla bidra efter förmåga genom att betala skatt. Punkt. Det räcker så.

När vi sen diskuterar invandring gör vi det utifrån termer som solidaritet, medmänsklighet och alla människors rätt att leva i frihet från förtryck. För det är nämligen där jag tar min utgångspunkt. Jag bryr mig inte om det blir en extra kostnad eller inte. Jag är beredd att betala den kostnaden. För så fungerar solidaritet.

Svaret på komplex missbruksproblematik är inte så enkel, LUF och CUF

Representanter för Liberala ungdomsförbundet (LUF) och Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) skriver på SVT debatt 10 juni om en avkriminalisering av cannabis. Enligt debattörerna skulle en avkriminalisering av cannabis innebära att färre narkomaner i Sverige skulle dö.

Enligt debattörerna har länder med en skademinimerande politik lägre dödstal än Sverige. Det är också så, menar debattörerna, att de polisiära insatserna tränger undan vårdinsatser. Korten blandas hej vilt och allt med den starkt emotionella varningsskylten ”svensk narkotikapolitik dödar”.

Detta är så klart felaktigt.

Narkotika dödar. Så är det. I Sverige, i Nederländerna och i USA. Att leva i ett narkotikamissbruk är att utsättas för livsfara. Om inte av själva preparatet så av de omständigheter som medförs av ett missbruk.

Sverige tar nya steg när det gäller skademinimering, försiktiga steg med respekt för det svåra och komplexa ämne som missbruksproblematik innebär. Det finns moraliska, medicinska och sociala aspekter som är viktiga att ta hänsyn till när det gäller skademinimering. Substitutionsbehandling, sprutbyten och boenden för personer i aktivt missbruk är exempel på tre frågor när det gäller skademinimering som har diskuterats och helt eller delvis införlivats i missbruksvården i Sverige.

Som socialsekreterare som dagligen träffar personer i ett aktivt missbruk inser jag att de enkla svaren inte finns när det gäller missbruk. De flesta jag möter har börjat med cannabis, få har slutat där. De som har slutat vid cannabis har ofta helt tappat viktiga kognitiva förmågor. Forskningen gällande skadeverkningarna av cannabis är tvetydig, det är fakta. Att hävda annat är att fara med osanning.

Det som legaliseringsdiskussionen egentligen kokar ner till, är det som debattörerna nämner i förbifarten, ideologisk grundinställning. För centerpartiets ungdomsförbund och för liberala ungdomsförbundet är det en frihetsfråga. En fråga om rättigheten att nyttja narkotika. Jag har respekt för den uppfattningen. Jag har respekt för den liberala ideologin som ligger till grund för uppfattningen. Men jag delar den inte. Därför att jag betraktar narkotika som precis motsatsen till frihet, det är få personer som befinner sig i ett missbruk som upplever någon frihet. I alla fall i relation till sin drog. Det är ju precis det beroende är, oförmåga att kunna välja. Jag möter klienter som begår brott för att få en chans att pausa från sitt missbruk. Var finns friheten i det?

Att använda polisiära insatser är sällan motiverande. De är heller inte behandlande. Och de är inte ultimata. Men genom den narkotikalagstiftning som finns idag kommer socialtjänsten i kontakt med unga människor i ett tidigt skede av deras narkotikaanvändande. Genom lagstiftningen och samarbete med polisen finns i alla fall möjligheten att påbörja en dialog med cannabisrökande ungdomar. Det är också ofta via lagstiftningen som känslan av att ett missbruk har gått för långt infinner sig. Vem kan förneka att de har problem när de hamnar hos polisen?

Vägen ur ett missbruk är inte enkel. Lösningarna är inte enkla. Sverige har mycket kvar att göra, men ett stort och viktigt arbete görs varje dag. Inom sjukvården, socialtjänst och polis. Att helt ta bort ett av dessa verktyg tror jag skulle innebära att vägen till insikten om att ett beroende föreligger skulle bli längre, och tiden innan en del söker hjälp också. Vem vinner egentligen på det?

Jag tycker att Sverige har en ansvarsfull inställning till missbruksvård som präglas av försiktig pragmatism. Precis så tror jag att detta enormt svåra och komplexa problem ska mötas. För när man ångrar för stora steg är de ofta svåra att ta tillbaka.

Jag har inte givit er rätten

Jag är ingen bantare. Jag har inte gått av och på dieter eller upp och ner i vikt. Jag har mest gått stadigt uppåt faktiskt. I alla fall fram tills för några år sedan när jag insåg hur mycket jag vägde. När jag vägde som mest stod vågen på mer än 100 kg. Då insåg jag att jag behöver göra något. Inte för min skönhets skull, det hade jag liksom givit upp för länge sen. Att vara snygg alltså.

Jag vet inte riktigt när, men någonstans under uppväxten lärde jag mig att det där med att vara snygg inte var min grej. Jag var rolig, smart och massor av andra saker men jag var inte snygg. Jag fick sällan uppmuntrande komplimanger om mitt utseende, det var liksom inte där min begåvning låg.

Hur sjukt det är med fokuset på kvinnligt utseende är en annan fråga. Ett annat blogginlägg.

Så, skälet till att jag ville gå ner i vikt var ett annat, jag hade förstått att jag behövde tänka på min hälsa. Fler generationer före mig har gått bort för tidigt på grund av hjärtproblem. Jag började förstå att om jag ville leva längre än de hade gjort var jag tvungen att tänka på min hälsa.
När jag hittade LCHF insåg jag att jag var sockerberoende. Helt plötsligt förstod jag hur andra hade det när de åt. Jag förstod varför jag har haft svårt att sluta äta när jag väl börjat och varför jag aldrig hade varit nöjd efter en portion. Jag förstod plötsligt på riktigt varför jag var överviktig.

Jag gick ner ca 16 kg i ett svep och förstår att jag rent utseendemässigt förändrades mycket. Jag har aldrig tidigare varit med om att så många har tyckt så mycket om mitt utseende. Det är som att det faktum att jag gav mig på att åstadkomma kroppsliga förändringar gav alla tillåtelse att tycka, tänka och kommentera.
Det är dubbelt såklart. Att få komplimanger peppar och stärker förstås. Jag tror ju att vi formas mycket i relation till andra och såklart blev jag nöjdare och gladare när jag fick höra att jag var fin!

Problemet är att i varje kommentar finns också en antydan att jag inte var fin i alla kilon. Och nu när jag har gått upp lite igen fortsätter kommentarerna. "Du var ju så duktig ett tag!"

Det och det sjuka fokuset på utseende får mig att må illa ibland.

Då vill jag bara skrika, låt mig vara! Min kropp är min, du behöver inte recensera, kritisera eller bedöma. Jag har inte givit dig den rätten!

För det är svårt som det är. Det räcker med att mitt fokus när jag står framför spegeln är min mage. Det är det första och nästan det enda jag ser. Det räcker med att jag har ångest när jag ska välja kläder och för att jag sällan känner mig riktigt fin (trots många ansträngningar sitter det djupt i mig, det uppväxten lärde mig). Jag behöver inte hjälp med att känna mig missnöjd i min vikt.

Jag vill avsluta med något fint om hur jag, i mina 29 år, plötsligt kan känna mig mindre berörd och påverkad. Om hur det faktum att jag blir äldre också bidrar till att jag blir mindre bekymrad. Men det enda som är viktigt egentligen är att fokuset på utseende är sjukt.

Vi är de vi är, vi ser olika ut. Vi är olika. Det är bara genom att fatta det som vi kommer någonstans.

Och genom att fatta att min kropp är min. Bara min. Inte din att bedöma.