Johanna

2012-02-13T20:26:00.000+01:00

Fredrik ringde och skojade om att de behövde barnvakt i natt. Han trodde att jag skulle reagera med motstånd. Så kände jag inte alls. Hade det praktiskt gått att lösa hade jag gärna haft henne här.

Ja, jag förvånar även mig själv ibland.

2012-02-12T19:35:00.002+01:00

Jag trodde aldrig att det skulle kännas så här skönt att få ett barn att somna. Igår somnade hon inte innan mig, det betyder att vi har hängt oavbrutet sedan i fredags. Jag älskar henne, det har varit roligt. Men tiden på kvällen behöver jag. Jag behöver få koppla bort, känna efter och slappna av. Det får jag nu.

Det är fantastiskt mysigt att vara med henne så här mycket. Hon är så himla härlig.

2012-02-10T20:48:00.001+01:00

Tycker att det är osjysst att jag har alla möjligheter att mysa framför TV:n, och att det är världens bästa gäng i Skavlan. Och så är jag så trött så jag håller på att falla ihop.

Om jag vågar kryper jag ner bredvid Amelia och ser Skavlan i sängen. Så blir det nog.

2012-02-09T21:47:00.004+01:00

Jag blev med brorsdotter. Hon ville vara med mig i helgen. Jag gick hela dagen igår och tänkte att jag skulle vilja ägna mig åt någonting annat än mina egna tankar. Så nu blir det så.

Eftersom att det är hennes födelsedag fick hon välja kvällsaktivitet (jag sa nej till pulkaåkning på grund av mörker) det blev film, spel, ballonger, chips och dip. Sex ballonger eftersom att hon fyller sex år.

Vi har haft en mysig kväll, men jag är trött nu. Förkylningen tar liksom mer utrymme när jag slappnar av.

Imorgon ska vi till badhuset, det har Amelia bestämt. Älskade lilla skruttan.

När hon skulle somna blev vi lite osams, hon ville helst inte sova och gjorde allt annat hon kunde komma på. Jag tröttnade på att försöka lirka och höjde till slut rösten.

Jag mindes när jag var liten och mormor var barnvakt. Jag var mindre trygg än vanligt eftersom att mamma inte var hemma. Jag ville sova med lampan tänd och fick inte det.

När jag skrek i vild panik tappade mormor tålamodet och slog mig.

Jag tänkte på det idag när jag höjde rösten.

Amelia är inte jag och jag är inte min mormor. Men det är ändå viktigt för mig att minnas mina barndomskänslor. Viktigt för mig att inte föra vidare det dåliga. I alla fall de delar jag är medveten om.

Det är första gången jag har ett barn på heltid så här länge, till på måndag morgon. Det blir spännande att se hur vi klarar det. Älskade Amelia.

Om att gifta sig med en profession

2012-02-09T11:54:00.002+01:00

Ett jobb som jag har varit sugen på tidigare under utbildningen ligger nu ute med en annons för sommarvikarier, ett jobb som inte hör till kategorin socialt arbete men där jag får göra något annat jag tycker är kul, nämligen ett telefon- och servicejobb.

Igår skulle jag skriva en ansökan, när jag kom till det personliga brevet blev det blankt. Jag kunde inte komma på alls varför jag ville ha jobbet.

Förutom det uppenbara, det är rätt bra betalt. Bättre än de andra jobben jag kan tänkas få med min utbildning.

Men i övrigt var det blankt. Jag struntade i att söka jobbet och insåg att jag ju har gift mig med min profession. Jag vill jobba som socialarbetare.

Det kan verka konstigt att jag kommer till den insikten termin sex, men någonstans har jag ändå inte riktigt landat emotionellt i min profession.

Eller jag har inte uteslutit annat i alla fall.

Det betyder inte att jag inte kommer att göra andra saker i mitt liv. Det hoppas jag att jag kommer.

Men det innebär att jag just nu, i sommar hellre sitter underbetald på ett socialkontor och fattar beslut utifrån riktlinjer jag inte gillar, än att göra något där jag inte alls får utlopp för mitt professionella engagemang, för min passion för det sociala arbetet.

Jag är också hellre underbetald, sönderstressad behandlingsassistent än telefonist.

Det är ingen värdering i bättre eller sämre yrken, det är bara vad som passar mig bäst.

2012-02-09T09:39:00.002+01:00

Okej. Jag har jobb och plugg att göra. Jag känner mig aningen stressad över att jag mest låtit dagarna gå. Så, idag har jag tagit i tag i lite jobb och imorgon blir en hel pluggdag.

Idag blir det städ och fix hemma innan jag beger mig till brorsfamiljen.

Amelia fyller sex år idag. Stora tjejen. Jag kan verkligen inte förstå att det är sex år sedan brorsan ringde från sjukhuset och berättade att hon hade kommit. Jag hörde hennes gråt i bakgrunden och började gråta själv. Sen sov jag inget mer den natten.

Det innebär också att min älskade pappa skulle ha blivit 52 år idag. Vi fick henne på hans födelsedag. Det är fint. Dagen är inte smärta längre. Inte bara i alla fall.

2012-02-07T15:41:00.003+01:00

Jag har tyckt att jag har varit så bra på att vara sjuk. Jag tyckte att jag hade lärt mig att gilla läget. Men inte den här gången. Trots att jag inte orkar stå eller sitta i särskilt långa perioder har jag en röst i huvudet som skäller på mig för att jag inte städar, pluggar eller jobbar lite.

Jag har liksom ingen lust att bråka med mig själv längre. Eller med någon annan för den delen.

Tråkigt.

Debatten om arbetstid

2012-02-07T12:33:00.001+01:00

Jag förstår faktiskt inte riktigt debatten om arbetstid och pensionsålder. Jag är inte särskild kunnig när det gäller den ekonomiska politiken, det kan vara skälet till att jag inte förstår.

Men, när det gäller arbetstid. Samhällsdebatten är djupt polariserad mellan de som förespråkar sex timmars arbetsdag och de som förespråkar åtta. För mig blir den debatten konstig, då de flesta jag känner jobba mer eller mindre än åtta timmar. Inom vården finns det ingen 8-timmars standard och heller inte bland tjänstemän och eller akademiker.

Jag tänker att framtidens arbetsmarknad ser olika ut för olika yrkesgrupper, samt att behoven är olika. Borde vi inte diskutera arbetstid beroende på yrke i så fall?

När det gäller pensionsåldern har jag hört i flera år att vi kommer behöva höja pensionsåldern, nu när Reinfeldt säger det rasar alla på min sida höger-vänsterskalan. Men vadå, har inte vi också sagt det? Kanske inte 75 iofs, men jobba längre har jag väl hört?

Jag gillar inte heller regeringen, och bråkar gärna på dem. Men det måste ju vara en rimlig kritik, och jag tror att vi behöver diskutera ett helhetsgrepp om arbetstiden och livslängden på arbetsmarknaden. Inte dutta hit och dit med timmar och år.

Ynklig

2012-02-07T11:16:00.001+01:00

Vaknade kl 4.30 med halsont, jag hittade en gammal vickstablett och gick och la mig igen. Somnade om vid 5 för att vakna tre timmar senare med värre halsont, huvudvärk och total energilöshet. Det är ingen poäng att kämpa emot, jag vet ju det. Men jag vill ändå gnälla, bara lite om att jag inte vill vara sjuk.

Jag har i alla fall handlat mat, hyrt film och planerar nu att ligga i sängen. Så får det bli.

Om Guds nåd

2012-02-06T08:52:00.002+01:00

I lördags var jag på krogen. I kanske tio minuter satt jag ensam med en öl framför mig.

När jag kom på det (jag tänker inte ens på att folk dricker runt omkring mig längre) blev jag tacksam och stolt över att jag inte ens tänkt tanken att dricka den, ingen där hade vetat liksom.

Problemet med min sjukdom är att den tänker åt mig, så i och med den tanken drog andra tankar igång. "Vad skulle egentligen hända om jag drack den?" och "jag kunde bara testa lite" for igenom mitt huvud.

Jag bad Gud om hjälp och ställde undan ölen i en stund för att kliva ur och få distans.

Tankarna for bort, min vän kom tillbaka och jag tänkte inte mer på alkohol, var inte sugen eller så. Dock skrämd och med en insikt om att det är viktigt för mig att vårda min nykterhet (jag har så att säga legat lite på latsidan ett tag).

Idag vid min morgonbön slog det mig att jag inte drack. På riktigt, jag drack inte. Jag tar nykterheten för given ibland och därför har jag inte tidigare reflekterat över att jag konfronterades med alkohol och min sjukdom, men jag drack inte.

Och jag har inte druckit sedan juni 2007. Det mina vänner, handlar enbart om Guds stora nåd.

Ordet bög är inte så jäkla roligt...

2012-02-05T10:03:00.004+01:00

Jag såg inte Melodifestivalen igår, dock såg jag i efterhand mellanakten där de tre programledarna framförde sången "Inte bara bögarnas fest".

Till en början smålog jag lite, tänkte att det kanske ändå är lite roligt att våga skämta om stereotyper. Men ju mer jag hörde desto mer växte klumpen i magen, för det fanns ingen självironi, ingen kritik av själva stereotypiserandet.

Någonstans i sången citerar de Grotescos "Det är bögarnas fel" och kanske ville de gärna att deras akt skulle tas emot med samma värme. Men andemeningarna i de båda låtarna är helt olika. "Det är bögarnas fel" driver med de fanatiska religiösa strömningar som ogillar homosexualitet. De driver alltså inte med bögarna, utan med de som har makt att i många delar av samhället förtrycka bögarna (det sista gäller alla hbtq-människor förstås).

SVT igår gjorde tvärtom, drev med bögar och med bilden av bögar och förstärkte snarare de föreställningar som gör att ordet bög är ett skällsord.

Repliken, här får killar vara killar och tjejer vara tjejer gjorde förstås att avsmaken växte ännu mer.

Grotesco har gjort en smart, rolig och genomtänkt låt, SVT igår lyckades verkligen mest med motsatsen. Tråkigt.

2012-02-03T20:30:00.001+01:00

Åh! Genom Nora och Amelie hittade jag appen, den har inte funnits förut när jag har letat. Nu blir det enklare att mobilblogga. Wiee!

2012-02-03T20:23:00.001+01:00

Jag tycker att livet är ett coolt ställe.

Jag är så otroligt glad för glädjen och spänningen jag känner i skolan just nu. Jag är så glad och tacksam över mitt nya liv, över er, mina fantastiska vänner som ger mig så mycket.

Jag har inte tidigare varit med om att det går att må lite dåligt, men ändå ha det fint. För så är det. Det är coolt.

2012-02-02T21:47:00.002+01:00

Jag har det tungt nu. Det är som att jag helt plötsligt har blivit medveten om en smärta jag burit på jämt. Nu känns den, och jag tänker kring den. Förut har den mest bara styrt mig i olika riktningar utan att jag själv har varit medveten. Det är okej. Det är bara lite tyngre än vanligt.

2012-01-31T22:28:00.001+01:00

En annan förklaring är också att jag inte har tillgång riktigt. Förklaring till varför jag inte bloggar alltså.

2012-01-31T22:00:00.001+01:00

Jag har det fint och mår bra.

Jag tror att jag börjar landa lite. Kanske gör det att jag har mindre att skriva just nu. Jag skriver ofta för att reflektera ännu ett varv. Just nu har jag inte det behovet.

Förutom att jag börjar landa börjar också fler och fler bitar till min uppsats att falla på plats. Det känns pirrigt och härligt.

2012-01-30T18:41:00.002+01:00

Det var skönt. Terapin alltså. Fast om jag ska vara helt ärlig önskar jag att jag slapp. Det skulle vara så skönt om jag inte behövde gå igenom det jag går igenom. Om jag bara fungerade.

Ja, sa terapeuten, så kan man tänka. Men nu är det här din livsresa.

Hon har rätt. Jag är där jag är och det är som det är.

Fick ytterligare boktips också. Det är bra.

2012-01-29T22:26:00.001+01:00

Åh, om ni skulle följa mig på twitter skulle ni få skratta. Och tänka. Mest tänka kanske. Men ändå.

Imorgon, äntligen terapi igen. Tänker tömma som en kran. Sen - sinnesfrid

2012-01-29T13:08:00.001+01:00

Jag kommer på mig själv med att sträva efter att bli så där jävla lagom så att ingen kan tycka att något jag gör är i vägen.

På vägen mot lagom utplånar jag ju liksom mig själv.

Helt utan att ens reflektera över det.

Den andra negativa aspekten är också att ju mindre utrymme jag ger mig själv desto mindre utrymme ger jag andra. Jag stör mig på att andra tar den platsen jag inte vågar ta.

Så kan vi ju inte ha det.

2012-01-29T09:35:00.002+01:00

Jag har precis sett fredagens avsnitt av Skavlan. Efter att ha sett den sista delen med Roberto Saviano känner jag mig kraftigt berörd. Jag blir ledsen och arg.

Det är så illa att det finns människor som behöver riskera sina liv bara för att de berättar vad de vet. Min ilska handlar mer om att vi inte klarar av att skydda än att det finns kriminella mördare.

Att vi inte kan ge Roberto ett liv värt namnet. Trots hans envishet och mod, berättade han att lever med visdomen om att han kommer att dö. Han vet att en dödsdom inte upphävs säger han.

Vi vet alla att vi ska dö, skillnaden är att vi inte behöver leva med vetskapen att det finns de som är beredda att gå långt för att döda oss.

Han sa också att det finns inget som är så ädelt att det är värt att riskera livet på hans anhöriga. Det var fint och sorgligt på något sätt.

Jag har en oläst "Gomorra" hemma, det är nog dags att ta tag i den. Det är kanske det minsta vi kan göra. Läsa det han har riskerat livet för att skriva.

Löfven

2012-01-27T18:27:00.002+01:00

Jag förväntar mig inga mirakel. Jobbet vi har framför oss är tufft. Men Löfvens tal idag visar att han förstår de viktiga komponenterna i den socialdemokratiska politiken. En del av dem i alla fall, han nämnde förstås inte allt i talet idag.

Nu gäller det för oss att formulera politiken för framtiden. Vi står inför stora utmaningar, vårt samhälle faller isär och det räcker inte med att bara byta regering. Vi behöver formulera svaren också. Nu när vi inte har en partiledare som sänker oss kan det arbetet börja. Fint så.

Noel

2012-01-26T21:58:00.004+01:00

Några ord till min gudson

Idag är det den 13 maj 2011. I går kl. 20.05 fick jag ett sms från din mamma där hon berättade att du hade kommit till världen och att allt hade gått bra. Trots att jag inte har träffat dig ännu, känner jag redan en speciell typ av kärlek för dig. Dina föräldrar har valt att ge mig en speciell ställning i ditt liv genom att göra mig till gudmor. Jag kan inte beskriva tacksamheten och glädjen jag känner för det. Jag tänkte börja den relationen med att ge dig några tips i livet.

Det första och viktigaste: Människor är ett konstigt släkte. Jag vet att jag kanske förväntas säga något annat men så är det. De flesta är alldeles för upptagna med sig själva för att se vad som finns runt omkring dem. Men även om människor är märkliga, om man klarar av att se förbi det märkliga och ändå vågar vara nära är andra människor något av det allra viktigaste man kan ha i livet.

Din mamma och jag valde varandra tidigt i livet. Egentligen vet jag inte om vi valde varandra, det är mer som att vi var utvalda för varandra. I vilket fall så är din mamma en av de få människor på jorden som jag kan vara helt mig själv med, visa de flesta av mina fel och brister för, och ändå känna mig älskad av. Hon har fått den gåvan förstår du, att älska villkorslöst.

Din pappa och jag lärde känna varandra när din föräldrar blev kära i varandra. Genom vår gemensamma kärlek till din mamma har vi börjat tycka om varandra. Han är en varm person med en stor portion humor och jag kan se framför mig att förutom kärlek så kommer din uppväxt att innehålla många skratt och mycket värme.

Jag är helt trygg i min tro att dina föräldrar kommer att älska dig villkorslöst genom ditt liv och de kommer att ge dig den grundtrygghet i livet som du behöver och är värd. Om du vågar tillåta det så kommer dina föräldrar att kunna vara ett stöd för dig genom med- och motgångar.

Förutom dina föräldrar känner jag också din mammas familj ganska väl. Din moster, mormor och morfar. När jag växte upp var din mormors hem mitt andra hem. När du blir äldre ska jag berätta allt jag vet om din mammas och mosters bråk (så länge du lovar att inte berätta för din mamma), men jag ska också berätta om kärleken som finns i familjen och som jag ofta har önskat skulle smitta av sig på min familj.

Mitt jobb är att vara en extra vuxen i ditt liv. En vuxen som du kan känna dig trygg hos och som står på din sida. Så när du är less på mamma och pappa, kom ihåg att du alltid är välkommen till mig!

Jag ska avsluta med en text som jag har hittat och som väl beskriver det jag känner:

Att få ett litet gudbarn
är en gåva och en ära
att man är betrodd
att stå ett liv så nära.

Man länkas till varandra
Med ett gudomligt band
så själsligt är man nära
fast man bara ses ibland.

Ett gudbarns liv man följer
av omtänksamma skäl,
för man har fått till uppgift
att se till barnets väl.

Och även i det tysta
finns detta alltid kvar
att man känner något särskilt
för det gudbarn som man har

Hälsningar från din gudmor

Jag skrev det här när Noel precis hade kommit till världen. Tårarna rann och tacksamheten och glädjen var övermäktig. Min bästis har blivit mamma, jag har blivit gudmor och redan älskade Noel hade kommit till oss.

Beroende for dummies

2012-01-26T16:43:00.001+01:00

Jag har ångest över att jag inte vet om mina pengar räcker till det jag behöver betala. På rasten i skolan tänker jag: ska jag köpa fika? En röst säger du borde inte, för att spara pengar om inte annat. Klumpen i magen växer och eftersom att jag inte tycker om känslor går jag då och köper godis. När ångesten kommer igen köper jag mer godis, som leder till mer ångest.

Beroendets härliga logik.

2012-01-26T14:13:00.003+01:00

Snart igenom min att-göra-lista för dagen. Att skriva ansökningshandlingar inför sommarjobbet tog mest tid.

Samtidigt har jag ett avloppsrensprojekt på gång. Det går sådär.

Jag ska också betala mina räkningar, det drar jag på för att jag har pengaångest igen. Jag har nog inte ett verkligt problem med pengar egentligen, det är mest en konstant oro.

Men oron ska inte få vinna. När oron växer sig starkast tänker jag att jag borde söka jobb efter examen istället för att plugga vidare. Men långsiktigt vinner jag så mycket mer(inte bara ekonomiskt) på att plugga. Så jag ska stå ut.

Så är det.

2012-01-26T09:15:00.002+01:00

Glädjen som uppstår när svaret angående C-uppsats kommer snabbt och positivt!

Tummen

2012-01-25T22:15:00.003+01:00

Den här superfina och smarta korthållaren har en väns bror designat och producerat. Jag fick den av henne i present och måste säga att jag är så himla nöjd. Jag har aldrig använt korthållare och aldrig trott att jag skulle börja. Men thumben är så himla trevlig!

Dessutom finns den som ni ser med Mdh:s logga, det blir liksom en extra krydda.

www.thumb.se

Uppsats

2012-01-25T21:53:00.001+01:00

Har mejlat en läskig fråga om samarbete kring min C-uppsats. Om jag ska kunna skriva om det jag tänker nu krävs att de jag vill intervjua vill samarbeta, om det har jag mejlat. Jag hoppas verkligen de vill.

Nu är det i alla fall dags att ta kväll.

2012-01-25T19:15:00.003+01:00

Jag tycker att det är svårt med karriärplanering. Jag tycker att det är svårt att veta vad jag vill göra i framtiden.

Jag har skrivit om forskningen, den finns där som en dröm. Samtidigt som jag ju redan har ett särskilt intresse för socialtjänsten. Nu känner jag också att jag mer vill få in mitt politiska intresse och engagemang i min yrkesmässiga profil.

Det här är knepigt kära vänner. Imorgon ska jag i alla fall skriva bra ansökningshandlingar inför sommarjobbssökeri.

Sen får vi se.

2012-01-24T22:17:00.002+01:00

Ibland får jag för mig att livet kanske är bättre någon annanstans. I ett annat land kanske. Då kan jag för en stund få för mig att flytta. Sen brukar jag förstå att jag är med mig jämt, överallt. Om jag flyttar följer mina "problem" med. Då inser jag att livet i Västerås ändå är rätt bra.

2012-01-24T21:12:00.002+01:00

Ni får mig att skratta kära läsare. Tack för att ni kommenterar.

Jag har fullt upp just nu, kursstart idag. Metodkurs inför C-uppsats. Jag inser att den här terminen är det full fokus skola som gäller. Det känns härligt. Jag är redo liksom.

Så, reflektioner kring partiledarval och annat får ni vänta på. Jag har inte emotionell ro att skriva just nu.

Lapp till själv

2012-01-22T20:38:00.001+01:00

Jag har en regel. Jag tar inte mina känslor på så stort allvar när jag är supertrött.

Det betyder att det jag tänker att jag vill analysera ikväll, väntar jag med att fundera över tills jag har sovit en hel natt och inte är lika trött.

Om jag känner likadant då agerar jag.

Bara så att jag vet.

2012-01-22T19:10:00.002+01:00

Det är för mycket. Juholts avgång, ett halvår sedan terrordådet på Utoya, tio år sedan mordet på Fadime och det som händer i mig. Jag kan inte ta in och reflektera över allt ännu.

Istället ska jag titta på TV och packa väskan för jobbdag hela dagen imorgon.

Någon kommenterade att komplimangerna gällande viktnedgång kan handla mer om prestationen än utseendet. Absolut. Och jag är verkligen glad för all uppmuntran, den behövs i tider då motivationen brister.

Men jag tycker ändå att det är viktigt att reflektera över att kommentarerna handlar oftast om att "jag har blivit så fin".

Jag är glad för det! Det är fint att höra och sägs alltid med kärlek. Men gladast blir jag när jag alltid kan få vara fin liksom. Eller kanske bara kan få vara, och duga ändå. När min kropp inte är föremål för granskning, åt något håll liksom.

Det här är inte enbart en fråga om synen på kvinnor, även om jag tror att vi lägger större vikt vid kvinnors utseende.

Det handlar om att jag hellre vill sträva mot en värld där utseendet är oviktigt, där det är insidan som avgör. Eller något. Jag vet inte.

Vänner

2012-01-19T08:05:00.001+01:00

Eftermiddagen igår spenderades först fikandes med Chris och Camilla och sedan ätandes (typ, jag åt mest godis iofs) med Anna, Lisa och Emeli.

Jag är så himla lyckligt lottad som har så många bra i livet.

Idag ska jag skriva klart tentan, ta mig till skolan och lämna in den samt skriva ut scheman inför utbildningen i helgen. Så, dags att starta dagen så att jag är klar innan den är slut.

2012-01-17T22:25:00.002+01:00

Jag blir verkligen ledsen när kvinnors utseende hela tiden recenseras. Oavsett om man menar det i positiva ordalag eller inte.

Jag får klart mer beröm när jag går ner i vikt, än när jag presterar bra eller gör något bra.

Vi har fel fokus i livet vänner.

Självkaparen

2012-01-17T14:31:00.004+01:00

Jag ska, återigen, vara lite självutlämnande. Jag använder gärna mina livslektioner för att visa hur illa ställt det är med världen ibland.

För ett tag sedan satt och jag och de bästa i klassen hemma hos en av oss och hjälpte varandra med våra yrkesmässiga självbilder, inför jobbsökeri och karriärplanering.

Vi skrev bland annat tre positiva egenskaper hos varandra.

Min självkapare och dåliga självkänsla tänkte stundvis, emot bättre vetande, att det egentligen var kritik, som de omvandlat eftersom att vi skulle ge varandra beröm. (Alltså, det är svårt att hitta positiva egenskaper hos mig därför måste de tänka utifrån mina jobbiga egenskaper).

Orden jag fick var av typen engagerad, handlingskraftig, verbal osv. Eftersom att jag har en självuppfattning, bitvis, som att jag är "jobbig" och "tar för mycket plats", tänkte jag att de inte kunde mena det positivt.

Eftersom att jag har kommit längre med mig själv valde jag att sluta tänka så och istället läsa vad de skrev och, i alla fall intellektuellt, tro på det.

Dagen efter bröt jag ihop, då jag fick ett mejlsvar av landstingsrådet gällande upphandlingen med psykoterapeuterna. Jag kände mig ensam, utlämnad och maktlös. Jag tänkte flera gånger att nu ger jag upp.

Då kom orden mina klasskamrater hade skrivit upp framför ögonen. Med ens kände jag i magen att så är det ju. Jag har ju alla de egenskaperna och kan använda dem även i den här, väldigt jobbiga, situationen.

Ni vet ju vad som hände. Jag använde mitt mod och ställde upp på ett inslag i de lokala nyheterna, jag valde att fortsätta slåss för min sak och jag gav inte upp. Självkaparen vann inte.

Smicker

2012-01-17T14:13:00.002+01:00

Det är oerhört smickrande att de flesta som googlar sig hit gör det med sökorden "nieden blogg". Nieden är ett efternamn i Tyskland. Det är verkligen inte säkert att alla söker precis mig. Men några kanske gör det, via twitter eller så.

Jag tycker också lite synd om dig som sökte på orden "full dagen efter". Och så kom du till mig, som är nykter liksom. Hoppas att du stannar kvar på sidan, kanske har jag något du innerst inne längtar efter?

Att de som har sökt på "Tal till mannen" kommit hit känner jag en stolthet över. Kanske har jag bidragit till att stereotypiserandet har blivit lite mindre på någon studentsittning?

Jaja. Back to tentan och etiken i det sociala arbetet.

The dream part one

2012-01-17T10:55:00.001+01:00

Glädjen som uppstår när jag inser att första delen av min dröm om en akademisk karriär är fullt möjlig att uppnå. Att bli antagen till masterprogrammet på SU var enklare än jag trodde. Antalet högskolepoäng räknas, inte betygen. Känns skönt. Dessutom var det möjligt att läsa nästan allt fristående, vilket gör det enklare.

Jag som hade bestämt mig för att flytta om det var det som krävdes. Nu verkar det inte krävas. Jag kan inte beskriva hur glad det gör mig.

Detta ska firas med att skriva skiten ur tentan.

2012-01-16T19:39:00.002+01:00

Kära vänner. Jag är trött. Så trött. Helt slutkörd faktiskt. Inte fysiskt, men mentalt. Inte på grund av tentan eller skolan, utan på grund av terapin.

Shit.

Min hjärna arbetar på högvarv nästan konstant med en granskning av mig själv, mina känslor och mina tankar.

Jag kunde nog inte riktigt ana att det skulle bli så mycket.

Jag blir helt slut.

Förutom det går jag en mentalt krävande utbildning, och jag är dessutom en tänkande människa lite så där rent allmänt. Jag önskar verkligen att jag kunde lära mig att stänga av ibland. Jag tror att jag behöver det. Jag får typ skavsår i skallen känns det som.

Det bästa är att släppa in lite andra människor i livet ibland och att ägna mig åt någon annan en stund. Det är bra skit.

Jag skulle vilja ha ett retreat också. Även om det snurrar igång mer då, är det så skönt att gå ner fysiskt i varv.

Nu funderar jag på att hyra film för att få vända tankarna åt något annat ett tag. Jag har verkligen underskattat vikten av meningslös underhållning.

Svar

2012-01-15T12:12:00.003+01:00

Hej anonym!

Jag tror på kärleken. Jag har träffat några människor genom livet som på ett alldeles speciellt sätt har påverkat mig. Som gör mig knäsvag och som jag bara vill ha mer av. De är inte så många. Men de har funnits.

Att vara på-låtsats-kär (förälskad är säkert ett lämpligare ord) för mig handlar om att jag försöker forcera de där känslorna, fast de kanske inte finns där. Bara för att vi båda har varit lediga och letat vid samma tidpunkt.

Det brukar oftast sluta med att jag stör mig på det mesta personen gör och inte vill ha hens närhet överhuvudtaget.

Äsch jag vet inte. Men jag tror i alla fall inte att kärlek kan utvecklas mellan vilka två individer som helst. Det är i alla fall ingenting som jag är intresserad av att jobba för. Någon grund måste ju finnas...

Kanske är det vad du menar med att man fattar tycke för varandra.

Jag tror kanske inte att det är så enkelt att man blir kär på riktigt och sen är allt bra. Det är förstås naivt. Men eftersom att jag inte ens har kommit dit att jag blivit kär ännu (på väldigt länge) så uppehåller jag mina funderingar mest kring det stadiet i relationen.. :P

Åh det här är svårt? Vad säger ni andra?

Fejk it untill you make it?

2012-01-15T09:48:00.004+01:00

Nja, inte alltid en bra strategi. Jag har ett problem.

Innan jag skriver vidare vill jag varna er (kanske främst mig själv) för att det här kommer bli ett sådant inlägg som jag senare kommer att fundera över om jag varit för utlämnande i eller inte. Om jag kanske borde hållit det för mig själv.

Nu skriver jag i alla fall om det.

Jag har, sedan jag var liten, blivit på-låtsats-kär i rätt många personer. Rätt ofta.

För mig har livet som singel varit detsamma som att ingen vill ha mig. Så för att råda bot på det och försöka slippa leva ensam har jag liksom blivit kär i lite vem som helst.

Kraven har kan man säga varit låga, för att uttrycka det milt. Jag menar inte att det är fel på personerna, men att de inte varit rätt för mig.

I nykterheten har jag gjort annorlunda. Bara träffat de som jag faktiskt fattat ett intresse för. Även om det hittills inte varit kärlek.

Problemet är att jag har varit på-låtsats-kär eller förälskad så mycket att jag inte längre vet vad som är på riktigt. Jag vågar inte lita på mig själv när jag fattar ett intresse för någon, för jag vet inte om det är på riktigt eller inte.

Hittills har det ju inte varit på riktigt, och i några fall har de jag trott jag varit förälskade i blivit sårade. Och så vill jag inte hålla på.

Nu har jag inte längre samma känsla inför min självlevnad. Det gör inget att jag lever ensam tills jag blir kär på riktigt. För jag är hellre för mig själv än med någon jag inte är kär i. Så har det verkligen inte alltid varit. Eller rättare sagt, så har det aldrig varit för mig.

Den andra detaljen, den om att bli förälskad på låtsats får jag bearbeta i terapin antar jag. För så kan jag ju inte ha det.

Fast å andra sidan är det väl så här dejting fungerar. Man dejtar väl för att ta reda på om det finns ett intresse eller inte?

Jag tror kanske att jag är lite hård mot mig själv ibland också?

Det här inlägget blev verkligen självterapeutiskt. Att vara en självreflekterande människa är något av det häftigaste tror jag.

Nu är navelskåderiet slut. Nu blir det för mig att ta upp tentan istället.

The Ark

2012-01-14T10:04:00.001+01:00

Jag vet inte. Men jag har inte upptäckt The Arks fantastiska textskatt förrän nu. Jo lite kanske, men nu har jag verkligen hittat ännu fler helt grymma texter!

Ta den här som exempel (första versen och refrängen i "The most radical thing to do":

I could punch your face
When you say I´m good
I could dress in lace and paint my face
And go out on a cruise
In the neighbourhood
Become a prostitute
Or become a priest
I could fuck anyone
Every girl, every boy
At least one in every town
That´s to say the least
Wouldn´t that be radical?
Wouldn´t that be radical?

(but)

The most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even them the world is
Seemingly telling you not to
I don´t know what´s wrong or right,
But I know what´s worth a fight
The most radical thing is to do what
Your heart tells you to
´Cause I do assure you
That I do adore you

Prata om det

2012-01-13T21:57:00.002+01:00

En twitterdiskussion brakade loss apropå ett innebandylag som ritat upp strategier genom att objektifiera kvinnor kan man väl säga kort.

Diskussionen handlade om tjejer som blivit utsatta för sexuella närmanden av vuxna (eller jämnåriga) och övriga lärare hånat och eller ignorerat tjejerna.

Jag var 12 när jag vid två tillfällen fick utstå att en manlig lärare tog på mina bröst. Första gången var jag själv med honom, då trodde jag inte på mig själv. (Så sjukt är det). Andra gången var Camilla med. Ingen utav gångerna straffades han. Jag fick inte ens ett erkännande från skolan. Istället sa min klassföreståndare: du får sluta trycka upp brösten i ansiktet på honom. Återigen, jag var 12. Jag visste inte att mina bröst hade en sexuell dragningskraft förrän hon sa så. Jävla puckon.

När en lärare sedan på högstadiet gav mig ett brev med en detaljerad beskrivning hur han ville ligga med mig hårt och snuskigt, hade jag redan tappat tilltro till vuxenvärlden. Jag visade det inte för någon. Jag var så van vid att det var mitt fel om någon gick över gränsen med mig.

Jag trodde det hade ändrats. Dagens nyhet om innebandylaget visar att det kanske inte har det.

Och hur var det nu, Sverige är ett jämställt land va? Som inte objektifierar kvinnor?

2012-01-13T20:34:00.002+01:00

Jag börjar skratta åt mig själv ibland. Jag har ju haft en plan. En ekonomisk plan. När jag har pluggat klart (jan 2013) skulle jag ta tag i mina skulder på allvar och ta körkort. Sen skulle jag börja se världen. Först ut skulle Irland vara. En vecka i Dublin och en vecka på irländska landsbygden med gröna kullar och pubar. Det var planen. Så bestämmer jag mig för att satsa på att plugga i två år till.

Men det är ändå beslutet att satsa som har gjort mig lättast. Nästan lycklig faktiskt.

Att jag vågar drömma, vågar tro på min förmåga, vågar satsa och vågar göra det jag innerst inne drömmer om. '

För det jag innerst inne drömmer om är inte Irland, den drömmen finns också. Men det mitt hjärta verkligen vill, är att forska.

Att sätta mitt namn på en avhandling. Att skaffa mig kunskaper som jag sedan kan dela med mig av för att utveckla och förbättra för de människor jag engagerar mig för. De allra mest utsatta.

Det är det mitt hjärta allra mest vill.

Jag kanske inte når dit. Så kan det vara. Men då gjorde jag i alla fall det jag kunde. Om jag skulle börja jobba om ett år, utan att ens ha försökt, då kommer jag verkligen att ångra mig senare i livet. Då kommer inte ens Dublin att smaka bra längre.

Så, CSN och jag fortsätter vår hat-kärleksrelation så länge en utbildning vill ha mig.

För på riktigt, som bästis och jag sa igår, vad är tid och vad är pengar?

Ingenting!

2012-01-13T08:59:00.003+01:00

Det svåra med bloggen är när jag får kommentarer som jag vill bemöta. Den som skrivit det går knappast tillbaka in på samma inlägg och kollar svar, väl? Nu fick jag en som jag gärna vill bemöta, jag gör det så här då.

"För det första så är feminism inget analysverktyg utan feminism är ett konkret ställningstagande som står i direkt motsatsförhållande till objektivitetsgrundad analys.
För det andra så har inte kvinnor sämre chans att påverka sina liv än Män idag. Det är män som skickas ut i krig och det är kvinnor som uppmuntras att söka mansdominerade arbeten.
För det tredje så drabbas även män av våld inom nära relationer i lika stor utsträckning som kvinnor. Dock finns det två stora skillnader mellan våld mot kvinnor och våld mot män.
1. Mäns våld mot kvinnor är grövre.
2. Mäns våld förtigs av samhället."

Mitt svar:

Hej!

Tack för din kommentar, roligt att du både har tagit dig tid att läsa och att svara!
Jag menar absolut att feminismen är ett analysverktyg, det är mitt verktyg för att betrakta samhället ur ett genusperspektiv. Feminism är också ett ställningstagande, ett ställningstagande som för mig betyder att jag ser att kvinnor som grupp är underordnad män som grupp och att jag är beredd att göra någonting åt det.

När det gäller synliggörande av maktstrukturer har jag ingen ambition att vara objektiv.

Du skriver att kvinnor inte har en sämre chans än män att påverka sina liv idag. Jag håller inte med. Det är förstås olika beroende på vart i världen man befinner sig, i Sverige har kvinnors maktresurser ökat mycket, tack vare en medveten offensiv politik. Dock menar jag fortfarande att det finns faktorer som påverkar möjligheterna beroende på kön. Exempelvis bedöms kvinnor och mäns insatser fortfarande olika. Att det är svårt att bli chef och professor om du är kvinna tycker jag visar det tydligt.

Sen menar jag att kvinnor i heterosexuella relationer fortfarande förväntas ta största ansvaret för hushållet och barnen, vilket leder till lägre lön, sämre anställningsvillkor och ett senare inträde i arbetslivet vilket senare leder till lägre pension och så vidare. För att ta några exempel.

När du säger att kvinnor och män drabbas i lika stor utsträckning av våld i hemmet skulle jag gärna vilja ha en källa på det. Jag är själv inte inläst på den forskningen, så det är möjligt att det du säger stämmer. Den forskning jag har tagit del av säger tvärtom, att kvinnor utsätts för mest våld i hemmet medan män utsätts av okända förövare (andra män) i offentliga miljöer. Kanske vet du något annat?

Att våldet mot män förtigs av samhället håller jag heller inte med om. Tvärtom menar jag att det våld som män utsätts för är det våldet som är norm. Preventiva antivåldsinsatser är riktade mot det "öppna våldet" som är det män drabbas av. Det har i sin tur lett till att våldet mot kvinnor osynliggjorts och därför har vi idag en aktiv politik för att lyfta våldet mot kvinnor.

2012-01-12T17:01:00.003+01:00

Jag tror att jag har fattat ett beslut idag. Ett beslut att våga satsa på den där drömmen som funnits med sedan starten av min utbildning, men som jag inte riktigt vågat ta på allvar. Inte vågat tro på.

Jag har beslutat mig för att göra det jag kan för att kunna bli antagen till forskarutbildning.

Jag vet inte om ni förstår hur stort det här är. Men för mig är det stort.

I praktiken innebär det först och främst att jag kommer att skriva min C-uppsats ensam. Jag skulle ha skrivit med en kollega. Det innebär också att jag kommer att fundera och försöka vara taktisk i val av ämne. Jag kommer att be min akademi om hjälp att nå mitt mål.

Det som har avgjort är att det finns en lärare som är beredd att göra det han kan för att hjälpa mig. Som tror på mig. Det känns svindlande, stort och läskigt att ens våga drömma, och uttala drömmen. Men just nu är det detta jag vill göra.

Sen får vi se.

Jag saknar dig

2012-01-11T21:50:00.001+01:00

En vacker men fruktansvärd film om två tvillingsystrar. Den ena gick bort och filmen handlade efterlevnaden. Jag grät högljutt och hulkande. Men jag hade inte velat vara utan den, den var samtidigt väldigt vacker.

Jag tänkte på hur jag, efter att pappa hade gått bort, drömde om honom. Vi hade ju varit osams och hunnit precis lägga ned stridsyxan när han dog. Även om jag inte direkt plågades av dåligt samvete, var det fint när jag drömde att vi träffades och han sa något i stil med att det inte fanns några arga känslor kvar, bara kärlek.

I filmen betraktas systern som lite knäpp när hon känner att hennes syster finns med.

Jag känner inte pappas närvaro på det sättet, och jag vet inte vad det var i den där drömmen.

Men jag vet att det gav mig frid. Och det räcker. Kanske är det bara vår fantastiska hjärnas sätt att ge oss frid, eller så är det något annat.
För mig spelar det ingen roll. Det räcker med att det hjälpte mig.

2012-01-11T08:58:00.000+01:00

Marinus: Mejla mig på jpn09008@student.mdh.se, det är så kul att höra från dig!

Att ha en fanclub

2012-01-10T18:42:00.002+01:00

Jag: Mamma, jag vill fråga en grej. Tycker du att det är konstigt av mig om jag väljer att läsa i två år till?
Mamma: Nej, bara du inte hoppar av nu!

Konversationen kanske inte återberättas lika fint som det kändes. Men jag är så glad över allt det stöd som jag runt omkring mig. Alla som hejar på mig och vill att jag ska klara av mina studier. Det är så fint att jag nästan vill gråta en skvätt.

För mamma är det stort att jag pluggar. Det är en dröm vi delar och jag håller på att få den uppfylld.

Även om det är mitt liv så är det så att min omgivning påverkas av mitt val. Särskilt mamma, Fredrik och Johanna som hoppar in och lånar ut pengar när det är som tuffast, och som stöttar och kommer med hejjarop när det är tungt, som förstår att jag isolerar mig i tentaperioder och som lyssnar på alla min utläggningar när det går bra.

Jag blir rörd nu eftersom att jag överväger en masterutbildning. Och allt jag får är stöd och hejjarop. Ni är bäst.

2012-01-10T12:03:00.003+01:00

Nu känner jag att det blir tråkuppdateringar. Det är uppdateringar som är tråkiga för mig att skriva och säkerligen rätt tråkiga för er att läsa. Särskilt för er som inte känner mig. Men så är livet ibland. Tråkigt. Inte för att mitt är det. För det är det inte. Tvärtom, det händer en del nu och då prioriterar jag ner bloggen.

Nu sitter jag på skolan och ska börja på tentan. Men det är lunchtid och jag har jobbat på fm. Så nu behöver jag strukturera ner mina tankar, mina jobbtankar. Så jag kan släppa jobbet i ett par timmar innan det är en telefonkonferens om ett par timmar.

Så det ska jag göra. Strukturera tankar. See you!

Tentaklar

2012-01-08T09:28:00.003+01:00

En helt ledig dag ska utnyttjas. I dag ska jag träna och sedan ska jag städa mitt hem. I morgon får vi nästa tenta och jag tänker inte ha en massa måsten när den är utdelad. Måndag och tisdag är redan uppbokade med andra saker eftersom att vi har seminarium och jag har lite jobb. Men sen vill jag använda den föreläsningsfria tiden vi har till att kunna ägna mig åt den kära tentan. Jag har varit sjuk en del i den här kursen så jag kommer behöva läsa mycket, vilket tar tid.

Nu kör vi!

2012-01-07T10:58:00.003+01:00

Har äntligen haft världens bästa brorsdotter på besök igen. Hon har sovit hos mig och nu är vi hemma hos dem så nu har jag också fått krama på William. Ungefär nu har min energi tagit slut. Jag orkar en kväll och en natt, sen blir det tungt. Jag tror att ni föräldrar får någon superkraft som inte vi andra har. Att ägna all min fokus på någon annan är svårt, att se till hennes behov före mina egna och att göra det med positiv energi. Jag tycker inte att det är lätt.

Nu kom William och gosade och hjärtat svämmade över. Med kärleken jag känner för dem blir det lättare.

2012-01-06T22:03:00.001+01:00

Jag har kanske hittat årets sommarkurs. En grundläggande datakunskapskurs. Om datorns uppbyggnad, nätverksinstallation, operativsystem och office. Den var helt flexibel i studietakten vilket passar mig väl i sommar, dessutom är det ett område jag vill bli bättre på. Kanske kanske.

Tacksamhet

2012-01-06T21:06:00.001+01:00

Jag är verkligen så otroligt lyckligt lottad. Det var nog allt för ikväll.

Om maktrelationer

2012-01-06T09:47:00.005+01:00

Jag hamnade in en lång och utdragen facebook-debatt om kön och etnicitet. Eller, det kom att handa om huruvida kvinnoförtryck är ett uttryck för vissa specifika etniska och/eller religiösa kulturer eller inte.

När man pratar politik gör man val. Man väljer vilka förklaringsmodeller man vill använda för att förklara de fenomen vi ser i samhället. Att bara konstatera att det ser ut på ett sätt räcker inte. Vi måste också kunna förklara det, om vi vill kunna bygga en bra politik, menar jag.

Det finns olika analysverktyg och förklaringsmodeller. När jag betraktar samhället använder jag feminismen som ett analysverktyg, antirasismen är ett annat. Förklaringsmodellerna bakom feminism och antirasism (enligt mitt sätt att se det) är att både kön och etnicitet är maktrelationer. Precis som klass, sexualitet och ålder också är maktrelationer. Det finns förstås fler, men för att nämna några.

Det innebär att jag ser patriarkatet som en samhällelig struktur som leder till att kvinnor som grupp har sämre maktresurser än män. För mig gäller det världen över. Kvinnor har sämre möjligheter att själva välja hur deras liv ska se ut. Jag menar inte att patriarkatet ser likadant ut överallt, och jag menar inte att strukturerna drabbar alla kvinnor likadant.

Här kommer den intersektionella analysen in. Intersektionalitet handlar om att se alla dessa maktrelationer och att kunna kombinera dem. Till exempel drabbar våld i nära relationer kvinnor från alla klasser och med olika etniciteter, dock drabbas kvinnor i de lägre klasserna dubbelt, om hon dessutom har en underordnad etnicitet riskerar hon drabbas tredubbelt.

Att välja det här förhållningssättet, att definiera maktrelationer istället för kulturella uttryck gör att majoritetssamhället är ansvariga för förtrycket.

Det är enkelt att hävda att det är uttryck för vissa specifika kulturer och mena att "de" är ansvariga för det. Med mitt perspektiv har vi alla ett ansvar. Makt är relationellt, det är möjligt att förändra. Faktum är att i samband med att kvinnors makt ökar, ökar också jämställdheten vad gäller uttag i föräldraförsäkring, fördelning av hushållsarbetet och så vidare.

En annan sak som man missar när man hävdar att det är uttryck för vissa specifika kulturer är det förtryck som också pågår i Sverige. Exempelvis är familjer med en invandrad mamma och en "svensk" pappa överrepresenterade när det gäller våld i familjen. Det är väldigt svårt att förklara utifrån ett kulturbetingat perspektiv. Om man inte vill hävda att det också är svensk (manlig) kultur att misshandla kvinnor. Jag kan dock göra en intersektionell analys och förklara både våldet och utsattheten.

Vidare är det svårt att förklara de serievåldtäktsmän som härjat med "ursvensk" bakgrund, när man hävdar att det är "muslimsk kultur" att våldta (det finns ingen muslimsk kultur, men det finns antimuslimer som hävdar det). Då menar jag att feminismen är mer heltäckande.

Man är ansvarig för vilken förklaringsmodell man väljer, och de konsekvenserna det får. Att hävda att "de" är ojämtställda men att "vi" är jämställda, menar jag, är ett rasistiskt förhållningssätt. Förutom att det skapar en osann bild och en fortsatt exkludering av "de andra" leder det också till att den ojämställdhet som fortfarande existerar i Sverige förnekas.

2012-01-05T17:33:00.003+01:00

Jag är helt slut efter en dag i skolan. Jag börjar lära mig att jag kan inte planera in saker att göra på kvällen efter en skoldag. Att sitta på föreläsning och lyssna, anteckna, tänka och vara aktiv tar energi från mig. Mer än att jobba. Eller det är på ett annat sätt.

I kväll ska jag hemifrån men jag är riktigt trött. Jag har ont i huvudet också. Jag börjar misstänka att mina glasögon inte är riktigt bra. Men eftersom att jag inte har råd att göra något åt det lägger jag den oron åt sidan ett tag.

Jag är orolig för Socialdemokraterna

2012-01-04T21:57:00.004+01:00

Jag drömde i natt att jag fick tillfälle att berätta för dagens S-ledning om min oro för partiet. Det säger en del om hur stor min oro är.

Jag är inte bekymrad för att partikamrater öppet diskuterar partiledningens duglighet. Jag är däremot oerhört bekymrad över att många går till angrepp mot dem, oss, som har högre ambitioner för S. Som känner en oro och som vill lyfta fram det.

För det är precis det det handlar om för mig. Jag tycker inte att Håkan Juholt är en duktig partiledare. Kanske duger han för ett 25%-parti, men jag har högre ambitioner än så. Jag ställer höga krav på socialdemokraternas partiledare, och jag upplever inte att Juholt hittills har motsvarat dem.

Jag vill ha en partiledare med den politiska kompetensen att avgöra vilka frågor som är viktiga att driva i människors vardag. En partiledare som klarar av att bedriva en aktiv oppositionspolitik och som kan dra byxorna av regeringen.

Jag vill också ha en partiledare som klarar av att berätta om det socialdemokratiska alternativet till dagens ökade klyftor. Som klarar av att beskriva att ett samhälle med ett starkt välfärdsnät, som omfattar den stora delen av befolkningen, är bättre än ett samhälle där de som kan försäkrar sig privat medan de med lägst ekonomisk standard får nöja sig med en urvattnad allmän försäkring som bara är ett absolut golv.

Snacket om att "nu är han vald och då ska vi sluta upp" köper jag inte. Vad är det för syn på demokratin i partiet? Det verkar som att, eftersom att Håkan fått något av en stämpel som "traditionalist" eller "vänstersosse" vill man behålla honom till varje pris. Just nu verkar det priset vara både våra möjligheter att driva en aktiv oppositionspolitik och vårt väljarstöd.

Rädslan för att nästa partiledare, om Håkan avgår, kan heta Mikael Damberg verkar på vissa håll förblinda. För mig som har haft möjligheten att arbeta tillsammans med Micke, under hans tid som SSU-ordförande, är rädslan fullkomligt obegriplig. Han är en otroligt duktig politiker med en tydlig och stabil ideologisk kompass. En feminist med trygga rötter i de socialdemokratiska värderingarna om frihet, solidaritet och jämlikhet. Bilden av att han skulle vara ett högerspöke är kraftigt överdriven. Precis som bilden av att Juholt skulle vara en vänstersosse.

Just nu har vi en partiledare med en stab som inte har varken en antirasistisk eller en feministisk kompass (det blev tydligt när Morgan Johansson fick klartecken att stödja förslaget om att kunna dra tillbaka medborgarskap, och Juholts besök i Ullared som jag har bloggat om tidigare), vi har en partiledning som inte klarar av att bedöma vilka frågor som är strategiskt viktiga att lyfta och driva (samma dag som (S) fick 27,7 % i SCB:s väljarbarometer gick Juholt ut och krävde mobil täckning över hela Sverige, inte ett dåligt förslag, men en dålig politisk prioritering), vi har en partiledning som inte lyckas utmana regeringen ens när det finns öppna mål (Caremaskandalen), istället framstår nu (M) som partiet som ska sätta stopp för giriga riskkapitalister inom vården.

Vi haltar. Vi är inte duktiga. Väljarna ställer högre krav på oss än så. Vi måste bli bättre, och utifrån det jag har sett hittills är jag tveksam till att Juholt har förmågan.

I tider som dessa är jag i alla fall nöjd och glad över att tillhöra Västerås socialdemokratiska arbetarekommun, som lyckas med det vi misslyckas med centralt. Lyssna och bli lyssnade på. Här finns en artikel skriven av vår ordförande Lars Eriksson.

Mod

2012-01-04T17:19:00.002+01:00

Okej, grannen är underrättad. Jag hade besök idag som benämnde det som att det "dånar" och som uppmärksammade att mina rutor skallrar. Och då har det inte blåst så mycket idag. Då insåg jag att har rätt att säga ifrån. Det är inte okej. Grannen var inte hemma så jag lämnade en lapp i brevlådan, nu har jag gjort mitt och är inte lika irriterad över ljudet. Det känns bra.

Nu har timmarna gått till en massa andra saker än plugg som var min ursprungliga plan. Det har varit bra saker som jag också behövt göra. Men nu är det läsning som gäller.

So long!

Dilemma

2012-01-03T22:53:00.001+01:00

Min granne ovanpå har en fin men störande typ "persienn" på sin balkong. Varje gång det blåser fladdrar den till och slår emot balkongen och låter massor. Det blåser tydligen mest på natten för det är då jag hör det oftast. Jag blir tokig. Men jag är för feg för att ringa på och prata med dem om den. Jag är också lite för feg för att ringa hyresvärden utan att först ha pratat med grannarna. Så nu sitter jag här i lägenheten och lyssnar på åbäket och är irriterad.

What to do?

Nyårsfirandet i bilder

2012-01-03T12:08:00.004+01:00

Vännerna var höns- och fårvakter. Så vi fick följa med på matning.

Alldeles purfärska ägg - direkt från hönsen

Vi blev asgrymma på att sugproppa det tröga avloppet

Therese fixade vår gemensamma säng för helgen

Man vet att man är på landet när de ber en om att inte bara stiga på...

Fotokul - på promenad

De tre små gummorna

Det var varannan helg-6-åringens julfirande samtidigt, så vi fick prova på hennes julklappsspel. Här är "Puppy game".

Maya var förstås med

Bra kylskåpsmagnet

Mer julklapsspel: Trollspelet (fantastiskt roligt för att vara ett barnspel!)

Raketramp á la potatislåda

Nyårsskål i Pommac

Perfekt nyårsnattshäng

Fint värdpar

Vi startade 2012 med lunchrepris från dagen innan, korvgrillning ute

Fin julgran bredvid fin kamin i fint rum

Väl hemma blev det kvällsfika i from av ett ägg och te i nya julklappskoppen med tända julklappsjus i fina ljushållare som jag vunnit i S-förenings jullotteri

Rookiemisstag

2012-01-03T10:29:00.001+01:00

Det verkar som att jag tränade lite för mycket igår och åt för lite. Eller mängden träning hade nog varit okej om jag ätit mer. Jag vaknade i morse och kände mig konstig. Hungrig, illamående och yr i huvudet. Jag gick upp och åt och var fortfarande konstig. Jag insåg att jag fick stanna hemma idag. Nu börjar jag må bättre. Vi lär oss något nytt varje dag. Jag har missat för mycket i den här kursen. På torsdag åker. Basta.

2012-01-02T00:05:00.002+01:00

Vårdavtalet med min terapeut förlängs i tre mån. Det är strålande nyheter. Därefter vet jag inte, men kostnaden blir i alla fall klart lägre. Tre månader är lika länge som jag gått nu, det känns fint att veta att jag har det i alla fall.

2011-12-30T11:23:00.002+01:00

Vi älskar verkligen att hata kvinnor. Inget gör oss så upphetsade som kvinnor som tar plats och som tycker/tänker eller gör fel. Vi älskar att parodisera videobloggerskor, kändisbloggerskor och hollywoodfruar. Frågan är vem det säger mest om, dem eller oss?

Vårdavtalen igen

2011-12-28T11:22:00.003+01:00

I VLT idag står att vårdavtalen förlängs med tre månader tills överklagandeprocessen i upphandlingen är klar. Jag var så otroligt glad när mamma ringde i morse. När jag sen läste artikeln förstod jag att det troligen inte gäller min terapeut då hon inte deltog i den här upphandlingen. Hon valde att inte delta på grund av att hon inte hade kompetens för att få ett avtal eftersom att de enbart efterfrågade KBT, vilket hon inte har utbildning i.

Det här är som att kastas mellan hopp och förtvivlan. Min ilska över att puckade felläsningar och övertolkningar i kombination med dålig (eller obefintlig) politisk styrning ska tillåtas få såna här konsekvenser över människors liv går inte att förmedla här. Och nu håller jag tillbaka.

2011-12-27T15:44:00.002+01:00

Camilla tycker att jag är dålig på att underhålla mina läsare. Hon har nog rätt. Det har bara varit mycket. Stunderna då jag suttit ner för mig själv för att i lugn och ro reflektera har inte existerat.

Julen har kommit och gått. Det var fantastiskt skönt att åka hem till mamma. Jag kände redan på tåget upp hur stress och oro började rinna av mig. Julafton blev inte helt okomplicerad för mig emotionellt men klart bättre än tidigare år. Jag kände mig så ompysslad och omhändertagen av mammas matplanering och lagning. Bara en sån sak som att hon hade köpt en mörk chokladkaka åt mig. Det är lyxigt.

Nu laddar jag om för nyår hos Emmeli och Magnus i en annan mellansvensk skog. Dagarna här emellan är lugna och sköna. Hänger en del med bästis, har världens mysigaste Irma (hund) på besök och landar lite känslomässigt.

På torsdag har jag nästa tid hos terapeuten. Den sista på frikortet. Då ska vi ha samtalet som ingen av oss har velat ha och som vi därför skjutit upp, samtalet om kostnader för min fortsatta behandling.

2011-12-26T16:49:00.004+01:00

Jag hade missat en debattartikel i VLT om landstingets upphandling av psykoterapi. Ni hittar den här.

Det är samma argument som jag har framfört, det är bra att det kommer från många olika håll.

2011-12-25T23:42:00.002+01:00

Jag orkar inte skriva egentligen, jag är för trött. Men jag vill skriva om en sak.

För åtta år sedan idag träffade jag min pappa i livet för sista gången. Jag kramade honom och vi pratade. Tre månader senare dog han. Juldagen har sedan dess varit tung. Eftersom att jag har svårt att erkänna och visa sorg har jag gömt mig. Ibland har jag gråtit på toaletten för att sedan le och vara social.

Nu börjar det förändras. Camilla och Ken har börjat med en ny tradition som innebär middag med familjerna. Dagen går inte längre lika tydligt i saknadens tecken. Jag kan idag bara vara medveten om att det är den dagen. Säga det om det känns tungt, men samtidigt se det fina i det nya som kommit till. Det är verkligen fint.

Utoya.

2011-12-23T10:57:00.002+01:00

Mamma ringde mig med gråten i halsen här om dagen. Hon hade kommit att tänka på alla de föräldrar i Norge som kommer fira första julen utan sina barn.

Den smärtan är lite för stor för att förstå. Att de skickade sina barn på ett politiskt sommarläger i somras, och nu ska de fira jul utan dem.

Jag kommer att tända ett ljus i morgon till minne av ungdomarna på Utoya. Jag kommer att tänka på de som firar julen med smärtan rivandes i bröstkorgen.

Old times

2011-12-22T23:51:00.003+01:00

Jag sprang på en gammal klasskompis idag. Vi gick i samma klass hela mellanstadiet och nästan hela högstadiet. Säkert lågstadiet också när jag tänker efter. Att springa på någon efter ca 12 år och fortfarande bara känna glädje och kärlek är fint. Jag gillar det. Nu planerar några av oss en fika. Det är coolt. Det är så många coola bra människor som jag har haft äran att lära känna genom åren.

Änglaberget

2011-12-21T20:16:00.002+01:00

Nu har jag verkligen börjat längta efter jul i Ängelsberg. Jag skulle åka imorgon, men det verkar som att jag stannar hemma imorgon och städar. Förkylningen gjorde ju att mina planer förändrades lite.

Jag längtar efter ett snötäckt Ängelsberg, efter promenader vid sjön och efter glögg i mammmas soffa.

Åh det ska bli så härligt.

2011-12-20T15:05:00.003+01:00

När Landstinget inte tar sitt ansvar får jag beskedet om att min terapimottagning beslutat att sätta ner avgiften för oss som drabbats av strulet med vårdavtalet.

Jag är fantastiskt glad! Även om jag känner en oro för att privata aktörer får ta det ansvar som det offentliga borde göra.

Om klassresor och kvinnokamp

2011-12-20T13:46:00.002+01:00

Jag kommer bli den första kvinnan i min släkt som tar en akademisk examen. Vi har inte särskilt många välutbildade män i min släkt heller, faktum är att vi inte har så många män. De har genom generationerna lyst med sin frånvaro.

Jag kommer inte från en släkt där kvinnorna har varit hemmafruar. Tvärtom, kvinnorna i min släkt har fått göra allt. Vara ensamt ansvarig för försörjning och uppfostring under de långa perioderna i barnens liv. Männen har kommit och gått. Några (som min pappa) har stått bredvid, som en lekfarbror varannan helg. Men vardagen, de stora besluten, kostnaderna och engagemanget har mamma stått för.

En klassresa gör man inte ensam. Det är inte enbart min förtjänst att jag pluggar på högskola.

Det är tack vare att min mamma, min mormor och de andra kvinnorna i släkten har gjort så gott de har kunnat med att bryta med tidigare generationers destruktiva mönster.

För man ärver sin klasstillhörighet. Man kan ärva sina föräldrars bördor, smärtor och skam.

Min mormor gjorde det bästa hon kunde med att göra annorlunda. Mamma i sin tur gjorde sitt bästa.

Tack vare det har mitt liv varit lättare än deras, mina bördor lättare och tack vare att jag har försökt att göra lite mer, har jag också kunnat lägga energi på att studera.

Jag är så himla tacksam för vår historia. Den är i många fall tung, vi har alla haft våra olika smärtor att slåss emot, våra olika kamper. Men det har också gjort oss till de vi är idag. Det skulle jag inte byta bort mot någonting.

Julen

2011-12-19T21:00:00.002+01:00

När jag var liten hade jag stora drömmar om julen. Jag ville att vi skulle träffas i familjen och släkten, tycka om varandra, få och ge fina julklappar och bara vara glada. Oftast blev det inte riktigt så.

Det brukade börja magiskt med att jag och brorsan fick öppna varsin julklapp vid midnatt redan. Vi fick välja själva från paketen under pappas gran. Pappa hade samma fula plastgran varje år. Med samma fula dekoration. Våra gamla smällkarameller från dagis. Men det var verkligen magiskt.

Själva firandet ägde sedan rum hos farmor. Firandet i sig var ofta trevligt, även om jag har minnen av att vi fick minst julklappar (och billigast) eftersom pappa aldrig hade så mycket pengar. Jag minns att jag brukade skämmas och hoppas att ingen såg att jag inte fick så många. Oftast hade jag ursäkterna på lut, äsch jag vill ju inte ha så mycket i år.

När vi kom till skolan och skulle berätta vad vi fått lärde jag mig att få det att låta som mer än det var. Om jag exempelvis hade fått en CD-skiva och en tröja kunde jag säga: åh jag fick mycket, typ musik och kläder och sånt. Eller: jag kommer inte riktigt ihåg, det viktigaste var senaste Green Day-skivan och en assnygg tröja, sen minns jag inte riktigt.

Oftast (nästan varje år)slutade firandet med att pappa blev arg på farmor. Oftast smällde han igen dörren hårt och gick. Oftast satt brorsan och jag pliktskyldigt kvar och skämdes. I en så där kvart kanske. Innan vi vågade gå. Då gick vi hem till pappa och spelade TV-spel istället.

Vårt julfirande fick ett abrupt slut när pappa och jag blev osams. Då kunde jag inte längre vara med hos farmor. Om jag ska vara helt ärlig minns jag inte riktigt hur mina jular sedan dess har sett ut. Någon gång har mamma, brorsan och jag ätit tacos tillsammans.

Sen jag blev nykter har julen varje år inneburit ångest. Ångest för det som har varit och för det som är.

En sak vet jag. Utanförskapet är aldrig så stort som under julhelgen. Det spelar ingen roll om jag svär dyrt och heligt att jag trivs med att inte fira. Min skam lever sitt eget liv och vet att det beror på att jag är ensam. Att ingen vill fira med mig. Så har min sanning sett ut. Även om det inte är den faktiska sanningen.

Min lösning blev att jobba. De senaste jularna har jag sett till att boka upp mig på jobb. För att slippa be om att få vara med någonstans. Jag har firat med brorsans familj några gånger och med mamma halva dagen förra året, innan jag skulle iväg till jobbet.

I år är första året som jag inte jobbar. Jag ska vara ledig och fira hemma hos mamma. Vi köper inga julklappar men vi äter tillsammans.

Jag har valt att inte ha ångest i år. Jag har valt att dricka glögg och tända ljus på advent. Jag har valt att lyssna på julmusik och känna att jag är värd att fira, mysa och ha det fint. I det finns en otrolig läkning.

Ett tag hade jag dåligt samvete för att jag har valt att njuta av julen i år. Jag tänkte att det finns så många som känner utanförskap. Men faktum är, de känner inte mer innanförskap för att jag väljer bort julmusiken. Tvärtom får jag ge mig det jag inte fick som barn. En lugn och harmonisk jul i kärlek.

Och det mina vänner, är på tiden.

2011-12-19T12:38:00.002+01:00

På väg mot bussen insåg jag att jag inte har mitt MDH-kort. Det ligger i min plånbok som är kvar hos Camilla sedan bröllopsförberedelserna i lördags.
Nu sitter jag i soffan och försöker läsa kurslitteratur men med en snorfylld hjärna är det verkligen inte enkelt, inte mycket fastnar. Jag ska göra det jag kan inför gruppuppgiften sen ska jag vila. Jag är sjukare än jag ville erkänna när jag stack iväg mot bussen tror jag. Det var kanske bra att jag inte kom iväg på programråd ändå.

Det är tur att jag går mot i alla fall en och en halv veckas ledighet. Ledighet som ska spenderas läsandes kurslitteratur förstås, men ändå utan föreläsningar och inlämningsuppgifter.

Still my child

2011-12-19T00:16:00.001+01:00

She said, "These days haven't been so happy
Haven't had much peace of mind
Now I know that I should be praying
But I haven't had much time"

So could you tell Him that I really need Him
I really want to change
The next time you talk to God
Would you please mention my name
Oh tell Him that I really love Him
I know it's been a while
Ask Him for me am I still His child

I know the answer to your question
Yes the Father still loves you
But sometimes when you have children
You don't always like what they do

So when you go to your Heavenly Father
Say Lord I love You
And when you ask Him for forgiveness
This is what He'll say to you

Yes, you are still my child

2011-12-18T23:59:00.002+01:00

Som vanligt när jag inte är på topp fysiskt känner jag mig inte tillfredsställd mentalt. Jag ska försöka ta mig till skolan och programråd imorgon. Jag orkar inte med en heldag i sängen. Jag blir så extremt uttråkad. Då har jag ändå passat på att titta på lite TV som jag inte ser annars..

Jaja. Nu ska jag sova och förhoppningsvis vakna friskare!

2011-12-18T18:13:00.001+01:00

Det här med att jag skulle bli förkyld av gårdagens festligheter känns ju onödigt. Men Men. Om det är priset jag får betala för en kväll som igår, gör jag det gärna!

Bröllop

2011-12-18T10:21:00.002+01:00

Anna och Gabbes vigsel var något av det vackraste jag sett. De var vackra, de hade skrivit otroligt fina, ärliga, kärleksfulla löften till varandra, de hade en fantastiskt duktig sångerska som sjung vackra låtar. Att de sen vigdes av en vän i Västerås kära bibliotek gjorde förstås det hela finare.

Middagen var helt otroligt bra. God mat och dryck. Fina, roliga och kärleksfulla tal till världens bästa brudpar.

Festen var helt otroligt rolig. Jag dansade nästan konstant från det att DJ:n började spela. Nästan. Jag hann prata lite med en del vänner från runt om i Sverige också förstås.

När restaurangen stängde ville vi inte sluta festa så vi tog oss upp på stan och hamnade till slut på Pitchers. Där passade vi inte riktigt in kan man säga. Särskilt inte Anna och Gabbe i sina bröllopskläder. Men det blev en bra avrundning för min del.

Jag är så himla himla glad idag. Mina vänner som jag tycker om har gift sig och jag fick vara med på en sjukt rolig fest!

Idag känner jag livet i mig som Madicken skulle ha sagt!

Kyss mig

2011-12-16T23:17:00.003+01:00

Jag har äntligen sett fantastiska "Kyss mig". Jag är helt tagen av känslan och irriterad på att de bästa kärleksfilmerna alltid slutar när det blir bra. Jag vill se smärtan, men också mer av det fina!

Jag får glädjas åt att jag ska fira kärleken imorgon på Anna & Gabbes bröllop. Det får duga som kompensation för bristande lycka i filmen. Åh vad fin den var. Vad fina de var!

En sak slog mig, i filmen säger pappan "ja helt normalt är det ju inte, ingen förälder vill väl att deras barn ska vara flata eller bög". Jag kan inte låta bli att tänka på min mamma. Som med glädje skulle gå i stolta föräldrars sektion i prideparaden och som utan problem skulle presentera två svärdöttrar för världen. Det borde vara en självklarhet, men det är inte det. Jag är otroligt tacksam för min mammas stora stöd, jag hade inte varit den jag är utan det.

Det är en fantastisk frihet att veta att det inte är könet på min blivande kärlek som avgör om mamma tar hen till sig eller inte.

2011-12-16T13:43:00.001+01:00

Fint med mens som också innebär två stora finnar runt munnen och allmän uppsvälldhet dagen innan jag ska på bröllop. Vilken tur att det inte är jag som gifter mig.

2011-12-16T12:23:00.003+01:00

Kreativiteten vilar just nu. Jag har ingen inspiration vad gäller bloggande alls just nu. Eller egentligen är det nog mest för att jag inte stannar upp och känner efter. Att skriva välformulerade inlägg från hjärtat tar tid och engagemang. Något jag inte alltid har lika stor lust att ge, tydligen.

Jag kunde skriva om det som känns, men just nu är jag så ambivalent i det som känns att inget blir ärligt. Om jag skriver om det låga, tunga som känns blir det inte helt ärligt. Om jag skriver om det hoppfulla positiva som också känns blir det heller inte ärligt. Ambivalens, konflikt, på väg mot läkning kanske. Förhoppningsvis.

Tvärsnytt

2011-12-15T10:06:00.002+01:00

Här har ni inslaget från gårdagens Tvärsnytt.

2011-12-14T22:57:00.002+01:00

Okej, inslaget blev nog bra. Jag har gjort det jag kan nu. Nu gäller det att släppa ilskan, kavla upp ärmarna och komma på en lösning för att kunna gå kvar i terapin, att byta terapeut är inget alternativ.

Att hitta en bra terapeut som man trivs med är svårt. Jag tänker inte chansa med en ny. En annan sak som missats i den här upphandlingen är att, oavsett vilken metod som används, så är relationen terapeut-klient avgörande för ett positivt resultat, det finns det evidens för.

Jag mår verkligen inte så bra. Det är tungt nu, tyngre än förut. Förhoppningsvis är det vägen mot att det ska bli lättare. Jag vet inte. Terapeuten tror det. Eller så väljer jag att tolka hennes hummande svar. Det blir liksom enklast så.

Inte min önskan

2011-12-14T12:52:00.003+01:00

En reporter från Tvärsnytt kommer hem till mig om 10 min. Patientnämnden kunde hjälpa mig med att kontakta affektiva mottagningen för fortsatt vårdplanering, det tackade jag nej till. Det kan jag göra själv. Det verkar som att min enda kanal att framföra min sak via, är media. Tyvärr.

Jag vill inte gå ut offentligt med min smärta. Jag vill inte berätta för världen att jag går i terapi. Men jag kan inte låta bli att göra det. Inte eftersom att resultatet då bara blir att jag blir utan hjälp.

Dessutom är jag handlingskraftig, jag är modig och verbal. Jag kan uttrycka mig och jag kan stå för mig själv. Alla kan inte det. Alla har inte kanalerna. Då är det min skyldighet att göra det.

Sen är ilskan en ganska bra drivkraft också. Den hjälper mig vidare, alternativet skulle vara att lägga mig ner och ge upp. Där har jag varit så det räcker tidigare i livet.

Att läsa om mitt liv

2011-12-14T11:48:00.003+01:00

En av de fina vinsterna med en blogg är att jag kan gå tillbaka och läsa i efterhand om mitt liv.

2011-12-14T11:22:00.003+01:00

Idag skriver VLT om fler som drabbas av beslutet av endast upphandla psykoterapeuter med KBT-inriktning.

2011-12-13T20:30:00.003+01:00

Och nu slog det mig att det bara är fyra dagar kvar tills jag ska få dansa på Anna och Gabbes bröllop! Tills jag ska få bevittna när de säger ja till varandra! Åh vad jag längtar!

Det Björn var för Mikael

2011-12-13T20:23:00.000+01:00

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

2011-12-13T18:30:00.002+01:00

Okej. Så här. Landstingsrådet svarar att St:Lukas valde att inte delta i upphandlingen. Det visste inte jag, men jag förstår att de valde att inte göra det på grund av att det efterfrågades KBT och det jobbar de inte med. Rundgren förklarar också att han som politiker inte är delaktig i en upphandling förrän någon blir missnöjd. Om det stämmer, har inte bara jag ett problem, då har vi ett demokratiskt problem. För om beslutet att landstinget enbart ska erbjuda psykoterapi på kognitiv bas har fattats av tjänstemän kan jag inte ställa någon till svars. Det är en demokratisk brist.

Jag antar att jag mot min önskan får fortsätta att göra det jag kan. Jag har kontaktat patientnämnden och jag kan skriva en insändare. Det är väl i princip de möjligheterna jag har.

Jag hade önskat att det var mer som i myndighetsutövning. Då har man rätt att söka och få ett beslut, som man kan överklaga. Så fungerar inte landstinget. Någon kan säga nej och då är det så.

Någon kan säga nej och alla kan hänvisa till att någon annan är ansvarig. Kontentan blir att ingen tar på sig ansvaret och jag får ingen behandling.

Blev det bra tyckte vi?

2011-12-13T13:21:00.002+01:00

Jag har fått svar av landstingsrådet Juha Rundgren. Just nu känns det bara tyngre. Jag ska formulera ett inlägg där hans svar ska få komma fram, tillsammans mina tankar kring det. Nu har jag inte tid. Jag ska snart fira Lucia med barnen. Problemet är att tårarna inte vill sluta rinna. Det hade varit mycket skönare om någon hade kunnat ta ansvar. Nu lämnas ansvarsfrågan hängandes i luften och jag står ensam, utan möjlighet att framföra min sak, utan att få min rätt till den här vården prövad. Att Juha, i slutet av sitt mejl, "önskar att jag får rätt till den vård jag behöver" känns mest som ett skämt. För det får jag inte verkar det som, och för det tar ingen ansvar.

2011-12-12T01:49:00.003+01:00

Jag har haft en motvilja till att ta tag i det jag skrev om i förra inlägget, nu förstår jag varför. Smärtan kom över mig med full kraft nu. Så länge jag inte gjorde något kunde jag väl hålla den tillbaka. Jag visste inte ens om jag skulle protestera. Men bästispappa sa: du får väl kämpa för din sak. Så då var det bara att göra. Han är en jag har valt att lyssna på.

Jaja, sova lite kanske? Att somna före 20 är ingen hit, då kan man vakna innan midnatt och vara pigg. Well well. Jag har fått en del konstruktivt gjort i alla fall.

Godnatt!

Emotionell amputation

2011-12-12T01:31:00.003+01:00

Jag har inte orkat tidigare, men nu måste jag ta tag i att börja protestera. Landstinget har upphandlat avtalet med privata psykoterapeuter, mitt i pågående behandling får jag veta: "om tre veckor får jag tyvärr inte ta emot dig mer".

Här är mitt mejl till Juha Rundgren (V) landstingsråd med ansvar för psykiatri:

Hej Juha!

Som ansvarig politiker vill jag höra hur du tycker att jag ska hantera den situation som jag hamnat i nu, då ni valt att inte upphandla St:lukas psykoterapimottagning som jag är i pågående behandling hos.

Nedan följer en text som jag eventuellt även kommer att skicka in som insändare till VLT, beroende på om du svarar och hur snabbt. Jag bråkar helst så lite som möjligt då jag inte mår särskilt bra av den uppkomna situationen, men om jag inte får något gehör så blir jag förstås tvungen. Att göra politik av min smärta är mer smärtsamt. Jag önskar att jag slipper det.

Här är det jag känner och tänker:

Efter ca två års odefinierat dåligt psykiskt mående sökte jag mig till psykiatrin i hopp om att få någon klarhet och hjälp. Jag blev i oktober remitterad till St:Lukas psykoterapimottagning i Västerås. Redan från början visste jag att Landstingets vårdavtal med de privata psykoterapeuterna var under upphandling, men då, i oktober, visste jag inte om jag skulle känna mig hemma i terapin, om behandlingen skulle bli bra och om jag skulle trivas med terapeuten. Nu, knappt tre månader in i min behandling, får den ett abrupt slut. Landstinget har valt att inte upphandla St:Lukas. Skälet är att man valt att upphandla kognitiv beteendeterapi, istället för terapi på psykodynamisk grund. Det är, vågar jag påstå, ett tankefel hos de beslutsfattande politikerna, KBT är säkert bra för vissa, men det är naivt att tro att det är bra för alla. Jag hade önskat, att man av respekt för mig som patient, i alla fall hade kunnat upphandla ett avtal som gällde oss som är i pågående behandling. Det är helt enkelt kontraproduktivt för mig att byta terapeut, eller att avbryta behandlingen mitt i. I terapin jobbar jag med min tillitsbrist, mina rädslor för att bli övergiven och mina svårigheter att separera från relationer. Man behöver inte vara utbildad för att räkna ut vilken smärta det blir för mig att helt plötsligt och hårt tvingas bryta upp utan att ha fullföljt behandlingen, det blir en emotionell amputation.

Med hopp om snabbt svar

Johanna Pettersson

Tystnad

2011-12-11T18:22:00.002+01:00

Jag har verkligen haft världens bästa helg. Vilka fantastiska vänner ni är!

Födelsedagsfirande för bästisen i fredags och sedan utgång med härliga klasskamrater. I lördags blev jag superlyxigt ompysslad av fantastiska Nora och Therese. Bilder kommer när jag har mer energi. Sedan var det dags för himlans trevlig julbal. Jag sov hos Hanin som gjorde mig snygg inför julmöte med Centrala S-föreningen i Västerås.

Så många vänner och tillställningar på en helg, gör verkligen att jag inser hur lyckligt lottad jag är. Ni är bäst!

Nu spenderas kvällen utan elektronisk utrustning i tystnad. Jag behöver vila.

Trevlig tredje advent vänner!

Dagen efter

2011-12-10T08:54:00.003+01:00

Mina "dagen efter" är så himla fina nu för tiden. Jag går inte ut särskilt ofta, men när jag väl gör det och vaknar relativt tidigt, ren, fräsch, nykter och utan ångest är det såna lyckokänslor. Att veta att jag gjorde allt jag tycker är kul igår, dansade och umgicks, men utan att bli full (för full) och bli uppraggad eller ragga upp någon stackare som jag inte alls vill äta frukost med. Det är så himla fint.

Jag älskar verkligen mitt nyktra liv!

Ps. Jag såg att man kan tolka parentesen ovan som att jag blev lite full igår. Det blev jag inte. Jag menar bara att när jag blir full, blir jag för full. Jag kan inte styra. Därför dricker jag inte alkohol alls. Inte igår heller alltså. Därav lyckan. Ds.

2011-12-10T00:53:00.001+01:00

Efter att ha dansat till E-type på Harrys tänker jag att det är kontrasterna i livet som är det vackra. Nu har jag lite magknip så jag ska försöka somna.

Fint som snus.

Juholts kompass

2011-12-08T20:39:00.002+01:00

Idag fick västeråsarna möjlighet att lyssna till Håkan Juholt. Håkan höll ett bra anförande även om jag förstås har en del att invända. Jag orkar inte skriva om det nu, ni som är återkommande vet vad jag saknar hos vår partiordförande.

Jag ställde två frågor till Håkan som formulerades ungefär så här:

1. När du var på Gekås i Ullared och fick höra talas om deras sportsbar i anslutning till kvinnoavdelningen sa du att det var "djävulskt uttänkt", du gick till och med så långt att du tyckte att de skulle få Nobelpris, för mig som feminist blir det så att du späder på ett kvinnoförakt genom att uttrycka dig nedlåtande kring något som traditionellt betraktas som kvinnligt nämligen shopping. Min fråga är då; när du betraktar samhället, gör du då en feministisk analys?

2. Samma dag som Ullaredsbesöket fick du frågan om lämpligheten i att Ilmar Reepalu fortsätter driva förslaget om att kunna pröva om medborgarskap, det tyckte du var alldeles utmärkt. Jag som var SSU:are i slutet på -90 talet fick lära mig att aldrig acceptera rasism, varför ska jag acceptera att någon driver rasistiska förslag inom ramen för socialdemokratin?

Håkans svar lämnade en del att önska. På första frågan redogjorde han i stort sett bara för sin reaktion på Ullared och hur illa han tyckte att det var, men att han tyckte att det var strategiskt utifrån ett kommersiellt perspektiv (så uppfattade jag det han sa i alla fall). Dock svarade han inte på frågan om han själv använder feminismen som analysverktyg

På andra frågan vidhöll Håkan att förslaget är dåligt, det kan aldrig bli socialdemokratisk politik, men han vidhöll samtidigt att han som partiordförande inte kan avgöra vilka frågor partiföreträdare får driva. Vi ska ha högt i tak menade han.

Där är jag inte alls överens med honom. Vi ska absolut ha högt i tak, men det finns ett tak. För mig finns det en gräns för vilka förslag som får kallas socialdemokratisk politik. Socialdemokrati är inte vad som helst. Det är till exempel aldrig rasism. Jag hade önskat att Håkan hade svarat, det är aldrig okej att driva rasistiska förslag inom socialdemokraterna. Aldrig någonstans, någonsin, någon gång!

2011-12-08T12:20:00.002+01:00

När man skriver tenta och ibland undrar om man skriver om sig själv eller en klient: "Bakomliggande faktorer i Lenas fall kan både vara en genetiskt förhöjd sårbarhet, och den sociala miljö hon har vuxit upp i. Till det kommer de beteendestörningar hon utvecklat som en följd av sina anknytningsproblem, exempelvis hennes svårigheter att fungera i sociala relationer."

Överkänslig - ja visst!

2011-12-08T10:58:00.003+01:00

NE tycker att jag är mest lik Bridget Jones.

Jag blev varm och glad. Jag tycker om henne. Sen tänkte jag, det stämmer nog, vi är båda så himla känsliga. Det var liksom det negativa. Sen kom jag på mig själv direkt. Vad fan!

Mia Skäringer säger i sin show att alla män som genom åren har kallat henne överkänslig, kanske egentligen är underkänsliga. Varför är det henne det är fel på?

Varför ska kvinnor som Bridget, Mia och jag skämmas? Vi känner saker, blir förälskade, sårade, glada och kåta. Det kan väl få vara okej?

Mitt tal till mannen

2011-12-08T10:51:00.002+01:00

Eftersom att jag ju egentligen inte tror på kön, mer än som fysiologi, var det roligt att jag fick ett kanske-erbjudande om att skriva "Talet till mannen" till en sittning. Eftersom att det var en arg dag såg jag framför mig hur jag skulle skriva ett brinnande tal om hur arg jag var på alla friheter mannen har tagit sig genom åren.

Men sen när jag tänkte efter och var mindre arg, insåg jag ju att det inte är så jag tänker. Jag tänker ju att kön är fysiologi och sedan till det finns ett socialt konstruerat kön.

Så mitt tal till mannen skulle lyda ungefär (eller ganska precis) så här:

Hej!

Du har penis.

Hej då.

Handlingskraft

2011-12-07T13:28:00.002+01:00

Idag kom SCB:s mätning över väljarsympatier för november månad. Socialdemokraterna skulle få 27,7%. Rekordlågt. Carin Jämtin kommenterar med att säga att vi tar siffrorna på allvar och jobbar hårdare. Det är glädjande att höra att partiledningen tar siffrorna på allvar. För det är allvar.

Andra partimedlemmar skyller på media. Om media bara hade rapporterat sjysstare hade väljarna förstått, ehm vaddå? Vad skulle väljarna ha förstått? Vet vi själva vilken väg vi vill att politiken ska ta? Jag vet inte vad Socialdemokraterna vill, förslagen spretar åt alla håll och i alla olika riktningar just nu.

Felet är inte medias. Och vi får inte fastna i en offerroll där inget dåligt som händer är vårt ansvar. Jag känner inte igen delar av mitt partis självbild! Socialdemokraterna har väl aldrig varit offer för omständigheter? Vi förändrar omständigheterna.

Då menar jag inte att vi tar till stasimetoder och hotar SVT med att ge TV 4 partiledardebatter när vi är missnöjda. Jag menar att vi förändrar vår sätt att kommunicera, våra ledande företrädare om det behövs och framför allt ser vi över hur vår politik ser ut. Vi ska vara ett parti i människors vardag, då behöver vi våga se att vardagen förändras för människor och det behöver vi också göra.

Det räcker inte med att förklara vad vi har gjort för Sverige historiskt. Vi måste beskriva vart vi vill. Väljarna tacksamhetsröstar inte på Socialdemokraterna. De är mer krävande än så. Det måste vi matcha.

Jag säger inte att all mediarapportering är bra. Jag tycker absolut att vi ska tala om för medborgarna när rapporteringen ger en skev bild. Som i bostadsaffären. Men sen kan vi inte fortsätta skylla allt dåligt våra företrädare gör på media.

Nu behövs kamplust och handlingskraft. Inte någon jävla stackars oss-mentalitet.

2011-12-07T09:56:00.002+01:00

27,7 % av väljarna skulle rösta på Socialdemokraterna om det var val idag. Nu går jag och lägger mig igen. Godnatt.

Nej det gör jag inte alls. Men känslan är ungefär som efter valnatten. Okej inte riktigt, efter att ha försökt hålla fasaden uppe på valvaka åkte jag hem och grät. Jag gråter inte idag. Men jag känner inte något större hopp för situationen heller. Inte just nu. Nu ska jag vara i känslan av uppgivenhet ett tag.

Jag kommer igen. Kanske ikväll eller imorgon. Med kamplust.